Elden värmde i den stjärnklara natten. Valkyrian såg på de - inte längre så små - valparna. Liv hade somnat på rygg och använde Silas som kudde medan Janos tog upp större delen av elden med sitt snarkande. Den ända som fortfarande var vaken var Ren, även om han också klippte långsamt med ögonen.
Han såg upp mot bergstopparna och stjärnorna ovanför. Ett grönt skimmer dansade på himlen ovanför dem och Kyrian puttade till Ren med tassen.
"Titta Ren, Norrsken."
Norrskenet påminde honom om hans systrar, om hans mamma. Det var så länge sedan han såg sina systrar, men norrskenet påminde honom alltid om valptiden i Ötamon. Någon dag skulle han vilja leta reda på den gamla lyan, även om den nog inte fanns kvar. Sorgset log han mot stjärnorna.
'Snälla, lova att ni tar hand om mina systrar.'
Han såg ner på Ren som såg på norrskenet med rynkad panna, som att han var rätt oimponerad av vad han såg.
"Hörru, har du hört historien om norrskenets egna demonbjörnar?" frågade han med konspiratoriskt låg röst "Jag har sett den." Han nickade viktigt och log snett åt pysen.

Ren var så väldigt, väldigt sömnig. Värmen från elden och tröttheten från träningen fick sömn att framstå som ett väldigt lockande alternativ.
     Valkyrian puttade till honom, och valpen slet blicken från Janos och fäste den på himlavalvet.
     "Woow", andades han, helt hänförd. Det var magiskt. Ren visste inte varför, men åsynen fick ögonen att svida, som om tårar var på väg. Varför visste han inte, för han var inte ledsen, men det var så vackert. "Vad är-" Ren avbröt sig för att lyssna på Kyrian. Hans egna fråga var genast bortglömd.
     "Va! Berätta", bad han. Demonbjörnar! Aska, vad häftigt! Ren slängde en snabb blick över axeln, kontrollerade att inte någon telepat var i närheten för att skälla på honom när han svor i sina egna tankar.

"Jo serru," började han "för några år sedan när jag var valp så fanns det ett onaturligt norrsken över hela Numoori. Ingen visste vart det kom ifrån eller vad det gjorde och det var där dag som natt. En del säger att det var Chaibos som visade sin kärlek till Moriko genom att släppa ner norrskenet på marken.
Men en kväll, när jag var yngre än du är nu, så gick jag ut i skogen under en natt för att se på Norrskenet. Och då såg jag en björn, rasande arg och gjord av norrsken, som attackerade en varg av norrsken. Det var en brutal strid och när vargen föll stannade björnen upp. Då upptäckte den mig och röt så jag trodde träden skulle falla runt mig. Jag sprang så fort benen bar tillbaka till min mor och gömde mig. Men jag är säker på att Norrskensbjörnen fortfarande finns där ute, och ibland när jag ser norrsken kan jag svära på att jag hör den ryta." Valkyrian log mystiskt mot Ren "Nästa dag fanns det inte ett ända spår kvar av björnen."

Ren lyssnade med stora ögon på Valkyrians berättelse. När han den här gången vände blicken mot norrskenet så var det med betydligt större respekt än förut. Han ville inte erkänna för sig själv att han trodde på Valkyrians historia, men ändå kikade han ängsligt efter tecken på att det gröna skimret skulle ta formen av något och jaga honom.
     "Nästa dag fanns det inte ett enda spår kvar av björnen." Ren rynkade pannan djupt, och såg upp mot hanen.
     "Det kanske är för att något annat dödade den", viskade han, för att inte råka skapa panik runt elden. "En norrskenshaj, kanske. Eller en mammut?" Djur som han bara hört talas om, men ändå hade gjort stort avtryck på honom. "Kan man gömma sig för såna, ens?"