[Öppet för Kalis bebisar, de som vill får joina :'D]

Kaiwood. Den mäktiga skogen som sedan urminnes tider hade varit hemvist för både andar och en av de fyra element Gudarna. Skogen har sett det mesta, härjats av obarmhärtiga eldhav och frusit under hårda vintrar. Och ännu stod den där, mäktigare och mer respektingivande än någonsin.
Och allt var hans.
Äntligen hade han tagit det som rätteligen tillhörde honom. Skogen som han var född till att härska i, flocken som han var född till att leda. Hela hans liv hade lett honom till denna punkt, han var förberedd och mer redo än någonsin. Likt en fågel fenix skulle TBB resa sig ur askan som Thzuki hade bränt ned dem till, och allting skulle ske under hans styre. Han var kung, och han tänkte inte göra ett dåligt jobb, nej. Han skulle leda flocken till en storhetstiden som inte liknade något annat de uråldriga träden som omgav dem någonsin hade skådat.

Energierna svängde omkring honom, och med sluta ögon satt den tvåfärgade hanen på en sten. Solen sken bakom trädens kronor, men på marken var ljuset dunkelt. Aldrig hade solen nått med full kraft, aldrig skulle den helt tränga igenom de vakande trädkronorna ovanför hans huvud. Det var till viss del därför han gillade skogen så skarpt, förutom allt snack han som liten hade fått höra om att hedra och beskydda den som mer eller mindre hade hjärntvättat den mottagliga lilla valpen han då varit.
Fokuserad på allt som rörde sig omkring honom, djuren, träden, andarna som han visste fanns där, så satt han helt stilla. Andades, lyssnade och såg. Han behövde inte sina ögon, ifall han skulle bli blind skulle han klara sig utmärkt. Men han hade inte planerat att bli det, för trots allt gillade han att kunna se andras ögon och de känslor som kunde avläsas i dem. Rädsla, oro, skräck... Åh ja, och som allra bäst var det då han var orsaken till deras patetiska känslor.
Att finna nöje i andras smärta var ett karaktärsdrag som definierade Shiva alldeles utmärkt. Det var det han var tränad för och det var det han levde för. Förutom flocken och det ansvar han hade gentemot den och skogen. Illvilja var en av de starkaste känslorna han bar inom sig. Och han älskade det.

Och där satt han, stilla, rörde inte en min. All fokus på skogen. Han var ett med den. Och han kände sig mäktigare än han någonsin hade varit tidigare.

Valpen hade under dagar och år uthärdat olika prövningar, dels ifrån sina påfrestande syskon, dels ifrån deras moders skoningslösa övningar. Dels ifrån sitt eget envisa beslut att en dag bli accepterad, att utstå och lära noga. För trots att Kali inte precis visade någon.. Glädje gentemot dem så var det något som lockade. Något hon ville vinna hos den äldre. Respekt. Så hade hon hört att andra kallade det, och hon visste att hennes bröder och systrar strävade efter samma enskilda mål. Ingen ville lämnas utanför, troligen inte ens Abizou, trots att den sjukas utgångspunkter inte precis var goda. Att sacka efter på träningarna så mycket på träningarna.. Det bådade inte gott. Och trots att Naph hade fått veta att hennes blodsfränder var individer hon en dag skulle hålla nära så kunde hon tyvärr inte känna något för den bleke, utan såg det till och med som en fördel för resterande ungvargar att utnyttja sina kunskaper och inte alltid så utvecklade strategier i försök att lyckas.

Den lilla tiken var på väg bort ifrån lyan, vandrade runt under Kaiwoods kronor utan mål. Hon förväntades att hitta andra medlemmar av The Bloodblooms, intressanta sådana, för omväxling av sällskap, men ödet kunde leda henne vart som helst annars. Hon kunde stöta på mor. Hamna tillbaka i högen av bråk hon tidigare befunnit sig i. Eller.. Bättre saker. Främlingar? Mor hade sagt att de inte var tillåtna där, men den vitmönstrade kunde inte hejda sin nyfikenhet. Om främlingarna kom in, fick de tugga på dem då? En plötslig förhoppning tändes inom henne och de nattsvarta ögonen glittrade till i det lilla solskenet som skogen tillät att spira ned. Svansen hade åter omedvetet börjat att slå bakom henne, och hon förlorade sin uppfattning om omgivningen - fastnade i sina älskade drömmar där hon stod och fick beskydda deras revir.
I verkligheten kunde hon inte göra mer än att skrämma bort bytesdjuren som närmade sig hennes födelseplats, vilket blev tråkigt i slutändan.

Något störde dock hennes så kallade fridfulla sinne, och hon återvände. Stämningen hade åter ändrats, så som den gjorde då och då helt oplanerade, oväntade stunder, och hon lät sin blick glida framåt. Leta efter den plötsliga orsaken.
Och mellan stammarna, då hon rörde sig framåt, låg en sten.
Ovan den tornade sig den tvåfärgade hanen upp.
Shiva. Flockens ledare; kung.
I flera sekunder stod hon bara och tittade i beundran. Han var ett med dessa marker. Han såg allt. Hon skulle aldrig kunna gömma sig; hon var redan upptäckt. Skulle alltid vara. Han... Såg allt.

Nervöst tassade hon längre fram. Det var få tillfällen som gavs till henne att träffa på Kalis bror, och hon värderade stunden. För henne var den större en legend. En gud. Någon som hon tänkte följa.
Allt var dock för naturligt för att störa.
Naphula lutade sig framåt i en tyst bugning, satte sig sedan ner i gräset och betraktade sin släkting.

