HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» What is dead may never die.
Igår på 23:35 av Amanita

» Litet meddelande!
Igår på 20:44 av Ehfra

» Lost (öppet)
Igår på 17:24 av Harlequin

» Kaiito x Xhie
Igår på 10:33 av Kaiito

» Måne [Amanita]
tor 23 nov 2017, 20:04 av Amanita

» Sparkling lights [AMANITA]
tor 23 nov 2017, 19:56 av Amanita

» Frostig morgon
tor 23 nov 2017, 17:22 av Figaro

» Äldre än vinden [Locura]
tor 23 nov 2017, 17:06 av Locura

» Alla är ju fina, på insidan åtminstone.
tor 23 nov 2017, 13:39 av Enilorac

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 The echo of my heart

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Harlequin

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: The echo of my heart    tor 06 apr 2017, 20:12

Äntligen hade Snöslättens enformiga snöskrud bytts ut, äntligen slapp hon se annat än vita bergstoppar i fjärran och lyssna till ekot av sitt eget hjärta. Hon visste inte riktigt varför hon hade gått söderut igen, kommit närmare Kawazatri. Det var nog inte avsiktligt. Kanske hade hon bara tappat orienteringen, förlorat gejsrarna ur sikte och gått mot skogen istället. Det spelade ingen roll. Vilket ställe som helst som inte var djungeln fick duga. Quin planerade inte för en längre visit. Kanske skulle hon aldrig hitta en plats tillräckligt långt bort från djungeln, kanske skulle hon aldrig slå sig ner någonstans. Det bekymrade henne inte. Nu var hon en vandrare, och skulle måhända förbli. Quin hade axlat vandrarens luggslitna kappa när hon lämnade Kawazatri.

Ynglingen gick långsamt mellan träden. Hennes kritvita päls skapade stora kontraster mot de röda partierna, och hennes bjällror pinglade käckt när hon rörde sig. Ljudet var rätt avslöjande, men hittills hade hon inte mött några större svårigheter vid jakt på grund av att ljudet skrämde bort viltet. Det var snarare andra vargar som påverkades av det, av någon anledning. Quin ägnade inte mycket uppmärksamhet åt vad som pågick innanför andras skallben, hon hade fullt upp med att försöka få ordning på allt som fanns innanför hennes eget. Hon bar på mycket känslor, och ibland blev det för tungt. Hon var dock främmande för sammanbrotten som ibland rasade över henne. Efteråt var det som om hon inte förstod vad det var som gjorde henne upprörd, och ytterligare gånger kunde hon helt plötsligt upptäcka att ögonen var blöta av tårar. Quin förstod sig inte ens på sig själv, så varför skulle hon bry sig om att försöka förstå andra?

Honan ruskade lätt på sig där hon stegade fram. Hon var ganska liten, än var hon blott ett barn, men hon rörde sig med en slags märklig, bekymmersfri elegans som sa att hon hade rätt att vara varhelst hon befann sig. Trots detta hade hon också en självbevarelsedrift, och hon gick inte medvetet mot revir där hon visste att hon kunde åka på stryk. En vandrare är bara en vandrare om den fortfarande kan vandra. Quin lyfte huvudet när lukten av främling plötsligt kom seglande genom Kaiwoods mustiga luft. Hon hade inte trott att hon skulle vara ensam, men blev ändå lite överraskad av att den tycktes vara så nära. Det var ingen flockvarg åtminstone, det dolde sig inga fler dofter bakom denna. Quin ryckte på axlarna. Ett möte kunde vara uppfriskande. Ett möte kunde vara precis vad hon behövde för stunden. 


[Xejja]
Till överst på sidan Gå ner
Xejja

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    lör 08 apr 2017, 19:19

Oförmögen att samla energi från solen som fanns någonstans där, dold ovan, kändes livet ganska trist. Hon saknade stäpperna lite. Av någon anledning ville hon inte tillbaka även om hennes hjärta drog henne tillbaka till det som var bekant och sant. Mitt i tristessen slog vinden om till en riktning som var fördellaktig åtminstone för Xejjas skull. Hon hajade till och frös i steget. Hennes sinnen var på helspänn och hon vädrade för att försäkra sig om att hennes nos inte spelat henne ett spratt. För ett ögonblick var hon kluven. Ville hon riskera att stöta på en fientlig en, eller skulle hon ta chansen att utvidga sitt ickeexisterande sociala nätverk? Hon var frestad, minst sagt. Xejja hade vandrat ensam mycket och det var av någon outgrundlig anledning inte jättevanligt att hon lade märke till dofter som denna. Hon tänkte agera innan hon tappade intresset och drivet. Xejja tog sats och efter ett ivrigt skutt uppåt och framåt så landade framtassarna mjukt i mossen varpå hon satte av i en faslig fart. Vad hade hon att förlora? Livhanken? Pfft. Hon rusade mot doften, ärligt intresserad och taggad. Xejja hade inte passerat några revirgränser på mycket länge och gissade att detta inte var en flockmedlem som gärna ställde till med bråk för den sakens skull. Snart fick hon syn på doftkällan och istället för att gradvis stanna av så accelererade hon. Alldeles för nära stannade Xejja tvärt och abrupt. Hon sladdade en meter, krockade nästan in i målet. Inte nos mot nos direkt, men närapå. Hon harklade sig och nickade åt invividen som föreföll sig vara en tik i tonåren eller så. Hon backade ett steg.
  "Goddagens", sade Xejja med svårplacerat uttryck i ansiktet och leendet. "Vart är du på väg? Vet du hur man kommer härifrån, mer exakt, än vad jag vet?"
  Hon såg underlig ut, främligen. Små metallbollar i öronen. Förundrat studerade Xejja dem en kort stund. Xejja kunde väl inte säga något om det. Hon själv såg ju relativt udda ut med sin egen accessoar, relativt, men allt var såklart relativt. En till som inte brydde sig så mycket om utseende? De röda markeringarna var också intressanta och fångade Xejjas uppmärksamhet medan hon talade igen.
  "Vad dumt, du vet ju inte hur bra koll jag har", fortsatte Xejja och himlade med ögonen lätt varpå hon angeläget sökte ögonkontakt. "Inte bra, dock."
  Hon hoppades på en intressant konversation. Hon hade betett sig konstigt, underligt, framfusigt - men hon var helt enkelt nästan helt bort i tok.
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    ons 12 apr 2017, 17:02

