Allt eftersom tiden hade passerat så hade Tenn växt. Benen hade långsamt blivit mer proportionella mot kroppen, och de stora tänderna började sakta men säkert se mer hotfulla ut än skrattretande. Han hade ärvt sin fars kroppsbyggnad, och tillsammans med träning så blev han allt större och större - inte bara i mankhöjd.
     Tiden hade sprungit iväg, och det hade Teck och Turbo också. 
     Det var inte bara Tenns utsida som förändrats. Han var arg, nästan konstant. Arg på Achilles, arg på hur Qu hade skött det, men mest arg på Teck. Han skulle ju komma tillbaka, men det blev allt mer uppenbart att så inte var fallet. 
     Det var med sorg som Tenn accepterat att Turbo troligen var död - hon hade varit så ung när hon försvunnit, ett lätt byte för räven - men han kunde inte släppa sin pappa. Där fanns bara ilska, ett undermedvetet molande som tärde på honom. Det goda humöret som en gång varit hans kännetecken smälte sakta, och Tenn blev en ihopbiten ungvarg.
     Det var en ljummen vårkväll som Tenn bestämde sig för att det var nog nu. Han sökte upp sin mamma.
     "Mamma", sa han, väntade på att Thrar skulle uppmärksamma hans närvaro. Det blev tyst i några sekunder medan Tenn samlade sina tankar, försökte sätta i ord det han ville få fram.
     "Jag vill hitta ett nytt syfte. Jag kan inte bara sitta här och vänta på att de ska komma tillbaka, när vi alla vet att de är-" Han avbröt sig precis innan de elaka orden läckte ut. Många hade gett sig av den närmsta tiden. Egentligen var det inget speciellt med honom - men Tenn ville vara tydlig med att han kanske inte kom tillbaka. Han ville vara tydlig med det som hans far inte haft ryggrad nog att säga. "Jag vill gå min egen väg. Om jag skulle hitta dem så kommer jag tillbaka, men... räkna inte med det." Tenn var färdig med Qu och deras kurande i Byoomi. Familjen var det enda som han hade att hämta här, och alltfler av dem gav sig av. Så varför skulle inte han?