::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Tulrak'rak** Död Spelas av : Marjo | Död

Skogen om natten. Mörk. Tyst. Farlig. Tom.

Man kan höra grodor kväka och leka vid dammen nära lyan, om man spetsar öronen och lyssnar riktigt noga. Tulrak'rak kunde inte sova. Svarta ögon ser ut i natten, ser ut i det farliga. Lyan var säker plats, lyan var Hem. Lyan var Trygg. Men vad var ute? Inte trygg. Det var vad mor sa. Ja. Hon sa det, men går ut i natten ändå för att hämta mat.

Tulrak'rak kravlade halvvägs ut ur lyan, de stora öronen spetsade och den kolsvarta blicken alert. Han såg ganska bra trots nattens mörker. Han älskade egentligen i regel dagen mer, men av någon anledning kändes natten mer spännande. Dessutom kunde han inte sova - nattsynerna väckte honom alltid på de mest obehagliga sätt. Drömmar. Dumma drömmar. De hemsökte honom varje natt, ibland blev han jagad av en svart korp som pickade på honom och Solorak, ibland var han ensam i det stora svarta. I natthimlen. Ensam bland stjärnorna som stirrade anklagande på honom. Hatade honom. Men sen vaknade han alltid med en hes flämtning intill sin moders varma buk, insåg att det inte var på riktigt och låg sedan där en stund och spekulerade. För rädd för att våga glida tillbaka till sömnens rike.

Den långa, smala svansen gungade otåligt av och an bakom honom, den långhåriga tippen piskade emellanåt till hans bror i ansiktet. Otåligt. Mor var ute, hämtade mat i farliga natten. Hon skulle komma tillbaka till morgonen, som alltid. Hon var alltid tillbaka på morgonen. Ja, de kunde gå ut. Så länge de inte sprang för långt.

Hans tankar trevade, hans röst nådde Soloraks huvud. Men han rörde inte på munnen. Han visste att Solorak kunde höra honom ändå - de visste alltid vad den andra tänkte.
"Bror."
Han krafsade med sina mörka klor, de vita benen långa. Starka. Han hade fällt byten förut, en fågel. För att fånga en hare krävs snabbhet. Skicklighet. Och det hade han.
"Bror." upprepade han via tankarna. "Kom."
Svarta ögon såg på Soloraks mörka ansikte. Hans vackra bror. Solorak.
"Vi går. Ut."

paxat till Sol'Sol, mi BRATHAAH <3

**Solorak** Död Spelas av : Cat | Död

Sömnen hade aldrig varit något problem för honom, han sov när han behövde sova. Men han oroade sig för sin bror. Åh, hans kära broder. Han visste mycket väl att hans bror hade problem med sömnen - och Solorak oroade sig mycket för honom, trots sin unga ålder. Just nu låg den lilla krabaten och ryckte till då och då, hans öron vinklades då han hörde ljud, men annars sov han som vilken vanlig valp som helst. Han hade inte märkt att mor hade gått, dock märkte han att värmen var borta. Fast han frös inte, det var tillräckligt varmt utan att dem egentligen behövde sin mors värme - men den var alltid skön att ha där.

Plötsligt hörde han sin brors röst i huvudet slog han upp den vita blicken. Oroligt skannade den av området, men när han såg sin bror slappnade han av en aning. Han nickade endast åt sin brors ord och med ett smidigt skutt hade han rest sig upp och stod nu stolt på sina fyra tassar. Han var smal och vacker. Hans lejonlika svans vaggade vagt bakom honom innan han tyst steg ur lyan.

Det var becksvart, men med synen som Solorak hade han inga problem med att urskilja de stora träden som sträckte sig över dem. Han syntes, då det mesta av hans kropp färgades vit - bortsett från hans ansikte och ben. Hans bror smälte nästan in i mörkret, han var mest svart med vitt ansikte och vita ben. De var dem två, de skulle alltid hålla ihop. Det var han säker på.
"Kom."
Han sa inte orden, utan sa dem till honom genom tankar, och han visste att hans bror kunde höra honom. Sakta började han att gå, med försiktiga steg.

**Tulrak'rak** Död Spelas av : Marjo | Död

Och bröderna gick ut, trots förbudet. Trots att de visste att det var farligt. Tulrak'rak drömde ofta om mörkret. Om Faran. Men det skrämde honom inte - han kunde också vara modig.

Han kunde stå upp emot Mörkret.

Så han klev efter sin bror, den långa svansen gungade lätt och slog emot hans hasor för att sedan höjas i en elegant båge över ryggen och han travade ut i gläntan som omgavs av Kawazatriskogens täta skog.

Svarta ögon såg ut i mörkret, stora öron vinklades, ryckte. Sökte efter ljud, men inget var här.

De var ensamma i området. De kunde Leka.

Leka! Leka!