Främlingens häftiga entré skrämde inte Quin, inte heller gjorde den henne nämnvärt irriterad. Eftersom hon inte brydde sig så mycket om artighet, var hon helt enkelt för ointresserad för att kunna hänga upp sig på något så fjantigt som hur främlingen valde att närma sig henne. Istället valde hon att studera den andra honan med ett vaket uttryck i de tvåfärgade ögonen. Artfrändens päls var prickig och kroppsbyggnaden slank — om Quin alls hade brytt sig om sådant, eller haft den kunskapen, hade hon nog kategoriserat denne som stäppvarg. Men det var inte de svarta prickarna eller den smidiga byggnaden som intresserade Quin. Hennes uppmärksamhet var fäst vid det objekt som låg på främlingens hjässa likt en märklig hjälm. Quin hade sett tillräckligt mycket för att veta att det var en vargs skalle, eller åtminstone den övre biten av en sådan — annars hade det räckt med att se hur väl kraniets passform på vargens huvud var. Det rådde ingen tvekan om att det var ett vargkranium främlingen bar ovanpå sitt eget. Varför? Och vems? Var det någon som främlingen känt i livet, eller hade hon bara hittat den och burit den med sig? Först fokuserade Quin så mycket på det märkliga valet av huvudbonad att hon knappt uppfattade vad honan hasplade ur sig, men sedan förflyttade hon blicken ner till honans ögon.

Hon hade frågat vart Quin var på väg. Quin ryckte lätt på axlarna. “Jag vet inte. Dit mina tassar går, går väl även jag, antar jag.” Kanske inte riktigt det svar främlingen sökte, men det enda Quin hade för avsikt att dela med sig av. “Nä, men jag korsade gränsen mot Snöslätten för ett par dagar sedan, så den ligger inte alltför långt bort. Om du är på väg norrut, alltså.” Quin pausade och ägnade ytterligare fem sekunder åt att betrakta den andre. Ansiktet var en nonchalant mask, men man kunde ana något djupare i ögonen, det ena blått, det andra grönt. Något som forskade lite mer. “Apropå det, vart är du på väg?” frågade Quin lite abrupt. Den här individen intresserade henne. Hon fascinerades av hjälmen som krönte den andras huvud likt en primitiv krona, fascinerades av den utan att äcklas eller skrämmas. Hon fann ingenting vämjeligt i att bära ett extra kranium, tvärtom — hon fann det kreativt, i klass med hennes egna utsmyckningar.

Harlequins läppar drogs upp i ett svårtolkat flin samtidigt som hon satte sig ner, ledigt men utan att släppa den andra med blicken. “Mitt namn är Quin, förresten.” Enkelt konstaterande. Sedan var det väl upp till främlingen att delge henne sitt namn eller inte. Hon hade knappast något att förlora genom att presentera sig. Med ett avslappnat leende på läpparna inväntade Quin en reaktion på det hon sagt, men än var hon inte riktigt klar. Hon nickade mot kraniet ovanpå stäppvargens huvud, utan att sluta le.
“Jag gillar din hatt.”
Till överst på sidan Gå ner
Xejja

