[Paxat till León! 8D]

Marcela trippade omkring på den hårda marken under hennes tassar, det gick kanske inte så bra att gå även om hon har vant sig, och plötsligt snubblade hon. Marcela landade på rumpan och hennes limegröna öga försökte att se vart hon var, dunsen hade gjort ont i rumpan och hon ställde sig upp försiktigt. Hon gav ifrån ett litet pip då hon stod upp, vart var hon? Marcela ansträngde sig för att se, men hon visste inte vart hon var, visst, hon visste att hon var hemma, men var?

Hon gick vidare, ovetandes om vart hon gick, vinden drog i hennes päls och hon frös jätte mycket, hon gnydde för sig själv och stretade emot vinden. "Mamá, är du där?" Ropade hon ut i mörkret, hon var rädd och ville se och hitta sin mamma, men hon var endast endast helt ensam.

[Tror inte riktigt att hon fryser eftersom de är i en liknande öken och det är varmt typ helatiden cx]

León gick uttråkat runt. Vinden slängde hennes pannlugg åt alla håll och hon fnös irriterat, vindar. Hennes huvud var sänkt då hon rörde sig frammåt. En ensam fågel hade råkat virvla bort sig i vindarna och gav ifrån sig ett litet uppgivet tjut. León höjde lätt på ögonbrynet och ett kallt leende speglades på hennes läppar. Hon ruskade på huvudet och fortsatte fram i snabb takt. Hon hade fått nys av en mjuk doft mot sin nos. Marcela. Dottern hade visst varit ute på promenad, eller så inte? Doften var nära lyan. León rynkade fundersamt pannan men spetsade de svarta öronen och höjde huvudet i en stolt stälning och travade nu frammåt.

Så plötsligt hörde hon flickans rop och hon suckade, hon borde verkligen träna sina sinnen. Kanske det inte var så dumt att börja på redan nu, de hade redan fått träningar men en privat till henne skulle väl aldrig skada. León stannade upp. Skulle hon ta och svara henne? Kanske var det bäst att lugna flickans hjärta en aning.
"chica .. tómatelo con calma, aquí estoy." [flicka.. ta det lugnt, här är jag.] sa hon luugnt ut i vindens blåst, men hennes var stark och klar så hon borde höra. Och började gå mot hennes röst.

[Usch vad dåligt det blev ._.]

[Jaha, det tänkte jag inte på .. O__O]

Marcela hörde sig för, det var hennes mamma som talade och hon försökte själv att leta rätt på henne. Det gick bra och hon stod nu framför sin mamma. "Okej." Svarade hon sin mamma då hon stod framför henne, Marcela satte sig ner och hennes röd/orange lugg flög åt alla håll och kanter, hon viftade på sin avbrända svans som var grå och tippen vit, hennes olikfärgade ögon var riktade upp emot sin mamma och öronen var spetsade, den vita nosen vädrade hela tiden efter främlingar. "Vad ska vi göra? Vart är lyan? Och var är mina bröder?" Frågade Marcela snabbt, hon var inte så van vid svenska så hon talade lite hackigt, men tids nog kommer hon att tala jättebra - som sin mamma. Marcela viftade på den korta svansen, ögonen var fortfarande fästa vid mamman, och Marcela tror att hon tittar på sin mamma, men det gör hon inte. För hennes mamma är bakom henne, Marcela hade satt sig åt fel håll.

León suckade då hon såg på då flickan satte sig fel väg men väntade på att hon skulle upptäcka sitt lilla misstag. Svansen slog mjukt bakom henne stilla och rytmiskt. Då hon äntligen märkt sitt misstag och vänt sig om så kunde hon börja svara på henne fråga med en suck i början av meningen men fortsatte sen.
"Du är vid lyan Marcela. Och dina bröder har jag ingen aning om vart de är, de kommer nog snart ska du se." sade hon och stannade upp innan hon funderade hur hon skulle fortsätta sin mening, och de röda ögonen mötte Marcelas med en fundersam glimt innan hon satte sig ner och granskade henne.
"Du behöver träning av dina sinnen. Du kommer aldrig klara dig själv en minut om du ska vända dig fel väg då fienden kommer bakom dig" sa hon och la huvudet på sne och hennes ansikte var allvarligt skuret.