[Naph dansar in~]

Han satt utanför lyans mynning, ögonen var stängda, slutna. Sedan han upptäckt den magiska värld som hans kraft målade upp för honom så hade han nästan aldrig de röda blottade, iallafall när syskonen inte var i närheten, och just nu var han ensam. Naphula hade nyligen gett sig av och han kunde fortfarande känna, se, hennes närvaro, även om den blev vagare för varje steg bortåt hon tog. Den enda av syskonen som visste om hans vackra kraft var Paimonia, sedan deras senaste träning, men det skulle snart ändras på. Nästa träning med modern och resterande ur kulle skulle han visa vad han lärt sig, visa vad han kunde. Allt för att få modern stolt, eller minst nöjd för stunden. Nyfiken på vad det var systern tänkte göra reste han sig med lätt het och följde resterna av energi som hon lämnat efter sig. Det var lätt, trots att synen blinkade till då och då, dock var det lilla felet nästan helt borta.

Det var fantastiskt hur mycket mer han såg av världen när han faktiskt inte tittade alls. Han ville använda det han upptäckt på bytesdjur, ville sno deras energi, stjäla den. Använda den. Plågsamt dra den ur deras kroppar. Ett flin breddades ut på hans mörka läppar då han med slutna ögonlock fortsatte följa systern. Men plötsligt stannade han. Chocken av energin han kände fick honom att spärra upp de röda ögonen och förlora bilden av dem. Det var Han. Naphula hade, utan att ens leta, funnit Honom. Han började röra tassarna igen, ivrig och upprymd. Shiva, hans morbror och ledare. Försiktigt trädde han in där de båda var. "Shiva" hälsade han med en stämma som dröp av respekt. och han sänkte huvudet respektfullt. Det var en ära. Nästan lika stor som var gång modern faktisk berömde dem. För trots att hannen framför honom var ledaren, och en person modern rotat in djupt förtjänade respekt, så var det Kali som all hans fokus låg på att imponera. Hennes vilja va hans lag. Hennes önskningar hans plikt.

[Derp ^^']

De kom närmare. Han kunde se dem, lika klart som han såg allt annat som rörde sig i skogen. Först kom den ena, sedan den andra. Deras energier gick inte att ta fel på, de bar allihopa en röd gnista efter deras mor. Och den gnistan skulle Shiva kunna känna igen var som helst.
Kalis ungar.
Naphula var den som anlände först, närmade sig honom med en vördnadsfull respekt och utan att störa honom satte hon sig ned, kanske bara för att vara i hans närvaro. Shiva gillade det.
Sedan anlände den andre, Phenex. Samma respektfulla känsla fanns hos denne, och även hanen rörde sig närmare med yttersta försiktighet. Shiva anade det, redan innan ordet ekade genom skogen, men han hade på känn att denne skulle tala. Och med ens ändrades hanens stilla temperament.
Ögonen slogs upp och det var med en blixtrande blick som han fixerade den unga hanen.
"Har någon bett dig tala?" Den djupa rösten dröp av irritation. "Har någon sagt att du förtjänar att kalla mig vid mitt namn?" Åh, hur han älskade att bossa över dem. "Eller tror du dig vara bättre än din kära syster som till skillnad från dig verkar veta hur man uppför sig?"
Han reste sig, tog ett smidigt språng ned från stenen och gick med stillsamma steg närmare hanen som hade talat. Och så stannade Shiva, obehagligt nära den unga valpen. I ansiktet syntes inte minsta tecken på det retsamma flinet som han vanligtvis bar, och de mörka ögonen verkade om möjligt ännu mörkare än vanligt.

[Alltså... Shiva är inte bra med valpar. Verkligen inte xD och även om jag svarar och vi får igång ett litet roll så är det fritt att hoppa in senare också, så alla vet! :'D]

Naph hade inte lagt märke till den förföljande brodern, och då han kom fram till platsen hon befann sig på i respekt till Shiva ryckte hon nästan till av förvåning. Hon trodde att hon hade gått ensam. Att hon hade separerats ifrån dem. Tydligen inte.
Trots reaktionen var hon dock inte negativ till det. Han kunde knappast - det hade inte hon - ha vetat att deras ledare befann sig längre fram på de omedvetna stigar hon alltid valde. Sedan så var den mörka ganska neutralt ställd till honom - det fanns värre i kullen, ansåg hon.

Phenex hälsade. Hon visste dock inte hur mycket hon gillade det, så något irriterat höjde hon sitt huvud och kastade en blick på honom. Varför förstöra? Kunde han inte ha varit tyst? Hennes tycke sviktade något för honom, men då kungen själv klev ner och talade direkt till honom - inte särskilt trevligt alls - föddes små oroskänslor. De ersattes tyvärr snabbt av en gnutta stolthet, något som inte visades på utsidan. Han hade tyckt att hon hade uppfört sig.. Vilket hon i och för sig hade gjort. Äntligen hade hon gjort något rätt igen!

Den tvåfärgade klev allt för nära syskonet och Naph stod kvar på sin plats något längre bak, utan att rygga. Hon höll sig stilla, synade individerna. Bara de inte gjorde något drastiskt.

[Inte överdrivet långt, men tror inte hon gör så mycket nu när Shiva gick på Phenex x'D]

Den stores energier, vaga känslor av dem nu när han inte längre blundade, ändrades drastiskt, från att vara lugna till att nästan explodera. Shiva klev emot honom men Phenex stod kvar. Fortfarande med huvudet vinklat neråt i respekt. Nej ingen hade bett honom tala, så varför hade han gjort det? Han förbarmade sig själv över att ha låtit chocken och storheten i att få träffa morbrodern tagit över istället för att spela på det hans moder lärt honom. men gjort var gjort och nu var han mest tvungen att gå den smala linjen emellan att vara patetiskt ynklig väl, att vara mesig, och att vara kaxig. Precis emellan där fans respekten, det som både Morbrodern och modern ville ha. Det dem va ute efter. Den var hårfin. Han backade inte undan då Shiva närmade sig honom , men drog åt sig ena tassen, en gest som bevittnade om att Phenex var medveten om Shivas närvaro och drog sig undan från hans personliga sfär, utan att backa undan och vara feg. Orden fick honom att, nästan omärkligt, skaka på huvudet. en nästan obefintlig gest på att han hört och nekade till det som nästan var anklagelser. Nej han kallade sig inte bättre än någon av syskonen, om modern inte berömt honom för något. Men han svarade inte Shiva, för ännu hade han inte blivit tillsagd att tala, och han hade fått veta att alla frågor som ställdes inte var till för att svara på. Även om de var direkt till honom. Han höjde försiktigt blicken, sakta och utan att möta Shivas, det kunde ses som trots eller en utmaning. Trots att hjärtat slog hårt i bröstkorgen så stod han stilla. Skulle han straffas nu? Blicken var fäst i fjärran, beredd på vd än som skulle komma, var det ett straff skulle han ta det. Ett obeskrivligt lugn lade sig plötsligt över honom. Hade han gjort mer fel skulle han få veta det och detsamma om han gjort bot för sin korkade handling.
Han kunde föreställa sig hur systern var belåten över det beröm hon fått. Hur som haver brydde han sig inte, bara han blev förlåten, eller straffad, för det han gjort. Sedan skulle han inte göra något utan att ha fått order för det.