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    lör 15 apr 2017, 14:08

Den vita tiken med de lustiga markeringarna, vars innebörd var intressant men helt främmande för Xejja, svarade henne att hon inte visste vart hon styrde sina tassar mer än att hon gick dit de bar. Sedan, eftersom att Xejja kastat en hel bunt frågor på främmandet, kom nästa svar som var att tiken passerat Snöslätten tidigare. Där hade Xejja också varit. Hon nickade ivrigt och intresserat. Sedan skakade hon lätt på huvudet. 
  "Jag vill se nya vidder, och Snöslätten tilltalade mig inte jättemycket", bekände Xejja med en liten grimas.
  Xejja såg uppmärksamt på sin nya bekantskap. Hon verkade inte fullt lika exalterad som Xejja verkade. Xejja hade lite svårt att stå still och hon steppade åt vänster för att betrakta markeringarna på tikens bakben. När det varit tyst i en oändlighet, också beräknat till fem sekunder, frågade honan vart Xejja var på väg med betoningen på ordet är. Xejja funderade en kort stund samtidigt som hon hummade utdraget.
  "Brand... Brandskogen? Kanske? Eldskogen eller vad det var?" sade Xejja med en rynka mellan ögonbrynen, hon fick nästan huvudvärk av att försöka minnas exakt vad det var hon hört om stället och dess benämning. "Jag hörde något för ett tag sedan, om någon skog som härjats lite av en skogsbrand. Har du hört om den? Jag hörde att det inte var så bra att gå för långt nordost från Ken-Yaks gräns. En flock ska hålla till någonstans i norr. Vet du något om den?"
  De bruna ögonen plirade genom skallmasken. De var nyfikna och hon trodde sig ana nyfikenhet hos den andra också. Angående flocken trodde inte Xejja att den främmande tiken var del av något sådant. Ingen mängd dofter tycktes följa med henne, men vad visste Xejja egentligen. Honan flinade och presenterade sig som Quin. Xejja var inte sen att svara även om hon drog ner tempot till något lugnare.
  "Angenämt", sade Xejja tålmodigt utan att trampa omkring på stället just i nuet. "Jag kallar mig Xejja. Du är väldigt vacker, måste jag säga. Hur fick du fast metallen på öronen?"
  Xejja såg förundrat från öra till öra på Quin. Hon bar ett kort namn, men det var inte fy skam. Det var sött. Xejja sänkte sitt huvud för att lättare kunna se de röda markeringarna. Hon blev mycket glad när främl... Quin komplimenterade hatten. Xejja var inte besviken över sitt val i att ha öppnat upp för en konversation. Xejja mindes att svara på det om kraniet. 
  "Det är min syster", sade hon och log kisandes. "Men tack! Man tackar..."
  Hon funderade ett slag. Skulle hon gå in på detaljer? En zombie-historia kanske skulle avskräcka Quin. Hon kanske skulle tänka att det var smittsamt. Men kraniet som dock besudlat vattendraget i sin takt hade inte smittat Xejja. Xejja fnissade lite och höjde sedan huvudet. 
  "Jag lämnade stäppen för längesedan och sen råkade jag på min syster i Ken-Yak. Inte som jag såg henne sist, om du förstår vad jag menar. Haha, sedan tyckte jag att det var en underlig accessoar som passar en lite lätt underlig typ", sade Xejja pratglatt och insåg att hon kanske snackat för mycket och för länge för Quins smak. "Åh så jag pratar."
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    lör 15 apr 2017, 18:34

Quin rörde sig inte fast den andra tycktes spritta av liv. Det enda som indikerade att hon inte sov stående var svansens lätta svepningar då och då, öronen som klippte ibland och de olikfärgade ögonen som försökte tolka det hon hade framför sig. Inte Snöslätten. Eldskogen. Quin hade varit där, men för länge sedan, och mindes inte längre exakt hur det såg ut. Hon hade dock en svag uppfattning om att det var fint på ett speciellt sätt, både förstört och levande på samma gång, något som kanske inte gick ihop i någon annans huvud än Quins. “Jag har varit i Eldskogen, men det var inte igår. Jag minns dock att det var väldigt speciellt. Och jag har inte hört något om någon flock, men så söker jag inte efter någon heller.” Hennes ansiktsuttryck var svårtolkat, hela hennes kroppsspråk var en gåta det kunde ta mycket tid att lösa. Quin brydde sig inte. Hon slösade ingen energi på att försöka vara fullständiga främlingar — eller någon — till lags.

Främlingen presenterade sig som Xejja. Ett speciellt namn. Quin tyckte om hur det lät, hur det rullade på tungan. Presentationen följdes av en kort komplimang. Utåt sett gav den ingen effekt på henne, hon hade god kontroll över sitt minspel och avslöjade för stunden ingenting av det som virvlade innanför väggarna som hennes kropp utgjorde. Det var med andra ord omöjligt att veta hur Quin uppfattade komplimangen. Hon svarade istället på frågan om bjällrorna på öronen, en sak som intresserade henne mycket mer för tillfället. “Jag träffade en metallbändare när jag vandrade, och vi gjorde en deal. Han gav mig de här. Han tyckte, precis som jag, att jag borde ha något mer iögonfallande än de flesta.” Orden var inte menade att verka stöddiga, de var bara konstateranden. Om Xejja uppfattade dem fel var det väl hennes problem.

Quin lade huvudet lätt på sned när Xejja glatt förklarade att hennes hatt i själva verket var hennes syster. En slags morbid nyfikenhet, som vilat inom henne under hela mötet, vaknade till liv och hon såg genast mer intresserad ut. Många hade tyckt att det var motbjudande och inte velat prata mer med någon som bar sin systers kranium på huvudet, och på något sätt tyckte väl även Quin att det var konstigt, men hon tyckte också att det var djupt fascinerande och den känslan överskuggade helt den andra. Xejja sa att när hon råkat sin syster igen hade hon inte varit som tidigare. Död, alltså, eller nästan död. En underlig accessoar till en lätt underlig individ. Tja, Quin var också lite underlig. “Hur kom du på att du skulle bära den, den här accessoaren? Inte många hade gjort det, förmodligen av rädsla för att ses som konstiga.” Hon flinade igen. “Sådana problem tycks varken du eller jag ha.”
Till överst på sidan Gå ner
Xejja

