Det hade mörknat vid det här laget, men Aimo ville inte sova än. Kvällen kallade. Månen sken starkt på natthimlen, och Aimos måntecken lyste tillbaka, nästan som ett svar. Den unge månvargen klev framåt i revirets hjärta. En del sov, men de flesta vuxna var ännu vakna och pratade här och var. Aimo höll en låg profil, han ville inte gärna bli upptäckt och tvingas tillbaka till lyan. När mörkret fallit var det som att han vaknade på riktigt. Månen. Den hade sådan dragningskraft. 
Aimo var självklart inte ensam i den stundande kvällen. En bit bort såg han en av de vuxna, och kände genast igen den svartvita pälsen. Bakom sig såg han familjen. Fort, göm dig! Aimo sprang på rultiga ben fram till Wulfric.
"Göm mig! Jag vill inte sova än!" viskade han och såg bedjande upp mot gråblodet. Aimos måntecken lös upp Wulfrics svartvita fäll. "Snälla? Jag vill titta på månen."

[Till Wuffe!]

Wulfric skrattade högt åt Bays roliga anmärkning innan de skildes åt. Men unghannen han knappt så mycket som vända sig till rätta innan en väsande viskning och en valpens lilla kropp mötte hans. Ett mjukt brummande, varmt och hjärtligt, lämnade honom. I en stadig, men öm gest tryckte han huvudet mot Aimo.
     “Månen försvinner inte, Aimo, den kommer tillbaka imorgon,” log han. Men de stora, bärnstensfärgade ögonen såg på honom med en bedjan, och det fanns ingenting i honom som hade styrkan att säga emot. Wulfric skakade på huvudet med en uppgiven suck.
     “Kom hit då, din lilla mångosse.” Han slog sina framben om honom och drog honom nära, tätt intill hans bog och omfamnade honom i en kram.
      “Mmmmmmmmmh” lät han när han började sniffa valpen runt öronen och halsen för att kittla honom.

"Jaaaaaaa men tänk om man inte kan se den imorgon?" protesterade Aimo. Tänk om månen fick för sig att försvinna?

Aimo log brett och skrattade när Wulfric gav med sig för Aimos vilja. Hurra! Han älskade det när de stora valpögonen fick folk att ge vika. Aimo lät sig dras nära den vuxne hanen, och han skrattade och sprattlade vilt när han blev kittlad. Aimo var våldsamt kittlig, men älskade det samtidigt. "Näee slutaaaaa det kittlas!" 
Aimo lade sig tillrätta i Wulfrics famn och såg upp mot den stora, runda månen som hängde som ett vaksamt, blekt öga i kvällshimlen.
"Tror du man ser samma måne överallt?" frågade han efter en stund. "Så om man är långt borta, ser man samma? Eller finns det flera?" Aimo såg upp mot Wulfric och petade med en tass på hans överläpp. Från vinkeln nerifrån såg Wulfric lite rolig ut. Aimo skrattade. "Härifrån ser du nästan ut som en padda," hasplade han intelligent ur sig.

Frågorna som bubblade ur den lille fick honom att snörpa på munnen tankfullt.
     “Bra fråga, Aimo,” svarade han fundersamt. “Jag har hört att månen egentligen är Duraneirs själ.” Om det var sant eller inte spelade inte så stor roll för Wulfric. Alla möjligheter hade plats i hans värld.
     “Härifrån ser du nästan ut som en padda.”
     “Jag kanske är det,” svarade han innan han drog ett djupt andetag och blåste upp sina kinder så mycket han kunde. “Du har avslöjat mig,”  försökte han säga utan att öppna munnen och släppa ut luft. Wulfric blåste all luft han hade i lungorna på Aimo och skrattade nöjt men kort.
     “Kan du hålla den hemlisen?” viskade han.

"Duraneirs själ..." upprepade Aimo hänfört och såg storögt upp mot klotet i himlen. Han började fnissade till när Wulfric blåste luft på honom, och paddlade lealöst med tassarna i luften.
"Okeeej jag kan försöka."

[Avslutat!]