(Det är så derp att komma in i nya karrisar ^^']

Shiva böjde sakta huvudet närmare den unga hanen, placerade munnen alldeles intill hans öra. "Känner du hur nöjd hon är?" viskade han fram med en mjuk röst.
Sedan vändes huvudet blixtsnabbt emot Naphula där hon stillsamt iakttog det som utspelade sig framför dem. Shivas huvud lades på sned och det var med en ilsken röst som han kastade orden emot henne.
"Du är inte heller bättre, så den lilla stolthet du nyss kände kan du kväva och den lilla värdighet du tror att du besitter är inget annat än en illusion som du kan glömma på en gång." Nog hade han kunnat läsa av hennes energier för att förstå vad som rörde sig i hennes huvud. Var de korkade? Trodde de inte att han visst? Han visste allt om dem, till och med saker som de själva inte visste. De var valpar. Deras auror lös klarare än alla andras, dolde inte minsta lilla förändring i deras känslor. Och den unge hanen, han vars aura liknade Shivas... Nog visste Shiva vad denne kunde, han hade levt med samma förmåga hela livet. Trodde de verkligen att han var så korkad att han inte förstod?
Snabbt vände han sig om och vandra några steg bort från dem. Sedan vände han sig åter mot dem, lät de mörka ögonen glida från den ena till den andra. Och sedan, utan vidare förvarning, kom ett skratt ur hans strupe.
"Åh, ni tror att ni vet, ni små. Men ni har sååå mycket kvar att bevisa. Ni har så mycket mer att lära. Men ni tror att ni kan." Ett slugt leende spelade på hans läppar och den tidigare irritationen var som bortblåst. Shiva var inte ens säker på om han verkligen hade varit irriterad, kanske det bara hade varit en del i den lek han ständigt ägnade sig åt. "Och det är det som gör er så roliga!"

Phenex position ändrades, och det kändes som om hon kunde ta på respekten han utstrålade till Shiva. Hon var helt säker på att den äldre hanen även kände det. Varför skulle han inte? Om hon, en ynka valp i hans glans, kunde det borde han själv också. Så varför.. Gick han inte ifrån?
Innerst inne visste hon att det inte var så lätt.
Ledaren vände sig snabbare än snabbast emot henne och hennes egna öron drogs tillbaka samtidigt som svansen placerades emellan benen. Hon krökte sig emot marken. Han kunde skrämmande lätt avsluta hennes liv, och det var en risk hon inte ville ta - men till skillnad ifrån sin broder gjorde hon misstaget att se rakt in i hans ögon. Som om hennes blick var något att fånga ändå, helsvart som den var, men känslan av iakttagelse flöt fortfarande i luften. Då han pratade till - knappast med - henne förvirrades hon endast, men gnistan av stolthet dog inte. Den omvandlades, men försvann inte. Han hade just, indirekt, sagt att hon betedde sig bättre. Varför så plötsligt dra tillbaka? För just den anledning att hon blev nöjd? Hans ord tyngde henne inte, men hon ogillade att han hela tiden ändrade sig. Inte hans väsen i sig, det var något hon uppskattade av hela sin själ, men hur han just hade vänt på sina meningar.
Automatiskt, på impuls, öppnades hennes mun, utan att lämna ljud innan den stängdes. Hon ville säga emot, men hade inte tillstånd. Det var bäst att inte göra, och jobba sig upp därifrån. Hon drog på mungiporna, i något som knappast skulle likna ett leende men inte heller en missnöjd min. Snarare en gest av att hon skulle hålla sin envisa käft likt tidigare.

Då han vandrade bort saktade de något snabbare hjärtslagen ned. Hon fortsatte att se på honom, då det oväntade skrattet kom och då han åter talade. Till dem och luften, då de knappast skulle få svara. Men ungvargen kunde inte hindra sig själv.
"Jag.. Vet inte. Jag har inte påstått att jag kan. Men det är därför ni är här för att lära oss, eller? I alla fall mor. Trots att hon inte verkar.. Gilla oss så tränar hon oss ändå. Berättar om historian och våra förfäder." Hon tog ett djupt andetag, höll utan tanke andan, och sneglade på sin bror. Hon skulle inte säga saker. Det var fel tillfälle. Ändå fortsatte hon.
"Jag förväntar mig inte heller att bli accepterad bara för att jag råkar vara din systers dotter. Vi alla, vi hela åtta, kämpar för att få hennes tycke en dag. Oavsett vad som kostar oss."
Hon förseglade åter sina läppar, och känslan sade emot hennes förstånd. Hon ville nämna sina åsikter.. Hon fick inte kasta ur sig dem. Men nu hade hon gjort det. Vilket sätt det slutade på avgjordes senare.