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    mån 17 apr 2017, 20:49

Quin berättade att hon varit i Eldskogen. Xejja nickade. Quin hade inte hört något om någon flock, så det kanske bara var villfarelser. Xejja var inte säker på mycket där i världen. Eldskogen var det, och det var speciellt sade Quin. Xejja ville fråga hur, hur det såg ut, men hon kunde föreställa sig hur det såg ut. Vagt, men hon kunde. Xejja hade presenterat sig och det var ett mjukt namn. S-ljud följt av ett mjukt dubbel-J som lät som det i början av ordet stjärna. Kullen hade haft en bunt egna och speciella namn. Quin hade inte kommenterat på kommentaren Xejja fällt om Quins utseende, och det var lika bra det. Dock visste inte Xejja hur hon skulle tolka uttrycken, så hon var inte säker på ifall stämningen kändes stel nu, från Quins håll. De underliga metallbollarna skulle istället förklaras. Inte Xejja emot, tvärt om. Hon lyssnade uppmärksamt. Än så länge hade Quin varit intressant trots sin neutrala och tvetydiga mimik. Quin berättade att hon gjort en deal med en metallbändare. Stäpparen spetsade öronen.
  "En deal?" frågade hon försiktigt. "Vad bidrog du med?
  Hon hoppades på att på ett svar på frågorna hon stuckit in. Xejja svarade inte på det lite egna sättet Quin uttryckt sig på. Inte för att Xejja sade motsatsen, att Quin inte var speciell, och behövde något "er iögonfallande", men det var underligt uttryckt. Sedan bytte de ämne till Xejjas iögonfallande accessoar. Det pikade Quins intresse vilket gladde Xejja lite mer. Quin var märklig. Verkligen. Säkerligen värd sina metallbollar. Den vita tiken undrade nyfiket hur det kom sig att Xejja bar kraniet på sitt huvud och inte lämnat det där det hört hemma, ungefär. 
  "Se konstig ut?" sade Xejja roat. "Om man ska vara konstig ska man sticka ut och vara självsäker om det. Normala, mediokra stackare har jag inte tålamod med. Jag har inte tålamod med mycket, men..."
  Xejja tänkte svara på hela frågan så snart hon hunnit kommentera på det Quin sagt om att de liknade varandra lite i att inte ha några problem med att sticka ut.
  "Visst-ah?" sade Xejja exalterat och lade huvudet på sned. 
  Hon rätade på sig för att masken skulle kännas bekvämare.
  "Av det bekanta som jag lämnat bakom mig, hade jag inget kvar. Det passade mig alldeles utmärkt tills jag såg det som var kvar av henne. Jag stannade för att ta en relik från det förflutna. Säg mig, Quin, varför inte?" uttalade sig Xejja och ryckte lätt på axlarna. "Jag tyckte om henne en gång i tiden, faktiskt. De var alla själviska och svekfulla, som jag kanske också är. Vad vet jag. Vi kom inte bra överens, men jag tyckte om henne."
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    ons 19 apr 2017, 13:54

Minnet av mötet med metallbändaren framkallade bara goda känslor hos Quin, åtminstone känslor som i hennes ögon definierades som goda. Hon hade faktiskt tyckt om metallbändaren, men hon hade inte stannat kvar. Han var förbrukad. Om hon mötte honom igen skulle han inte ha något att ge henne. Hon hade visserligen lovat honom sina tjänster, men själv kunde han inte ge Quin något mer. "Han gav mig mina bjällror. Jag var för ung och för oerfaren för att kunna ge honom något mer just då, men jag sa att jag skulle ge honom någonting jag tillverkat i jord om vi möttes igen, när jag fått bättre kontroll över mina krafter." Trots sitt löfte letade hon inte efter honom. Trots allt hade de ju faktiskt sagt "om vi möttes igen", vilket kunde innebära att Quin aldrig skulle få tillfälle att ge metallbändaren sitt jordsmycke. Inte för att det rörde henne i ryggen. Hennes vägar var hennes egna, inte utlagda för att leda till någon metallvarg.

Mediokra stackare. Med andra ord, i princip alla andra bortsett från Quin själv. Det var inte många som gett henne anledning att tycka något annat. De flesta var normala, irriterande enfärgade, svartvita, blockerade i sitt sätt att tänka och se och känna. Det var inte Quin. Hon var inte blockerad. Tvärtom såg hon och uppfattade världen lite annorlunda än de normala stackarna, och hon var fullkomligt nöjd med att se den på sitt eget privata färgspektrum. Xejja hade hittills fångat Quins intresse, mest på grund av det underliga valet av huvudbonad, men det återstod att se om intresset skulle hålla i sig hela vägen eller om det skulle svalna av på vägen. Ännu fanns det där.
"Säg mig, Quin, varför inte?" frågade Xejja. Quin hade inget svar på den frågan. Egentligen fanns det något vackert i det Xejja hade gjort. En relik från det förflutna, även om Quin inte hade mycket till övers för det förflutna.

