Det regnade. 
Tunga moln hängde över skogens lövträd; mörka, gråa saker som då och då lös upp ett sprakande dån. Det var ett oväder som hållit i sig i enbart några timmar, och säkert snart skulle gå över; det var i alla fall vad Nehexor försökte övertala sig själv om trots att han såg flera tecken på att motsatsen var den sanning han helst inte helt ville inse. 
Hans kropp skakade lätt där han låg halvt dold för regnet under ett lågt träd. En björk reflekterade han i bakhuvudet. En svartvit björk. Ett trädslag som föredrog våt mark framför torra höjder. 
Han skakade på huvudet. 
Egentligen visste han att han behövde äta, men spärren satt etsad i sinnet och motståndet var ännu för stort innan det rationella behovet vann över psyket. 
Hungern hade sedan länge försvunnit dock, och bara lämnat en ihålig känsla. Han hatade hunger; men han tog den framför ihåligheten om han kunde. Efter den gnagande tomheten kom den efterlängtande intetheten. Allting upphörde; han kände sig svävande fri. 

Regnet fortsatte att falla. Han kunde inte se solen genom molnen, trots att det måste ha varit närmare zenit. 
Pälsen var fuktig, men han kände inte vätan genom den skyddande fällen. Däremot så störde det honom att marken under hans horisontella gestalt var blöt, trots det att han legat orörd i timmar. 
Istället fokuserade han på de berättelser Dimitrij hade berättat, hörde detaljer eka i öronen och en enstaka bön återupprepas. Varje ord låg där, inburat i hans minne.