Dagen hade börjat med lite regn och ett byte som mor fällt, Omen hade inte varit sen med att ta för sig utav maten som vanligt. Men för ovanlighetens skull kunde han denna dag inte somna efter maten, så medan Imani och systern sov vågade han sig ut ur lyan. Ytterst tveksamt, men ut hade han kommit. Till en början ville valpen nästan ångrat sig. Aldrig tidigare hade han gett sig iväg själv förut, mamma brukade alltid finnas bredvid. Inte idag. Efter ha suttit på de blöta löven ett slag utanför hemmet så reste den lille hannen sig. Ophelia vågade ju springa iväg ibland. Då skulle han också kunna. Eller?
Lite pipande såg sig den ljusa valpen om, systern kunde ju följa med iallafall. Inte som stöd, nejnej.. Han ville bara leka lite, just det!
"Opheeliiaaaahhh..!" viskade den lille hannen så högt han vågade, inte ville han att Imani skulle vakna och putta tillbaka honom till sovplatsen som just idag var det tråkigaste stället på jorden. Han skuttade smått klumpigt runt på de våta löven. Otåligt.
"Följ med ut, Opheeliaaaahh..!" Försiktigt tittade den lille in i lyans varma dunkel, med hela rumpan viftande med svansen. Han kände sig ovanligt modig idag!

[Ja han är en feigs c; Pax till Ophelia och Jenova!]

Den exotiska skogen sprider förundran genom valpens kropp. Aldrig har hon sett någon liknande plats förut, så varm och underbart skön.
Lätt travandes tar hon sig fram längst djungels rotklädda golv, träden här var dom största hon någonsin sett och deras rötter var stora och feta. Med ett brett och genuint flin lät hon blicken svepa från sida till sida, upp och ner så att hon kunde beundra skogens helhet och dess mäktiga varelse.

Valpen stannar tvärt upp när hon får syn på stor och färgglad frukt som dinglar längst ute på en gren, högt ovan henne. Svansen slänger häftigt från sida till sida och öronen riktas framåt. Hon kryper ihop med kroppen och fäller ut vingarna, likt en katt som är på väg att attackera, sedan skjuter hon iväg med de båda bakbenen.
Vingarna fångar luften och den lilla valpen börjar häftigt slå med dem för att stiga uppåt, vilket hon gör, och snart har hon tagit några meter från marken. Blicken faller ner för att bekräfta att hon verkligen är på väg uppåt och fästs sedan upp mot frukten igen.
När hon är tillräckligt nära så samlar hon saliv i munnen och siktar mot fruktens fäste på grenen. Hon spottar och träffar sitt mål, studerar hur saliven sakta fräter sönder fästet och till slut går av. Frukten faller handlöst mot marken men Jenova slänger sig efter den och lyckas fånga upp den i sitt fall. Sjukt nöjd över sin insats!

[Omen är så sööööt ]

"Opheeliiaaaahhh...!" Valpen slog slött upp ögonen, reste sig trött, och kikade mot utgången. Hon hade väckts ur en bra dröm, och ville somna om, men kunde inte förmå sig. Osäkert sneglade hon på sin mor som fortfarande sov, men.. Hon viftade glatt på svansen. En liten stund igen gjorde inget.
Hon studsade glatt så tyst som möjligt mot öppningen, där Omen väntade.
"Jaa?" Hon log nyfiket. Vad var det han ville hitta på? Hon gick förbi honom, andades in den friska doften. Det var inte ofta Omen skulle ut av någon speciell anledning utan deras mor, och hon ville gärna ta chansen.
Valpen trippade iväg ett par steg, tittade sig omkring.
"Är det bara vi uppe? Varför väckte du mig?" Hon hoppades att det var för att han ville följa med på en kort tur, bara leka. Det skulle inte vara långt härifrån.
Hon dolde ett gäsp så gott hon kunde, sa sig själv att hon inte var trött. inte den här gången. Otåligt stampade hon löst på på de våta löven och såg på honom med en förväntansfull min.