Själviska och svekfulla. Var Quin det? Antagligen. Hon var ensambarn, så hon hade inga syskon att jämföra sig med, men en gång hade hon mött sin äldre bror som inte var särskilt lik henne bortsett från de besläktade färgerna och mönstren. Själv stod hon ut ur mängden. Unik. Ja, hon var självisk. Men svekfull? Ju mer Quin tänkte på det, desto mer insåg hon att det var så. Svekfull. Många hade ogillat att vara svekfulla, försökt ändra sig. Inte Quin. Om det var vad hon var - svekfull - så tänkte hon inte försöka ändra på det.
"Själviskhet och svekfullhet ... är det dåliga saker, Xejja?" Quins röst var avlägsen, fundersam, nästan som om hon inte väntade sig ett svar. "Kanske är det vad som håller oss på fötter ibland. Vi är svekfulla varelser. Vi har fått en hjärna att tänka med, och ofta kretsar våra tankar kring oss själva. Är det inte grundläggande för att överleva? Att sätta sig själv i första hand?" Hon vred lite på huvudet och studerade eftertänksamt Xejja, noterade inte vändningen samtalet tagit. "I sådana fall antar jag att man skulle kunna säga att vi lever på vår själviskhet, och att det inte är något negativt."
Till överst på sidan Gå ner
Xejja

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    fre 16 jun 2017, 15:46

Quin planerade ut ett svar till Xejja angående överenskommelsen Xejja undrat över. Tydligen var metallbollarna - bjällrorna - skapade av individen som då alltså lovats någon sorts kraftyttring i gengäld. När de nu sågs igen. Säkert aldrig, tänkte Xejja, men tanken var ju god. Det var väl ingen stor uppoffring helt enkelt, ur metallvargens perspektiv. Detta fascinerade Xejja.
  "Häftigt ändå. Att den med metallkrafterna gjorde det här bara för att. Trodde inte att det fanns såna som delade ut spontana gåvor", sade Xejja muntert. "Såklart, vill alla ha nåt i gengäld, men du slapp!"
  Xejja log lite. Quin kände nog också hur osannolikt det vore att de två träffades igen. Världen var större än man trodde. Vilket var förbryllande med tanke på att hon råkat på sin syrra en dag, bara sådär. I en helt annan skepnad än Xejja lämnat henne i. När Quin kom till det med att vara självisk och svekfull så valde hon att sätta myror i hjärnan på Xejja. Xejja ville svara, men osjälviskt nog valde hon att lyssna eftersom att Quin inte var klar. Den vit-röd-svarta tiken gjorde ett intressant inlägg om hennes syn på saken. Xejja nickade lite.
  "Visst är det så. Men först och främst vet jag inte vart gränsen går. Det som är dåligt och negativt för en är inte det för mig", började Xejja och gjorde en konstpaus för att ge eftertryck inför det hon tänkte fortsätta med. "Vet du vad, Quin? Jag är kanske som dem, för jag har definitivt begått svek... och oftast placerat mig själv först. Så jag är inte bara de två, jag är också en hypokrit som valt att peka ut dem."
  Sista meningen sade Xejja med ett tankfullt leende. Xejja skrattade lite och talade snabbt.
  "Du har rätt. Den som är smart och anpassar sig bäst är den som överlever", sade Xejja. "Omtänksamhet kan sinka dig och känslor kan vara jättefarliga..."
  Stäpparen tänkte åter efter och rynkade pannan lätt. Sedan klarnade blicken och hon försökte möta Quins.
  "Så. Kan du göra något intressant med jord nu då?" frågade Xejja nyfiket och skuffade undan det tidigare ämnet.
  Xejja fick ett mycket finurligt ansiktsuttryck. Hon hoppades halvt om halvt att Quin skulle fråga efter en kraftdemonstration från Xejjas sida. Xejja skulle kunna spräcka trumhinnor om hon ville.

[I am back on track. Allt datortjafs stötte bort mig från banan men nu händer det grejer!]
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    ons 21 jun 2017, 14:08

Häftigt ändå. Jo, nog kunde det nog beskrivas som häftigt, det som metallbändaren hade gjort. Quin hade sett tillräckligt mycket av Numoori för att veta att majoriteten av vargarna inte var nog generösa för att dela med sig av sin gåva på det viset, åtminstone inte till en främling. Chansen att de skulle springa på varandra igen var liten. Numoori var ett stort land, och hennes försök att hitta honom otroligt halvhjärtade. Kanske hade han vetat det när han accepterade bytet, ett löfte om att komma tillbaka senare, men inte brytt sig. Kanske hade han inte alls något intresse av gengäld utan bara såg det som en trevlig, eventuell bonus om de mot förmodan möttes i framtiden. Quin visste att hon ville ha något i gengäld för att ge bort något, men han var kanske annorlunda. I vilket fall var det häftigt. Quin drog på mungiporna åt Xejjas ord.

