Efter frukosten hade Ren närmat sig valpen. Vattenfallet, hade Ren sagt. Möt mig vid vattenfallet. Och nu var det dags, dags att ta sig dit. Volodya bredde ut sitt vingpar och tryckte ifrån med bakbenen. Hon lät vinden ta tag i hennes kropp, vilket alltid kändes lika befriande. Vinden tog henne högre och högre upp, men hon tillät den endast att föra henne precis över trädtopparna. Roligare än så skulle vi inte ha.
   Ögonen var fixerade på sitt mål, nu var det inte långt kvar. Hade Ren något som han skulle visa henne? Volodya var mycket nyfiken och kunde inte stoppa ett leende som bildades i hennes smala ansikte. Snart gick hon in för landning vid flodens ena kant, bättre att fortsätta till tass så att ingen skulle se vart de tog vägen. Blicken spejade efter brodern, men det fanns ingen Ren i sikte.
   “Ren? H-hallå?” Rösten var sökande och försiktig. Tänk om någon annan än Ren skulle höra henne? Katastrof!