[Shiva får tugga på henne om han misstycker<3 ]

Hans blick sökte sig lätt mot Shivas mörka, utan att riktigt möta den. Han hade aldrig påstått att han visste något. Aldrig hade han sagt, eller ens tänkt, att han visste mer än någon annan. Att hans intellekt på något sätt var bättre. Visst Abi var den svagaste, i styrkan, på grund av sin sjukdom, men vad sade honom att hon inte Kunder mer än honom? Inget han, från skillnad till Paimonia, kunde inte läsa folks sinnen. Hon kanske lade alla sina tankar på kunskapen mer än smidigheten? Trots det ville han inte sjunka ner på hennes nivå. För han siktade på både kunskap, respekt, smidighet och styrka. Han skulle göra sin moder stolt, vad hon än begärde. Naphulas röst ljudade snart efter Shivas och han lyssnade, genom att bara vinkla ena örat emot hennes håll. Det hon gjort var något han aldrig skulle göra. Han själv fann det respktlöst att på så sätt tala emot någon, men han höll med. Hans mun var förseglad. Shiva var den som bestämde här och Phenex stod ortfarande rakryggad med ett säkert kroppsspråk. rots att hjärtat slog hrt i bröstet igen. Det var spännande och kusligt på samma gång. Vad skulle hända?

[Hans tanke sätt är så derp. Han påstår sig inte att vara bättre än något syskon men ändå vill han inte förknippas med Abi ^^']

Han granskade den lilla honan då hon talade, med samma sluga leende på läpparna. Hon verkade vara av det rätta virket, så att säga.
"Du har åtminstone rätt inställning. Hur långt det räcker får vi se i sinom tid."
Det glimmade i de mörka ögonen. De sade att ögonen var själens spegel. Vad betydde det egentligen? Ifall det stämde måste Shivas själ vara svart. Inte för att det spelade honom någon roll vilken färg omvärlden bar, egentligen. För han kunde se mer än så. De kunde försöka dölja sig bakom fasader, men deras energier och auror skulle alltid avslöja dem. Avslöja dem alla.
"Åh, just det..." Flinet blev bredare så att en vit tandrad syntes. "Hur känns det, ni som vet? Att han en mor hellre skulle se att ni inte existerade alls."
Undra hur känslig den punkten var. Han hade redan noterat att ingen av dem ville bli jämförda med den svagaste valpen, Abizou. Och det var väl egentligen förståeligt, för hon var sjukligt bräcklig, och Shiva undrade ifall hon ens skulle överleva till tonåren. Det syntes långa vägar att hon var svag, även om det kanske inte var ett val hon gjort. Men hon var svag, utan tvekan.
"Ni är väl medvetna om att hur mycket ni än kämpar kommer Kali aldrig att gilla er? Som mest kommer hon att se er som värdiga flockmedlemmar, och alla kommer inte ens lyckas med att få en sån blick från henne. Och hur känns det då? Vetskapen att ni kämpar för något som vissa av er aldrig kommer att uppnå."
De var bara barn. De var bara små varelser med hela livet framför dem. Och Shiva älskade redan att spela spel med dem, att leka med deras känslor och tankar. Han var hemsk. Nöjd med sig själv konstaterade han att han inte hade tappat stinget ännu.

Shiva svarade. Hon låg inte i blodiga slamsor vid sidan av. Något hade hon gjort, sagt, eller så hade han bara tappat den tidigare aggressionen, till valpens lättnad. Hon var än vid liv, och med långsam andning hade hon pustat ut den luft hon tidigare hållit inne i väntan på reaktion. Hon tog det som ett tillstånd att få fortsätta prata, då utfallet han gjort emot Phenex inte än hade hänt henne. Vilken skillnad.. Brodern sade ledarens namn, blev nästan halshuggen. Hon uttryckte sin åsikt och överlevde. Det var en början. Hennes mörka, okontaktbara blick gled åter till Shivas glimmande.
Men så ändrade han ämne. Hennes inre tömdes då han uttalade orden men hon stod stilla kvar. För en valp uppfostrad i normal miljö skulle orden ha tagit hårt eller ingenting alls, men Naph var medveten om deras mors ställning till dem. Inga tårar föll dock då hon åter svarade honom, något lägre men med en envis glöd i de kolsvarta ögonen.
"Något värde måste hon ha funnit i vår existens. Om inte hade vi i denna stund sett ut som den där.. Ekorren." Kali gillade dem inte. Men varför läts de leva? För att bringa nya krigare till TBB? Hur kom det sig att just Mor uppfostrade dem då, om hon var så ogillande gentemot dem? Hon förtydligade sin mening med ekorren, trots att den tvefärgade redan kunde ha varit medveten om jakten. "Grovt döda. Men de flesta av oss är vid liv, eller hur? Tills det att vi.. Inte längre försöker att bevisa oss värdiga." Eller inte kunde stå emot pressen. Hennes tankar gled åter till Abizou. Sjuklingen. Om hon inte hade fötts med den utmärglade kroppen som inte tålde stryk, vart i gruppen hade hon legat då? På samma plats eller högre? Hon hade inte förvånats om högre. Hon trodde att Abi lyssna lika mycket på Kalis lektioner som den resterande högen av ungar.
Hennes öron vinklades något bakåt då kungen fortsatte att mentalt trampa på dem.
"..Om det är som mest så räcker det. Då har vi.. I alla fall.. Fått lite av den respekten hon en dag kanske gav oss." Hon grimaserade åter. Kastade åter blickar på sitt syskon. Skulle han inte säga något? Visst, hon förlitade på sig själv mer, men med honom fanns en trygghet. De hade trots allt växt upp tillsammans.
Tyst tog hon ett steg framåt. Det skulle ha kunnat betraktats som modigt, på den nivå att det blev dumdristigt, men Shiva stod tillräckligt långt bort ifrån henne ändå. "Vissa av oss, kanske inte. Men det betyder även att vissa av oss kommer att förtjäna det. Vetskapen om att ingen av oss kämpar för det är nästan värre, för, som du säger, om alla kämpar kommer några att vinna. Men ingen vinner om ingen kämpar." Hon trampade något i marken. Vissa hade fördelar till kampen, Pai använde sin dumma telepati, och något var annorlunda över Phenex sedan tidigare. Från honom kunde hon dock inte nämna vad, det gick bortom hennes kunskap.

