Bergen i Norspiret reste sig kring dem likt klor och huggtänder, skarpa, livsfarliga, hotfulla. Men Kolzak såg trygghet i området, ett område där ingen skulle kunna hitta dem. De hade strövat bort från vandringsleden och rört sig en bra bit in bland bergen. En hemlig, tryggare färdväg in till reviret skulle behöva ordnas för enklare transport av mat och andra förnödenheter. Det låg mycket arbete framför dem.
     Ezekiel hade tagit till luften och rest i förväg för att säkra en trygg vandringsled till området de stakat ut. När han återvände, leende, besvarade Kolzak det leendet. Området sjöng av visslet från klippornas håligheter och fågelsång. Det var mulet, men här och där sken solstrålarna igenom det tjocka molntäcket. En strimma av hopp. Att lämna Ötamon bakom sig var det bästa valet de gjort.
     Gruppen stannade till framför målet. Höljt en bra bit från vandringsleden bland spjutlika klippor, fåror och bäckar, var berget de valt. Här fanns gott om vattenkällor att dra in till vad som skulle bli deras hem, fåror att arbeta utifrån, grottsystem men inte allra minst - det var så väl dolt att ingen lätt skulle kunna hitta dem. Än låg mycket arbete framför dem, men det var här allt skulle börja. Kolzak såg redan framför sig hur deras hem skulle sträcka sig in i berget, stadiga portar, trappor och rum. En trädgård med himlen som tak, höljd för omvärlden. Deras hem. Cirkelns fästning.
Kolzak vände sig mot de andra med Ezekiel vid sin sida. Leendet på hans läppar var varmt, genuint, stolt. Ögonen, tidigare trötta och grumliga, sken nu med intensitet och hopp. Hopp inför framtiden.
"Mina vänner, min familj." Kolzak kunde inte dölja ivern i sin röst. "Vi är hemma."
Han såg mot Ezekiel, och de båda nickade. De hade så mycket planerat, så mycket framför sig. Allt hade bara börjat. 
"Vi har mycket arbete framför oss. Låt oss sätta igång."