De återkom till ämnet svek och själviskhet. Xejja sade att hon inte visste var gränsen drogs, och detta fick Quin att börja fundera över sina egna gränser, som förmodligen löpte långt längre än hos de flesta mediokra stackare. Man svek och bedrog ständigt för att rädda sitt eget skinn, men pekade gladeligen finger mot andra utan att känna skuld. Så själviskt. "Jag tror att vi alla är hypokriter, om man ser det så. Man dömer andra för de gärningar man vill få förlåtna - eller tycker att man borde få förlåtna - hos sig själv. Är inte det själviskt, så säg." Ett mjukt, men svårtolkat leende vilade över läpparna på den unga tiken. Ja, de var utan tvivel en svekfull art, men måhända var det tvunget att bli så. Hur skulle man få herraväldet över en värld som denna utan att stå i begrepp att svika sig fram till tronen?

Kan du göra något intressant med jord, nu då? Quin såg sig omkring i gläntan efter inspiration. Plötsligt klövs marken i en liten spricka, på säkert avstånd från dem båda förstås, även om Quin med lätthet kunde försluta och flytta den vid behov. Ur sprickan sköt en kaskad av jord upp, och ju högre den sträckte sig, desto mer kompakt och rak blev den. När den slutligen stannade på omkring femton meters höjd, var den en solid pelare av jord, som om man kände på den skulle kännas nästan lika hårt sammanpressad som sten. Quin lät konstverket stå och beskådas ett tag, men rev sedan ner pelaren med tankens kraft. En lätt vindpust bildades när jorden föll ner i sprickan ur vilken den kommit upp. Sedan förseglade Quin sprickan och inga spår stod att finna av pelaren, eller sprickan för den delen.
Quin flinade mot Xejja, nöjd över sin egen demonstration. "Intressant är en åsiktsfråga." Fast själv skulle hon klart klassa det där som intressant. "Eftersom jag inte är lik metallbändaren - som ger gåvor utan att få något i gengäld - är det väl inte mer än rätt att jag nu får se vad du kan åstadkomma med dina krafter?"

[Ingen fara! Gaaaah, skrev ett fint inlägg innan men allt raderades ... Ta ett lite försenat, knäppt Quin-svar x3]
Till överst på sidan Gå ner
Xejja

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    fre 23 jun 2017, 04:51

Quin fyllde i med att alla bedrev någon form av hyckleri. Hon sade något som fick Xejja att spetsa öronen lite mer. Detta åtföljdes av ett leende från Quins sida. Xejja tolkade leendet som en bra sak; Quin var inte uttråkad ännu. Inte Xejja heller, för den delen.
  "Mitt i prick", sade Xejja med ett glatt och betydligt mer lättolkat leende. "Näe jag instämmer."
  Hon kunde inte göra så mycket annat. Det gick inte att säga emot det Quin sagt. Bjällertiken var intressant men Xejja hade svårt att avgöra om de riktigt var på samma våglängd ändå. Hon var villig att stanna ett tag till, det här var kul ju, men Quin var väldigt hemlighetsfull med sitt otydliga kroppsspråk samt mimik. Xejja hejdades i de lätta tankarna när marken sprack upp en bit bort. Ljudet hade fått henne att rycka till och hon såg förundrat på när Quin skapade en gejser av jord. Den bildade slutligen en tjock stam. Xejja skulle just skutta fram för att betrakta den på närmre håll men pelaren föll samman i ett dammigt moln samt en vindpust. Quin verkade inte behöva använda mycket energi i det här, om hon gjorde det så visade hon det i alla fall inte. Sedan eliminerades alla spår av konstverket. Intressant var mer eller mindre en tolkningsfråga tyckte Quin. Xejja nickade samt skakade förjust på huvudet utan att veta vad som lämpade sig bäst som svar. 
  "Har aldrig sett något liknande faktiskt", kommenterade Xejja förundrat.
  Sedan fick Xejja en förfrågan som resulterade i hennes nya och breda, spjuveraktiga flin. Quin ville se vad Xejja gick för. Xejja var inte lika stark nu som i direkt solljus men hon kunde göra mycket ändå. Hon kunde döda någons hörsel utan att det påverkade hennes som var upphovet till ljudet men avskärmade sig från det som i en bubbla. Hon kunde göra sådant men på bekostnad av energi. I solljus fick hon energi och det gick jämnt upp. Lika mycket energi som hon förlorade, fick hon tillbaka av solen - om inte mer. Xejja drog efter ett djupt andetag. Utan något ljus, eller något som konfirmerade att nästkommande ljud var autentiskt, mullrade åskan dovt omkring dem. Xejja reste sig teatraliskt och höjde framtassarna över marken varpå de slog i underlaget. Ljudet upphörde då direkt, och den lilla dunsen tycktes dessutom vara det som sände iväg ett annat sorts ljud. Hon tryckte på Quins trumhinnor med hög bas som skulle få dem att vibrera. Inte mer än det, men illa nog. Det var ett obehagligt trick. Kunde en del tycka, i alla fall.
  "Ångrar du att du frågade?" frågade Xejja och såg alert på Quin. "Hoppas att det inte var alltför otrevligt."
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    fre 23 jun 2017, 20:52