Han förväntades att vara stilla, han hade inte fått tillåtelse att tala, men morbroderns steppade på hans tår, och så hade ju inte Naphula fått skäll när hon gjort det.  Det ryckte i hans över läpp, svårt att kontrollera. Den ville glida upp över tänderna blotta dem hotfullt och morra ut en varning. Men mer än de ryckningarna hände inte. Han fortsatte stå där, fortfarande med en stolt hållning. Även om han var tvungen till att visa respekt för morbrodern, trots sårade känslor, så skulle han inte låt sig brytas, som myror under tassarna. Som kaninen i deras käftar. Han var starkare än så. Han var son av Kali, barnbarn av Ijin och hans gammelmormor var Blossom. Nej han skulle inte kuvas. "Om hon helst inte velat ha oss alls kunde hon väl avslutat våra liv då?" Hans röst var varken låg eller för hög, den var behärskad, väsande av all den koncentration han fick uppbåda för att inte fräsa åt honom. "Hon måste se något i oss, annars skulle hon inte träna oss. Jag skall kämpa, varje dag har jag, och ska jag, träna. Hur hårt det än blir" Hans blick var fortfarande fäst i fjärran och rösten hård, bestämd. Han skulle inte låta ord ta bort hans ögon ifrån hans mål. Ord kunde inte stoppa honom, ingen kunde det. Ingen skulle det. Han slöt ögonen, lät energierna måla upp bilden av omgivningen framför honom, de reagerade oftast fortare än vad sinnet och va mer pålitliga än hans ögon och öron. Hans lilla hopp om en fördel, och den skulle bli hans fördel. Han hade redan försökt träna den så ofta som möjligt, men han behövde prata med modern om hjälp, så fort han fått visa vad han kan först. "Om det så är med min död jag visar mig värdig är det så det skall bli" Hans röst var sammanbiten, han måste lugna ner sig. Kanske hade han sagt för mycket, men det var enbart sanningen även om den grep honom med en rädsla menade han sina ord. Ja allt skulle han göra för att bli det, att bli värdig sitt namn. Att bli värdig sitt blod. Att bli värdig att kallas ättling av Blossom.

Ett svagt hummande läte lämnade Shiva medan han lyssnade till vad de båda valparna hade att säga. De hade sannerligen sina egna synsätt på saker och ting. Varför räknades inte valpar som en egen ras? Ingenting gick egentligen att jämföra med dem när allting kom till kritan.
"Kära små barn," började han med en tillgjort trevlig röst. De visste inte, de hade ingen aning om hur saker och ting egentligen låg till. "Har ni hört talas om moders instinkter?"
Ena framtassen lyftes svagt från marken och det var med stillsamma rörelser som han drog den i en cirkel över jorden, lät ena klor skrapa mot underlaget och lämnade på så vis ett spår där den hade dragit fram. Svanstippen viftade svagt bakom honom, av och an ett par gånger, innan den åter lade sig mot marken.
"Sådant som... alla honor har. Eran mor gillar er inte, det kan jag garantera er. Men inte heller kan hon ta era liv, då ett uråldrigt, väl inpräntat, beteende hindrar henne. Hon känner, precis som varje mor, att hon har en plikt gentemot sina små. Ifall hon inte hade dessa känslor, ifall hon fann ett sätt att slippa dem, skulle ni vara ett minne blott."
Han tystnade, till synes nöjd över sina egna ord. Det var så kul att leka med dem, att förvrida deras ännu oförstörda sinnen. De var färska, ännu relativt oskyldiga, och då var det som roligast.
"Så varför kan inte jag döda er då?" Fortsatte han sedan med en smått nonchalant ton i rösten samtidigt som ansiktsuttrycket inte kunde beskrivas som något annat än roat. "Det kan jag, för det finns inga instinkter som hindrar mig. Men jag tänker inte göra det. I mitt intresse ligger endast flockens bästa, och ni är ett tillskott till ett ständigt växande TBB. Sedan tillhör ni ju, trots allt, familjen." Och familjen värderade Shiva högt. Kanske inte alla medlemmar ur den, men de flesta. Blod var tjockare än vatten, och det skulle det alltid vara också. Hur han än vände och vred på det var dessa små ättlingar till Blossom. Och Blossoms blodslinjer skulle inte spillas i onödan. Det hade han sedan länge bestämt sig för. Han skulle inte vara den som tog livet av en släkting, ifall det inte var ytterst nödvändigt.

Moders.. Vadå? Hon var nära på att rynka nosen. Vad.. Va? Hon spetsade öron i väntan på förklaring och självklart kom Shiva med den, då han ändå hade tagit upp det. Hans rörelse med tassen fick henne åter på vakt. Något var fel. Han tänkte agera. Psykiskt som fysiskt.
Hennes ragg restes lätt men sänktes då han fortsatte. Men om alla honor hade det.. Då var det väl ändå en del av mor? Då var det ändå hon som hade låtit dem överleva. Oavsett om det hade ett speciellt ord för det eller inte. Modersinstinkt. Det var krångligt. Kunde dem inte förkorta det?
Åter förvirrades hon av ledarens ord. Vad var det han ville få fram? Att mor inte gillade dem? Det visste dem väl ändå redan? Hennes huvud lutades på sned, hon blinkade.
"Men.. Nu slipper hon dem inte. Och i så fall ser de känslorna något i oss, och vi slutade inte upp döda." Allt hade bara varit bättre om Kali faktiskt gillade dem. Men hon var född i den här världen, av just henne, och det fanns ingenting mer hon kunde göra än att kämpa och inte ge upp. En dag skulle det komma något bra ut av det, oavsett vad den tvåfärgade sade. Han hade rätt i många saker, men inte det.. Kändes det som.
Hon lyssnade tills han senare tal tog till ända. Han skonade dem? Verkligen? Naph höjde sina ögonbryn. Familjen var värd mycket. Den var respektabel. Något hon i många år fått lära sig. Men.. Verkligen?