Exalterat fortsatte nu endast svansen att vifta. Han såg nästan ut som en kolibri med en felplacerad vinge. Vad kul! Hon vaknade!
Omen log lite nästan blygt och mumlade fram.
"Vikanväl ut och.." Det gick så fort att han snubblade över orden. "Lekaahh?!" Pustade det till slut ut. Han visste att detta var ovanligt att det var han som tog intiativet till att göra något annat än att mysa med mamman.
Omen studsade oförsiktigt efter sin syster, och såklart hände det oundvikliga. Han druttade på rumpan, men var snabbt upp igen. Inte idag, idag skulle han vara modig som Ophelia. Valpen log med hela ansiktet och stod och vägde mellan de olika tassarna, de båda var nog minst lika otåliga till att komma iväg.

[Kort >.<]

[Ouuups! Detta var såklart från omen C;]

Ophelia flinade, inte åt att han landade på marken, utan det hon hade väntat på. Att lyckas få honom att följa med - det var så hon såg på saken, iallafall. "Bra! Ska vi gå dah?" Med triumferande steg och med glad uppsyn började hon gå emot skogen, tittade bakåt åt Omen, och försvann mellan ett par buskar, väntande.
Äntligen skulle hon få visa honom det roliga med att upptäcka lite av världen på egen hand. Hon tittade för ett ögonblick bortåt, vädrade och ryggade förbryllat.
"[color=cyan]De' är nåt konstigt..[/cyan]" Ropade hon tvekande över buskarna, ryggade. Men om det bara var en ny lekkamrat? Hon visste allt det där om farliga onda typer, gamla vargar som dödade valpar - men i hennes ögon så kändes allt sådant pladder ganska osannolikt, saker som hittades på för att hon skulle behöva stanna hemma hela tiden. Hon fnös åt tanken. Gick tillbaka med en glimt i ögonen. "Kanske en vän?" Hon la huvudet på sned och granskade sin bror.

Omen kunde inte låta bli att dröja lite med att springa efter. Spänt lyssnade han efter ljud som kunde komma från en vaken mamma. Ingen vaken mamma den här gången. Det var nästan som om han hade hoppats lite på att Imani skulle komma och hämta in honom igen. Men nej, han skulle stå på sig. Valpen nickade för sig själv och bröstade upp sig. Det var han som var hannen i lyan, och det var dags att bete sig som en också. Trodde han iallafall.
"De' är något konstigt.." Hördes från systern. Något konstigt? En flygande hare kanske? Nyfiket och återigen upprymd av äventyret som fanns framför dom skuttade brodern snabbt ut där genom buskarna och kom ikapp systern.
"Vadå fö..." Ögonen spärrades upp och hakan tappades då blicken stannade på den förunderliga varelsen. Vargen? Han visste inte. Tveksamt sökte Omen Ophelias blick. Vad skulle dom nu göra?

Jenova hade fått upp ett spår, med hjälp av nosen, eller snarare två spår, eller två dofter. Tassarna lättade och det gick genast lättare att ta sig fram när surheten avtog, hon rent av sken upp en smula.
Längre bort, vid ett buskage såg hon skepnaden av en mindre figur som stod med baken vänd mot henne, olyckligtvis tog sig vargen genom buskaget och försvann från hennes syn. Humöret sjönk igen. Kanske den hade sett henne och inte ville se henne något mer. Ledsamt lade hon öronen mot sidorna och tog några steg närmre ändå, bara för att, när en varg kom hoppandes ut genom buskaget.
Jenova satte sig ner på rumpan av den överraskande händelsen och såg på vargvalpen med stora ögon.
Skulle hon säga något? Hälsa? Hon hade aldrig tidigare träffat en vanlig vargvalp så hon visste inte heller vad hon skulle göra eller hur hon skulle reagera. Var vargvalpar annorlunda jämfört med Drakargvalpar?

"H-heijh." Hon lade huvudet på sned och bjöd på ett extra brett leende, i vilket hon blottade hela främre tandraden, och studerade den andre, lite mindre valpen.