Nöjt studerade Quin den andres ansikte för att luska ut vad hon tyckte om kraftdemonstrationen innan några ord kom ur hennes mun. Xejja verkade onekligen förtjust. Quin såg inte trött ut trots att hon just lyft en jordpelare ur marken, bortsett från spridda korn av jord i pälsen här och där fanns inga som helst bevis på att händelsen verkligen ägt rum. Jordkraften var något hon övat på länge, och den kraft hon hade avgjort bäst kontroll över. Visst, hon kunde oftast hantera elden också, men den var betydligt mer opålitlig än jorden. Ibland ignorerade elden Quins befallningar, andra gånger gjorde den tvärtemot. Det hände att även jorden var olydig emellanåt, men mycket mer sällan. Quin var stolt över kraften, stolt över att hon hade den kontroll hon faktiskt hade över den, att hon kunde få den att utföra märkliga konster enbart efter vad hon önskade. Nåväl, hon var ung, men det betydde bara att hon hade desto mer tid att bli ännu bättre på att hantera jordens gåva. Ungdom var inte nödvändigtvis en nackdel. Inte för att Quin verkade lika ung som hon var - när man talade med henne fick man ofta intrycket att hon var mycket äldre än hon utgav sig för att vara. Det var inget som bekymrade Quin. Trots allt, ålder var bara en siffra.

Quins fråga tycktes glädja Xejja, för ett brett flin letade sig upp på stäpparens läppar. Quin var nyfiken på vad som skulle komma härnäst. Hon visste ju faktiskt inte vilka krafter Xejja besatt. Svaret fick hon nästan omedelbart, när åskan verkade bryta lös ovanför huvudena på dem, trots att himlen var klar och molnfri. Dunsen när Xejjas tassar träffade marken markerade uppenbarligen början på ett annat ljud, bas som tryckte mot kargens öron och fick Quins trumhinnor att svänga. Det var en aning obehagligt, fast hon visste att den som frammanade ljudet stod framför henne och - antagligen - inte hade för avsikt att skada henne. Hade hon varit ett ovetande bytesdjur hade ljudet drivit henne till vansinne. Hon skakade lätt på huvudet, som för att få bort basen, men när det givetvis inte fungerade log hon bara mot Xejja.

“Mycket intressant.” Det roade flinet var förmodligen svar nog på Xejjas fråga. Den barnsliga delen av henne hade tyckt att det var kul liksom allt man visste var riskfyllt och ville be Xejja göra det igen, men det enda som lämnade Quin var: “Säkert användbart. Det måste vara en effektiv jaktteknik likväl som ett tortyrredskap.” Ja, ynglingens livliga fantasi kunde springa iväg med henne åt alla möjliga håll. “Tur att du inte försökte tortera mig.” Hon log fortfarande, det glittrade i de heterokromatiska ögonen. Hon var ännu lite hänförd av hur enkelt Xejja fått hennes trumhinnor att vibrera, till synes utan ansträngning. Det såg antagligen lika enkelt ut när hon formade sin jord. Xejjas ljud var en del av henne liksom jorden var en del av Quin.
Till överst på sidan Gå ner
Xejja

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    lör 24 jun 2017, 18:39

Quin verkade inte gammal, men hon hade ändå ganska avancerade förmågor vilket tilltalade Xejja. Xejja i sin tur hade tydligen också en kraft som tilltalade Quin. Detta skänkte glädje åt Xejja som med ett litet leende sett Quin ruska lite på huvudet. Dock verkade det vara underhållning för den ljusa tiken. Quin sade att det säkert kommit till användning i flertalet avseenden, och Xejja bröstade stolt upp sig. 
  "Man tackar", sade Xejja och nickade livligt.
  Sedan reflekterade hon mer över det Quin sagt.
  "Tortyr... Hm. Jodå, användbart är det i alla fall, och jag kan göra så mycket mer. Jag tycker också att det är rätt intressant", sade Xejja tankfullt.
  Quin uttryckte behag över det faktum att Xejja inte menat illa när hon visat upp sin krafts utsträckning. Stäpparen var mycket glad över att Quins leende visade någon form utav känsla - nöje - och att hennes ögon höll en road glimt. Det var något som fick stäppvargen att känna viss samhörighet med den tvefärgade tiken. Xejja noterade för första gången, när hon nu studerade Quins ögon, att de präglades av heterokromi. Ett ord Xejja dock inte kände till, men hon noterade ändå att de var av två - förvisso mycket liknande - färger. Liknande; vilket kanske var anledningen till att Xejja först inte lagt märke till det. 
  "Har många i din släkt såna ögon?" frågade Xejja och tippade huvudet lite åt sidan varpå hon såg Quin i ögonen en snabbis till.
Till överst på sidan Gå ner
Harlequin

avatar

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    lör 24 jun 2017, 19:42

Quin stod stilla med svansen lätt svängande bakom sig och betraktade honan med kraniet. Hon hade fått en del träning i sociala sammanhang sedan hon lämnade djungeln, då hon i princip inte hade en aning om hur man betedde sig kring folk. Det var en tid då hon pendlade mellan kaxighet och en väldigt lågmäld och förstående attityd. Fast det var kanske en överdrift att påstå att hon visste hur man förde sig när man mötte folk. Hon körde sitt eget race, struntade för det mesta i vad man tyckte om henne. Uppfattades hon som konstig, så gjorde hon det — och tvärtom. Det var inget hon fäste någon större uppmärksamhet vid. Men när hon mötte de första vargarna utanför djungeln, hade hennes sinne varit — och fortfarande var — ett förvirrat virrvarr och signalerna hon sände var minst sagt tvetydiga. Nu fick Xejja troligen intrycket av en någorlunda socialt kompetent varg, om än kanske inget geni men en fungerande individ. Hennes leende såg inte tillgjort ut. Hennes svansviftande såg inte tafatt ut.