[Förvirrad Naph är förvirrad~]

Då Shiva talade kunde han inte låta bli att låta de röda ögonen blottas och blicken segla emot Shiva. Ordet han sade var långt och något krångligt, men innebörden kom fram då Pehnex delade upp det. Speciella instinkter en moder hade. Han nickade smått för sig själv och fick ordet sedan förklarat för sig, så han hade haft rätt. Men det var inga nyheter. Modern gillade dem inte nej. Men hon tränade dem. Då kanske hon inte kunnat döda dem, men nu? Han var säker på att de inte var lika starka nu när de längre inte var så försvarslösa, men vad visste han? Irritationen som rådigt över honom när Shiva talat förut var som bort blåst. Nu försökte han bara komma underfund med vart Shiva ville komma med sitt lilla tal. Den valp som trodde att Kali älskade den måste slagit i huvudet, riktigt hårt. Men trots det hade han inte sett något i moderns ögon? Inte gillande, och verkligen inte kärlek, men hopp? Hopp om att hon kanske lyckats med dem? Han var ganska säker. "Jag säger som Naphula" började han bestämt innan an fortsatte efter en väldigt kort paus. "Hon måste ha funnit något i våran existens, trots sina modersinstinkter, så verkar hon ändå inte te sig som om vi är allt för motbjudande. Trots vårat smutsiga blod, blandat med ert mäktiga. Och trots dina ord skall jag kämpa, kanske inte för att hon en dag ska älska mig men för att jag ska visa mig värdig. Trots min fader är Blossom min gammelmormor och Ijin min mormor. Deras blod rinner i genom mina ådror och det är det jag tänker bevisa. Min faders ätt ska inte ta över Blossoms, vem han än må vara" Mor hade inte talat mycket om avskummet som var deras far, mer än just det, han var ett avskum. De öda ögonen hade, oförsiktigt, lagts på Shiva, varje ord Phenex talade var med hetta. Nej Hans fader var inte det som definierade honom, och han skulle aldrig få göra det heller. Phenex var den han ville vara, Den hans Mor ville att han skulle vara. Det kanske inte var något valpen själv visste om, han trodde att han kämpade för moderns respekt av egen vilja, och inte tvärt om. Men det var inget som skadade honom. För allt han ville uppnå var att vara värdig henne. Att vara värdig de namn han dyrkade. Att vara värdig att kallas en ur Blossoms blodslinje.

Shiva lyssnade till dem, ärligt imponerad av den kämparglöden som verkade brinna i de små hjärtana. Han såg från den ena till den andre, funderade över vad som egentligen hade fört dem till honom på detta vis. Hans mindes sina unga år, då han med stor vördnad hade dyrkat Moriko, gudinnan som sades ha sin hemvist i Kaiwood. Det var länge sedan han talat med henne nu, länge sedan hans tankar ens hade nått henne. Saker hade skett, saker som fått han tro att falna. Men var detta henne sätt att påminna honom om hennes existens? Hennes sätt att påminna honom om att hon fanns där, att hon faktiskt såg honom. Var det så? Och ifall det var Moriko som sänt dessa små till honom, var det då som en gåva eller ett straff?
Shiva var osäker, kunde inte bestämma sig för hur han skulle se dem. Å ena sidan ville han bara trycka ned dem i marken, visa dem deras rätta plats, få dem att darra av skräck. Men å andra sidan... De försökte verkligen. Han kunde se det i deras ögon. De ville bevisa något för deras mor, men även för honom.
De hade saker att bevisa för honom.
Och det imponerade på den svartvita ledaren, även om han aldrig öppet skulle erkänna det faktumet åt någon.
"Jag vet," sade han med en något stelare stämma. "Och jag hör att ni också vet, lika väl som jag." Det unga hade vett nog att hedra deras blodslinjer och den ätt de härstammade från, åtminstone på moderns sida. Vad gällde fadern...
Shiva avskydde vargen som gjort hans syster så illa, då Kali var den enda han verkligen värderade så högt. Men samtidigt hade nyfikenheten vuxit inom honom. Bara för att den hanen var ett odrägligt svin som inte förtjänade annat än en enkel biljett till Chaibos, så behövde det inte betyda att denne var en svag individ. Snarare tvärtom. Att kunna orsaka sådan skada på Kali som var tränad av själv BloodBlossom var ingen enkel sak. Shiva undrade vem  hanen egentligen var.
"Phenex." Blicken fästes på den unge hanen. "Tala inte illa om din far förrän du vet vem han är. Man kan inte hata någon som man varken känner till namn eller ansikte på. Då kan du lika gärna hata vem som helst, vilket är bortkastad energi." Ansiktets hårda drag slätades ut en aning och leendet gled tillbaka över läpparna. "Och energier borde ni ta vara på, mina kära."

Hennes blick gled gradvis ifrån Shiva då hennes bror åter började tala innan hon vände huvudet helt och synade den unga bruna. Han hade rätt. Följde deras moders beskrivning om deras så kallade far, den som hade gett dem liv men ändock plågat Kali så. Smuts till varg. Det han sade om Blossoms ätt stämde hon också in i - hon hade varit en legend, en mäktig individ, och ingen av dem skulle med vilje göra sig ovärdiga av hennes gener. Mer ovärdiga än vad de för tillfället redan var.
Men varför denna hetta då han talade? Beslutsamhet? Den mörka skulle egentligen inte ha förvånats, och var nära att ge honom ett leende - men situationen gjorde sig åter påmind och hon höll sin min likt tidigare utan andra känslor än de hon tidigare visat. Försökte i vilket fall. Öronen pekade framåt på hennes huvud då hon såg tillbaks, väntade på vad ledaren nu skulle säga. Ville han fortsätta skulle hon stå kvar, för vad värre kunde komma? Troligen mycket. Saker som kunde få henne att förlora fotfästet. Men valpen bortsåg ifrån det, vad som existerade nu var bara den något spända tystnaden. 
Samt den tvåfärgades stela stämma då han påstod att han visste. 
Det oförväntade svaret fick henne att stanna upp i sina tankar. Hade.. Han just sagt..? 
Naph fortsatte att lyssna. Något i stämningen hade ändrats. Shiva talade med dem på ett annat sätt än tidigare, och han log åter. Hennes något resta ragg lade sig tillbaka, hon kände sig lugnare. Att kasta bort energi var inget hon ville.
Valpen nickade. Ett tecken på att hon hade uppfattat.

Den blodröda blicken var fortfarande fäst på Shivas, bestämd. Vad som än skulle komma ifrån ledaren, morbrodern, så skulle Phenex så fats vid det han yttrat. Ingen kunde ta ifrån honom det. Ingen kunde ta ifrån honom att han var en ättling ifrån den store, ättling av legenden. Inte ens en Shiva, ledaren. Det var med stolthet i hållningen hans blick vilade på den äldre hanen. Stolthet ut i varje hårstrå han kallade sig Blossoms ättling, vördnad. Nu skulle han bara behöva leva upp till hennes namn, henne blod. Shivas ord nådde de pälsklädda öronen och de spetsades emot honom. Han visste, det var iallafall det han påstod. Men visste han verkligen? Visste han hur det var? Visste han hur det var att veta att fadern tvingat modern till detta? Visste han hur det var att veta att alla såg ner på en, bara för ena halvan av hans ätt? Phenex tvivlade på det. Så innerligt tvivlade han. Men han ifrågasatte inte. Hans namn uttalades och åter var hans uppmärksamhet på den äldre. oden som lämnade hans käft verkade vettiga, men inget Phenex i längden tog åt sig. Visst hanen måste ha varit mycket stark för att få modern i det tillstånd hon varit. Men enbart hans handlingar var det som gjorde att Phenex avskydde honom. Långt in i hans kropp så satt hatet, in i ryggmärgen. Men ändock, någonstans väl dolt inom honom, dolt även för han själv, låg tacksamhet. Inte för att han orsakat modern smärta utan för sin egen existens. Men det sista Shiva sa fick hans mask att brytas och en förbryllad min drog utöver ansiktet. Mina kära? Hade han nyss sagt? Han ruskade lätt och förvirrat på huvudet och kastade en frågande blick på sin syster. Men även hade han känt att det om energierna var en pik till honom. Kunde han verkligen veta? Självklart borde Phenex ha förstått det, ledaren visste nästan allt som hände i skogen, men hur?

Genom huvudet på den tvåfärgade flög tankarna fram. Valparna var så unga, så bräckliga och så lättmanipulerade. Det roade honom, samtidigt som det utgjorde ett hot. Ifall någon utanför flocken skulle ta sig in i deras medvetanden, förvrida deras små sinnen och därmed infiltrera TBB. Risken för att det skulle hända var inte stor, men den fanns. Shiva var tvungen att räkna med det, även om han hoppades på bättre av dem.
Blicken gled mellan de två där de befann sig, i hans närvaro.
"Träna hårt, och ni ska inte bli förbisedda." Han hummade till, ett läte som bevisade att han var road av de små. "Jag ser er, jag ser er alltid. Ingenting som sker i Kaiwood går mig obemärkt förbi. Det kan jag lova er, mina kära."
Han visste mer än någon annan, kände skogen som ingen annan. Att han var kung var inte mer än rätt, inte mer än ödet. Han hade inte behövt kämpa för det, han hade bara behövt vänta. Bida sin tid, och nu var han där.
Kung över Kaiwood.

[Sorry för segt, förvirrat och kort svar. Men mår kasst i skallen D: ]

Den grova skillnaden på då och nu ekade fortfarande i hennes undermedvetna, och hon mötte Phenexs förbryllade min med sin egen något frågande. Han verkade inte heller ha förutsett det och hon visste inte om det var till lättnad eller ej. Hade de knäckt någon osynlig mur eller slappnade Shiva bara av? Insåg han något? Naphula höll fast vid sin gest till svar, sin nickning, men deras morbroder fortsatte att vara ett mysterium. Ett mysterium hon en dag hoppades att lösa, likt hon skulle göra med flera andra i flocken. Ingen av dem var särskilt lätt att förstå, de var alla annorlunda på sitt vis. Positivt annorlunda, men valpen kunde inte hindra sin tvekan.
 Ledaren fortsatte, hummade till. Ungvargen satt fortfarande tyst, och väntade medans hennes tro bekräftades. Medans det hon blivit lärd besannades. Han såg allt. Det fascinerade henne något enormt. Men sedan kom mina kära igen. Hon ville invända, veta vad orden innebar, men hon knep ihop sin mun och försökte komma på andra tankar. 
"Hur ser vi då tiden kommer?"
De svarta ögonen glänste då hon försiktigt undrade det. Den tvåfärgade kunde omöjligen ha fötts med styrkan, han måste ha fått den. Ifrån träningen? Eller något annat? Men.. Om det var dennes krafter. De som inte kunde känna då de blundade, vad gjorde dem?

[Svarar nu, så kanske vi kan avsluta detta snart ^^]

"Hmfp..." Det var ett roat lät som lämnade Shiva då han hörde den unga honans ord. Ja, hur kunde de egentligen veta? Det här med tiden och när den var inne... Det var svårt. Speciellt för de små. Men Shiva hade lärt sig, efter alla dessa år som han hade väntat och undrat. Och nu skulle han lära dem.
"Ni behöver inte se..." Han såg från den ena till den andra, båda svartvita precis som hela hans släkte. "Ni behöver inte höra och ni behöver inte känna." De var ättlingar till den mäktigaste vargen genom numooris historia, de hade mycket att leva upp till men också all potential i världen. "När tiden kommer..." Han skrattade till, mest för sig själv då hans tankar roade honom. "Så kommer ni att veta. Ni kommer att veta."
Och det var inte mer än så. Det var så enkelt. När tiden kom, precis som när Shiva hade tagit ledarpositionen över flocken, så hade han vetat. Han kunde inte förklara hur eller varför, han hade bara vetat. Och de små skulle också veta. När tiden var inne.

Orden som först lämnade Shivas mun tog han som löften, sanningar. Dock något han alltid redan vetat, något han redan siktat in sig på sedan länge. Nej han skulle träna och han skulle inte bli förbisedd. Han skulle bli bäst. Bloodblossom skulle kunna se ner på dm och le över hans insatser. Modern skulle kunna se ut över kullen valpa och känna sig stolt över honom. Shiva skulle kunna se på dem och se hans lojalitet och styrka inför flocken. Den dagen skulle komma då alla skulle titta på honom och aldrig ifrågasätta den makt deras familj bar. Men ändå, trots att han redan visste allt det där, så gav Shivas uppmuntran om att träna en än starkare glöd inom honom. Det gjorde honom än mer besluten om att klara det. Klara det test som kallades livet. Sedan talade han om att han såg dem, alltid. Inget förbigick honom. Bra då skulle han se honom träna.

 Systerns röst bröt tystnaden som Shivas ord först lämnat efter sig. Men han brydde sig inte om att lyssna på det hon sade, han hade andra tankar i huvudet. Men så for Shiva svarade på vad det nu än var hon sagt lystrade han igen. De skulle veta. Men åter igen hade det där kommit "Mina kära". Vart ville han komma med det? Kunde det vara så att han faktiskt brydde sig? Han trodde inte det. Det var säkert bara ett sätt att försöka få dem ur balans, att spräcka masken. Han nickade som svart när Shiva avslutat med att tala. "Är det något mer ni vill lära oss? Annars vill jag gärna fortsätta träna" Hans röst var simpel men vördnadsfull. Han hade en udda betoning på fortsätta, för han visste att Shiva visste vad han menade. Systern trodde han dock inte hade kommit på något.

[Gud så seg jag vart under senaste tiden :/ Jaja ett svar här iaf :3 ]

Shiva skrattade till. Han gillade den svaga uppkäftigheten som han kunde ana hos Phenex. Det var en valp som han skulle hålla lite extra koll på, för denne kunde vara den rätta.
Naphula var helt annorlunda. Hon verkade mjuk, foglig, böjbar, lätt att forma. Och även det var egenskaper som Shiva uppskattade, speciellt då det i detta fall inte var tecken på svaghet, endast möjligheter. Så tyst för sig själv beslutade han att även honvalpen var värd en extra blick då och då. För vem visste? Kanske den svagaste av dem skulle kliva fram som den självklara ledaren i slutändan.
"Jag vill inte lära er något," svarade han med en skarp stämma. "Det är ni som ska ha vett nog att vilja lära av mig." Åh, dessa lekar, simpla små spel, så roliga de var med dessa små varelser. Så underbart roande de var.
"Spring iväg nu," uppmanade han med en halvt retsam och halvt irriterad röst. Gränsen mellan känslorna i tonfallet var hårfin, och det var omöjligt att avgöra ifall han gillade dem eller inte ens ville se dem.
Snabbt reste han sig upp, med viga rörelser, och såg in bland träden. Nej, här kunde ingen mer tid spillas, det fanns saker han behövde tänka över. Dessutom skulle han väl få se mer än nog av de små krypen innan allt detta skulle vara över.

[Ta och avsluta där? ^^]

Hennes huvud lutades på sned och öronen följde efter. En typisk valpgest, som i de flesta fall talade om undran. Samtidigt blundade hon och andades ut - inte för att vara respektlös, utan snarare för att ta till sig allting igen. De ord han yttrade, skrattet som lämnade honom då han berättade. Då hon åter öppnade ögonlocken svepte svansen till bakom henne. Verkligen? Var det så simpelt? Hon gav inte brodern någon blick då han själv ställde frågor, men, likt tidigare, uppfattade hon varenda ord. Även den udda betoningen. Vad var det han vägrade säga högt? Hon planerade inte att ägna tid till att lista ut minsta detalj, men Naph kunde inte hjälpa att känna sig en aning nyfiken - om det ens var något, det vill säga. 
 
Hon fann sig själv med att ändå studera Phenex i ögonvrån, och så fort det omedvetna blev medvetet såg hon rakt fram igen. På Shiva som än en gång svarade - och hon visste direkt att hon ville lära sig av honom. Det hade hon velat från början. Men, de var många syskon, och hon var helt säker på att hon inte var ensam om den tanken. Han kunde knappast träna dem alla samtidigt. Han behövde inte vara mentor till någon, om han inte kände för det. 

Istället för att grubbla vidare i huvudet gjorde hon som han sa. Naphula reste sig upp, knuffade lätt till Phenex på vägen, och försvann in emellan de breda stammarna. Fylld med ny glöd.

[haha så oerhört skumt.. derpmeningar och allt. hfrjsfl. Kände att jag behövde skriva, men visste inte vad. Dx 
 Jag tycker att vi kan avsluta här, ja ^^ det är om skrik vill posta ett sista inlägg eller inte :'3]

Hans öron vippade till på huvudet vid hans svar och han nickade "Jag finner inget mer värdefullt än det du och mor lär oss, om så med ord eller er blotta närvaro" Svarade han innan han valde att göra som han sade. 'spring iväg nu' en tydlig antydan till att han inte ville ha dem där längre. Phenex reste på sig(om han nu satt ner xD) men väntade med att förflytta sig tills dess att morbrodern vänt sig bort ifrån dem. Han lät blicken glida emot systern innan han åter slöt ögonen och lät energierna måla upp en fantastiskt vacker bild av världen, skogen. De svarta benen lät honom för sig bort i från platsen. Allt det Shiva sagt låg tryggt förvarat i hans sinne och han ämnade inte för att glömma bort det, inte på länge.

[Avslutat?]