Rak'Rak reste raggen, burrade upp sig och gav ifrån sig ett kurrande ljud innan han började försöka egga upp Solorak genom att ömsom knuffa till honom med ena framtassen, ömsom buffa honom hårdare med huvudet.

"Bror! Bror!"

Han kurrade igen, ett spinnande läte och han rullade runt över det korta gräset, stannade upp med huvudet nära marken och med baken i luften. Den långa svansen piskade ivrigt av och an, ändå ingen min. Ögonen var stora, munnen åtsnörpt.

"Kom! Kom!"

**Solorak** Död Spelas av : Cat | Död

Han visste att de inte fick ge sig ut i mörkret för sin mor, men vad skulle kunna hända? Han vände bak blicken och såg sin bror resa ragg och göra sig i stor, och ett lekfullt leende lade sig på Soloraks leende när han hörde sin brors kurrande ljud. Och sedan började Rak'Rak att peta på honom, först med tassen och sedan med huvudet.

Solorak visade sina vita tänder och viftade vagt på svansen. Han var bra på att luras, och han började ointresserat gå därifrån. Men när han hörde sin brors spinnande läte sprack ett flin upp på Sol'Sols läppar och han vände sig om och hoppade på sin bror som stod i gräset med rumpan upp i luften.

Den vita valpen var över sin bror och buffade på honom - ansikte mot ansikte. Han hoppade av och petade med tassen i sin brors mörka päls innan han ännu en gång hoppade på honom och tillsammans gjorde de kullerbyttor, han brottade omkull sin bror och skrattade vagt, i tankarna endast.

**Tulrak'rak** Död Spelas av : Marjo | Död

Rak'Rak tänkte precis dra sin ointressante bror i svansen när han vände om, men insåg snart att han var lurad och gav ifrån sig ett kvittrande skratt när han blev överfallen och landade på rygg med sin brors tassar över sig. Men så fort han blivit av med Soloraks tyngd var han snabbt på fötter igen, ställde sig bredbent på alla fyra och blängde utmanande på sin tvilling innan han greppade sin kraft. Han dök, rakt ner i jorden som om det vore vatten och försvann utan att lämna ett hål efter sig. Trevade runt ett tag i blindo, lokaliserade sin broders närvaro över honom.

När han var alldeles under honom dök han upp, små flisor av mjuk jord och gräs sprätte åt alla håll och kiknande av skratt anföll han sin bror underifrån, nafsande med små tänder, krafsande med små klor innan han tog sin tillflykt upp i närmsta träd.

"Kom! Kom!"

Solorak kunde klättra. De var duktiga klättrare, men Tulrak'rak föredrog underjorden.

**Solorak** Död Spelas av : Cat | Död

När han hörde sin brors skratt flinade Solorak och kollade på sin broder när han ställde sig på alla fyra och blängde på honom. Han skulle precis hoppa på sin bror när han såg hur Rak'Rak dök ner i jorden.

Ensam stod han där. Mörkret hade omslutit honom och han kollade oroligt ner i marken, sökte efter sin bror. Nu när han var ensam kände han sig iakttagen, det kändes som att tusen ögon tittade på honom. Det kändes som att någon när som helst skulle hoppa på honom. Hans ögon fylldes av tårar. Vart var Rak'Rak? Han skulle aldrig lämna honom. Eller?

Han skrek till när någonting plötsligt rörde hans mage, han sköt i höjden - skräckslagen - innan han såg att det endast var hans bror, hans bror flydde upp i det träd som stod närmast.
"Kom! Kom!" hörde han sin bror säga. Långsamt började små tårar rinna ner för hans mörka päls. Leken som varit så rolig hade förvandlats till en mardröm för honom. Han sprang mot sin bror, klättrade upp för det träd hans bror stod i och tryckte sig mot honom.
"Ensam." sa han till sin bror, fortfarande via tankar.

**Tulrak'rak** Död Spelas av : Marjo | Död

Han väntade otåligt på att hans bror skulle komma upp i trädet, ja, han var så exalterad över leken att han aldrig märkt hur rädd hans bror blev. Men när han hörde Soloraks röst eka i hans huvud skämdes han och gnydde fram en ursäkt, snusade med nosen över Soloraks våta ögon.
"Nej. Aldrig ensam." Hans tankar var starka och nådde lätt till Solorak. De nådde alltid varandra. Som den gången Rak'Rak råkade gå vilse i skogen. Han kom hem till sist, tack vare att han hört Soloraks röst i sitt huvud.

De skulle alltid vara tillsammans. Solorak och Tulrak'rak. Inget skulle skilja dem åt.

Svansen gungade och hjärtslagens trumma saktade ner till en stillsam rytm.

"Är Jag inte här Uppe är jag Nere. Under. Men alltid med Sol'Sol."

Ett diskret leende lekte över hans bleka ansikte och ett fniss ekade i deras tankar.

"Kom! Kom!"

Han tog ett språng mot trädets stam och tog sig smidigt upp på en av trädets grenar.

"Jaga mig, Bror! Ta mig!"

**Solorak** Död Spelas av : Cat | Död

Solorak kollade med tårfyllda ögon på hans bror när han förklarade att om han inte var uppe så var han nere. Under jorden. Han sa att han aldrig skulle lämna honom, och Solorak trodde på sin broder. Genast var han på gladare humör, och när Rak'Rak ville att han skulle jaga honom, satte den ljusa vargen genast av mot dem mörka vargen.

Han klättrade smidigt upp på grenen där Tulrak'rak stod på, och smidigt hoppade han mot sin bror. Han fnissade lågt i tankarna och nafsade sin bror i det vänstra örat. Hans svans piskade lekfullt bakom honom, han hoppade av sin bror och sprang ner för trädet och upp i ett annat.

"Din tur! Jaga mig! Jaga mig, bror!"

Den vita pälsen lyste i mörkret, vem som helst skulle kunna se honom, men det var alldeles tyst. Det enda som hördes var tvillingarnas lek. Fast även den var tystlåten, de pratade inte högt. Det enda som hördes var när de rörde på sig, eller när de morrade åt varandra. På lek såklart.

**Tulrak'rak** Död Spelas av : Marjo | Död

Trots att Rak'Rak var väl medveten om att Soloraks rätta plats kanske inte var under jord, så var han likväl en mycket god trädklättrare. Innan Rak'Rak visste ordet av kände han små vassa tänder nafsa i hans öra, och han gav ifrån sig ett roat gny som blandades med besvikelse över att ha blivit fångad.

Nåväl. Hans tur att jaga!

Han vände kvickt om och var med på noterna, följde Solorak med blicken. Han lätt att följa i denna mörka djungel, den vita pälsen i kontrast mot den dunkla bakgrunden. Rak'Raks långa ben rörde sig under honom, lät honom springa fort och smidigt, skutta likt en ekorre från grenen i det aktuella trädet till det Solorak rusade upp i, stannade upp alldeles över sin bleka bror och satte en tass i Sol'Sols ansikte innan han skrattande klättrade uppför stammen.

Mot toppen. Månen och stjärnorna var så vackra att se på från höjden av djungelns tak.

"Kom, bror! Toppen! Toppen!"

Hans röst ekade i Soloraks huvud, exalterad, ivrig.

[/i]

**Solorak** Död Spelas av : Cat | Död

En tass i ansiktet. Det var precis så det var, Rak'Rak hade tryckt upp tassen i Soloraks ansikte och de få hårstrån han hade på tassarna kittlade hans nos. Han nös till och skakade på huvudet.
"Kom, bror! Toppen! Toppen!"
Han nickade vagt åt sin bror innan han började klättra. Uppåt och uppåt. Snart framme. Även om Solorak inte hade jord som kraft som sin bror hade, var han en mycket skicklig klättrare.

Snart framme ..

Solorak öppnade munnen så den formades till ett stort o. Utsikten var så otroligt fin. Stora träd, likt dem han och sin bror nu stod på, sträckte sig så långt ögat kunde se. Det var grönt överallt. En riktigt stor djungel. Och långt bort i fjärran kunde han skymta ett annat klimat. Och genast ville han dit. Han ville upptäcka. Tillsammans med sin bror och mor ville han upptäcka hela världen.

**Tulrak'rak** Död Spelas av : Marjo | Död

Klorna skrapade bara lätt trädets bark när han sprang uppåt. Tack vare Rak'Raks krafter behövde han inte utnyttja sina klor - han behövde bara springa. Hans tassar fäste alltid - ja, han kunde till och med springa uppför en helt lodrät bergsvägg om det var så. Men nu höll han en långsammare takt, för att hålla jämna steg med Solorak.

Han höll sin kolsvarta blick riktad mot toppen. Lövverket var tätt över dem, stora, gröna löv slog i ansiktet och hindrade dem från att komma fram - men de kämpade vidare, kämpade uppför trädets breda stam som avsmalnade och till slut grenade ut sig i trädets långa armar.

Och till sist var de där. Högst upp i trädets krona och blickade ut över Kawazatriskogen. Någonstans i fjärran hördes ljudet av en exotisk fågels nattsång, och ännu längre bort kunde Tulrak'rak skymta fjärran marker. Marker han en dag tänkte utforska och se med egna ögon.

Tillsammans satt de där. Två bröder, med hela livet framför sig. Två själar.

Let them sing! Let them sing! [SOL'SOL] Snl54w

Let them sing! Let them sing! [SOL'SOL] Snl54w

(haha, vet inte hur det var tänkt med deras rygg-mönster men bara gjorde något C: )

AVSLUTAT

» If I could sing [TAFS]