Hon märkte hur Xejja verkade titta lite extra på hennes ögon, de olikfärgade brunnar som tycktes leda in i hennes märkliga själ. Quin gillade sina ögon. De var speciella, unika. Hon lade huvudet lite på sned och blicken blev frånvarande när hon rannsakade sitt minne i jakt på bilder av föräldrarna, som hon nästan hade glömt bort. “Det tror jag nog”, blev svaret. “Mina föräldrars ögonfärg minns jag inte, men min äldre bror har också sådana här ögon, och någonstans måste vi ju ha fått det ifrån.” Hon mindes ännu mötet med brodern, för länge sedan. Man hade kanske kunnat föreställa sig hur det såg ut; två unga vargar som inte är medvetna om varandras existens, än mindre släktskap, möts och känner omedelbart ett band mellan sig. Sanningen var långt därifrån. Det hade varit ett stelt möte präglat av förvirring och hånfullhet, och Quin hade varit lättad när hon gick därifrån. Sedan dess hade hon inte tänkt på brodern. Hon kände inget behov av att lära känna honom närmare. Det verkade vara ömsesidigt.

Tiken stod lugnt med jämn vikt fördelad på de fyra tassarna. Plötsligt andades hon in och svepte till med svansen, som för att signalera att mötet började dra mot sitt slut. Hon kände att hon hade fått ut vad hon kunde av denna Xejja, även om stäpparen hade varit duktig på så sätt att hon behållit Quins intresse så pass länge. Därför gav Quin upp en liten suck och sade: “Det är nog dags för mig att dra vidare. Vandringen kallar, och allt det där. Det var ett angenämt möte dock.” Hon lät sin heterokromatiska blick löpa runt i gläntan ett ögonblick, innan hon åter fokuserade på Xejja. Ett retsamt leende ryckte i ena mungipan. “Och jag gillar fortfarande din hatt.”
Till överst på sidan Gå ner
Xejja

avatar

Spelas av : Ink

InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    tis 27 jun 2017, 03:04

Angående ögonen, Quins ögon, var det ett släktdrag. Trodde hon, eftersom att den äldre brodern också haft likadana ögon. Dock kunde inte Quin dra sig till minnes vad det var för ögonfärger föräldrarna haft. Xejja kände ett hugg av samhörighet eftersom att hon tolkade orden djupare än det kanske var tänkt att hon skulle göra det.
  "Jag minns inte heller mina föräldrars ögonfärger - men jag kan gissa - så tja, det är inte så konstigt. Antar att de inte lämnade så stora tassavtryck efter sig..." funderade Xejja utan att med tonen indikera att hon ville ha ett svar.
  Xejja började vandra iväg från mötet i sina tankar, och det ryckte lite i skinnet och sprätte till inom henne. Hon ville springa. Hon ville för allt i världen ut ur Kaiwood. Ut där solen sken. Ja. Quin verkade ha läst hennes tankar för hon väckte Xejja med att säga att det var dags för henne att gå. Xejja nickade frånvarande, sedan ruskade hon på huvudet och såg yrvaket på Quin. Tillbaka i nuet snappade Xejja upp det sista. Quin verkade vara en väldigt vilsen själ. Som irrade runt. Vad kunde det bero på? Lite som Xejja själv. Det satte griller i huvudet på henne. Hon nickade igen, samlat och sansat. Angenämt möte, jodå, Xejja sade inte emot. Kanske var Quin bara artig nu. Det om att vandringen kallade kändes som en bortförklaring kommen ur en uttråkad individs mun. Det gjorde inte Xejja något, för hon behövde lite tid för att tänka igenom en del saker.
  "Jag kommer att minnas det här", sade Xejja högtidligt, för hon tyckte trots allt att de haft förträffliga saker gemensamt. "Det var kul så länge det varade, och lycka till."
  Quin sade en sista sak. Hon tyckte fortfarande om Xejjas "hatt". Xejja bröstade stolt upp sig. Hon kom inte på att säga tack, men hon kom på att Quins motsvarighet till hennes hjälm var minst lika häftig. Kanske lite mindre häftig. Fast bjällrorna var fortfarande unika och intressanta.
  "Dina metallbollar var inte dumma de heller! Men nu ska jag också kila. Vandringen kallar."
  Xejja studerade Quin en snabbis med en finurlig blick. Sedan spann hon runt på stället.
  "Lev väl, hej svejs", tog hon hastigt avsked innan Quin hade hunnit säga något ytterligare alls, och skuttade iväg dit Xejja trodde att Kaiwood skulle ta slut.
  En lustig prick, det där. Xejja hade faktiskt haft kul och det skulle hon sannerligen minnas. Metallbollarna också. Hon skulle minnas Quin. Xejja såg tillbaka ett par gånger men var efter sista titten utom synhåll på några röda sekunder. Ett varmt leende låg etsat på läpparna. Vandringen kallade.

[Avslutat]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: The echo of my heart    

Till överst på sidan Gå ner
 
The echo of my heart
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Kaiwood-
Hoppa till: