Främlingen hade lämnad dalen utan att direkt opponera sig. Det var lätt den här gången. Orkidé kände sig stolt över sig själv att hon stått på sig och fått honom att gå igen. Och förstört trappan i berget han skapade. Det hade varit skönt att haft flocken i ryggen men tiken tycker hon skötte det hela snyggt.

Orkidé hade bestämt sig för att söka upp Dimitrij och personligen berätta vad som hänt. Personligen berätta att det potentiella hotet visat sig inte vara så hotfullt och lämnat dalen självmant. Orkidé travar på och tar sig åt det håll som hon känner ledarinnans närvaro.

När Orkidé är närmare saktar hon farten. För sin närvaro hörd utan att säga ett ord. Hoppas att hon inte stör. Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet och den skogsgrön blicken söker efter Dimis gestalt. Orkidé rör sig sakta närmare.

[PAX TILL DIMITRIJ]

[Länkar till det föregående rollet här så det är lätt att nå (Länk)]

Dimitrij kom Orkidé till mötes när hon kände novisen närma sig. Hon hade känt främlingens närvaro i utkanten av sitt sinne, och hur många ur flocken snabbt samlats på platsen. Hon visste inte vad som hade hänt, men av familjens sinnen att döma var hon inte orolig. Dimitrij korsade över en smal bäck, knappt värd att kalla mer än ett litet vattenflöde, när hon såg Orkidé komma över backkrönet framför henne. Hon travade upp över kullen för att möta novisen på toppen av krönet.
     ”Vad har hänt?” Hon mötte lugnt Orkidés blick.


[Herregud jag ber om ursäkt för hur onödigt lång tid det har tagit att svara på detta;;; Tänker att vi nog kan hålla det här ganska kort. Säg till om du hellre vill att vi tar ett mer nutida roll med dem]

Snart står ledarinnan framför henne och Orkidé möter dennes silverskimrande blick. Den svarta tiken var besluten om att berätta för Dimitrij om vad som utspelats borta vid utkanten av Sacrarii. Hon särar på läpparna och fuktar snabbt nosen med tungan. Sedan tar hon till orda. Hon berättar om den stora skadade främlingen som skapade en stentrappa i berget och tog sig ner.
Orkidé berättar att främlingen var skadad men att hon hade sökt igenom dennes minnen och snabbt konstaterat att det inte hade varit en vampyr som orsakat främlingens skador. Orkidé och flocksyskonen som samlats vid platsen hade bett främlingen att lämna dalen. De hade insisterat på att denne inte kunde stanna där och han blev kommenderad att radera den där stentrappan på sin väg ut igen. Främlingen hade bett om lite vila. Orkidé hade erbjudit sig att själv släpa främlingen uppför stentrappan om denne kände att han inte kunde ta sig upp igen av egen kraft.
Orkidé berättar allt det här för Dimitrij. Orkidé hade varit den första på plats för att möta främlingen och hon hade varit den sista att gå därifrån efter att ha sett till att främlingen verkligen försvann. När Orkidé avslutat sin rapport så tystnar hon och står där stilla och ser på ledarinnan.

[Det är lugnt. Själv är jag inte så aktiv på Numoori längre. Men vissa av mina karaktärer vill jag försöka hålla igång lite i alla fall. Det här rollet skapades i dåtid efter att Navezgane var i dalen så vi kan köra på det. Men Dimi och Orkidé kan kanske ha ett mer nutida roll senare?]

Orkidés rapport var utförlig, och hon bekräftade att de hade försäkrat sig om att främlingen verkligen lämnat närområdet. När Orkidé tystnat igen höjde Dimitrij blicken mot bergen som omgav dalen. Hon rynkade tankfullt pannan. En trappa. Hon borde inte förvånas av det – det var en enkel lösning för att ta sig ner i dalen för någon som ägde kraften – men hon tyckte inte om att påminnas om hur lätt det egentligen kunde vara att ta sig in på området. Där var också den gnagande vetskapen att främlingen, vem denne monsterdräpare än varit, visste var de fanns. Om än han inte fått veta något av vikt, inte mer än att det fanns en flock i dalen. En som gjort det tydligt att de inte välkomnade främlingar med öppen famn.
     ”Du har gjort bra ifrån dig, Orkidé.” Dimitrij såg tillbaks på novisen igen. Ett vagt leende drog i hennes mungipor. Hon knuffade kort sin panna mot Orkidés. ”Du har kommit långt.” Hon vände blicken mot bergen igen. ”Låt oss gå tillbaks till de andra.” Trots att det lilla leendet snabbt försvunnit från hennes läppar igen så fanns en stolt glimt kvar i Dimitrijs ögon.
 
[Vi skulle kunna ta ett efter vampyrmötet om du vill? (: Känner du för det och har tid så får du gärna svara i uppföljar-rollet först (Länk), så kan vi ta ett som är efter det sen <’:]

Hon kunde inte hindra känslan av stolthet när ledarinnan berömmer henne. Orkidé jobbar hårt för att kunna kalla sig en av Jägarna. Hennes hem och hennes familj. Orkidé står still när värmen från Dimitrijs panna dröjer sig kvar i pälsen på hennes huvud. Hon gör vad hon kan för sen här vargen. Hon skulle ge sitt liv för Jägarna.
Den lilla slumpen till svans guppar skoningslöst från sida till sida och får hennes bakparti att vagga med i rörelserna. Orkidé nickar och följer med Dimitrij tillbaka till de andra.