Ophelia gick tillbaka igenom buskarna, fick se "vargen" sätta sig ner framför dem. Hon var förvånad av synen. Fanns det sådana här varelser? Det var första gången hon hade sett någon här omkring. Den påminde beskrivningen av någon hon hade hört i någon saga, men hon kom inte ihåg vilken. Hon mötte sin brors blick. Hon visste inte. Vargen.. - eller varelsen? - såg inte läskig ut, och hon själv villa ta reda på mer om den. Så det var kanske det hon borde göra?
Hon tittade nyfiket på den - när den hälsade och "log" - för att själv sätta sig ner och svara glatt. "Hejsan!" Tanken att denna "varg" skulle kunna vara farlig slog henne inte, och hon gick självsäkert fram och började studera en av sakerna som satt på sidan (Det-vill-säga vingarna :3).

[Förlåt för oaktivitet på denna karaktär, ska blir aktivare =)]

[ Det är ingen fara :3 ]

Omen stängde långsamt munnen och stirrade för en stund på den underliga vargen som stod framför dom. Vilken konstig en. Den såg ju vass ut..! Han ville ju inte göra illa sig och om den där var dum så ville han hem till mamma... Men när den lilla blå hälsade, och sedan Ophelia också, så kände ju även han sig tvungen att säga något iallafall. Vad som helst.
"Heeej... Blå?" mumlade valpen, halvt för de andra och halvt för sig själv. Den underliga färgen var ovanlig för honom, och inte minst vingarna och allt det andra underliga med främlingen. Även om tvillingarna bott i Kwazatri så hade de inte riktigt sett de färggranna djuren som kunde finnas där. Endast fåglarna. Inga vargar. Det kanske var ett fjäderfä..?
"Är du en sån där... Ööhm.. Fågel..?" Frågade lilla Omen eftertänksamt som huvudet tippades åt sidan. Förundrad över hur denne såg ut. Så olik dom själva. Det var som om han glömde av att han var blyg av sig.

Jenova såg mot valparna med en blick fylld av nyfikenhet. De såg så försvarslös ut. Alldeles fluffiga och mjuka.
Tänk om hon bara kunde få snudda vid den mjuka pälsen, känna den värme som sipprade från den lilla kroppen. Burra in sin nos i det sköna mjuka. Åh.
Valpen blinkade till och drog sig bort från sina tankar samtidigt som hon lade huvudet på sned. En av de främmande valparna frågade om hon var en fågel.
"Nääjhe."
En fågel. Något inom valpen gjorde att hon tog hemskt illa vid sig av frågan. Att hon skulle var en fågel.
Inte var hon någon fjantig fågel med mjuka fjädrar, nej! Hon var en Drakarg, vildsint och farlig!
Jenova fnös irriterat och den glada min hon nyss visat upp var som bortblåst.  
"D-r-a-k-a-r-g-h." Sa hon buttert och bokstaverade ovanligt tydligt trots sitt dåliga uttal. Svansen svepte med ryckiga rörelser bakom henne och rev omedvetet upp några grästuvor från marken.
Hennes irritation var uppenbar. Att de inte såg att hon var en våldsam drakarg, farlig som få. Hmpf.
Surmulet betraktade hon hur en av valparna tog sig närmre och såg mot hennes vingar med stora ögon.

"Drakarg?" Drakarg.. Drakar.. Drake? Det var det det kallades! Men.. Arg? Drak-arg? En arg drake? Men varelsen framför dem påminnde ju smått om en varg.. Var det så drakar såg ut? Hon tog knappt notis om blicken den blå gav henne - den fick henne att backa bakåt men inte mycket mer än så.
Då hon tyckte att hon hade fått nog, sett färdigt på saken kom hon ihåg vad Omen hade undrat. Fåglar hade vingar. Men de här vingarna såg.. konstiga ut. Men i och för sig så var ju detta en drake. I huvudet ekade det att hon skulle fly; drakar var farliga, speciellt när det var sura. Men nej, hon satt kvar. Vad hade de gjort för att reta upp den blå?
"Betyder det att du är en drake?" Frågade hon fascinerat.
Varelsen hade också taggar, horn. Ophelia tyckte att den passade beskrivningen av en drake ganska bra. Men vad gjorde den här?

[Jag ogillar att peta, men detta roll har stått stilla sedan slutet av juni. Ska vi fortsätta med det eller pausa/avsluta? Jag kommer betrakta det som pausat i Felias tidslinje tills jag har fått höra vad ni tänker C:]