"Och du måste lära dig att försvara dig själv.. men det tar vi sen. Om du inte kan se måste du kunna lita på att dina andra sinnen tar dig dit du vill, eller kraft?" sa hon och höjde lätt frågande på ett ögonbryn, hon visste inte riktigt vilka krafter valparna hade och det var väl bäst att ta reda på.
Denna unga varginna var ännu säker här i reviret hos flocken, men så snart hon var vuxen nog att ta sig ut på egen hand och inte hade lärt sig något skulle hon vara lika lätt att fånga som en mus. Nej här behövdes det träning.

Marcela vände sig emot sin mamma och tittade upp emot henne, dom mötte varandras ögon även om Marcela inte kunde se vad de röda sakerna var, hon log emot sin mammas ord och sa: "Okej, kan vi träna nu?" Hennes ansikte såg ivrigt ut, och hon ställde sig i lekposition, hennes svans viftade och öronen var spetsade fortfarande, nosen hade slutat att vädra och hon backade ett steg i sin lekposition. Hon skrattade. "Kan vi börja nu?" Sa hon ännu mer ivrigare och skrattade högre, hon började att springa runt i en ring runt sin mamma, men till slut spårade allt ur och Marcela sprang in i en sten. Det sa 'bonk' om slaget i huvudet, hon låg på rygg och gnydde helt hysteriskt efter hjälp, det värkte i huvudet och tassarna kändes stela, men all smärta gick över mycket snabbt och hon började skratta igen. "Det där gör vi om!" Utbrast hon glatt.

Marcela värkade inte förstå vad hon hade menat, inte heller allvaret i det hela. Men hon var ju igentligen bara en valp. Men en valp måste också förstå när hon visade allvar. León reste sig upp och snärte irriterat till då hon började springa runt henne och det slutade med att hon slog i huvudet. León gav ifrån sig irriterade morrningar och gick fram till henne och sänkte huvudet i hennes nivå och ögonen hade en brinnande känsla då de tittade på henne.
"Marcela!" morrade hon och skakade bistert på huvudet innan hon höjde det och backade något steg och tittade på henne med en irriterad blick, och vände på huvudet för att se det fräsa till runtom dem.
"Skärp dig, chica!" väste hon och satte sig åter ner igen men inte med samma normala blick som innan.
"Jag ska lära dig hur man slåss, hur du ska beskydda flocken med ditt hjärta. Inte hur man leker. Så koncentrera dig så inte jag behöver göra det åt dig!" sa hon med samma kalla tonfall, här behövdes diceplin. Hon kunde inte göra hur hon ville, sen så skulle hon klara livet, och det behövdes träning, och det kunde hon ge bara hon skulle lyckas koncentrera sig. Nog för att hon älskade sina valpar, det gjorde ju alla mödrar, men först skulle de lära sig vad livet gällde och det var inte bara dans på rosor.

[Stackars Marcela får lite utskällning <3]

[Jag blir så rörd! <3]

Marcela satte sig framför sin mor då hon blev utskälld och hon kunde se grumliga röda ögon som stirrade på henne, äckligt läskigt. Marcela satt och väntade på att hennes mamma skulle prata färdigt, och tillslut var hon klar, nu väntade Marcela bara på ett par tränings order, hon var mycket peppad över att få träna, vad skulle träningen leda till? Träningen kommer att leda henne till en bättre framtid med beskydd och skuggans syn. Hon log för sig själv och ställde sig i träningsposition, hon log elakt så att tänderna blottades och väntade nu på mammans order, kom igen, kom igen kom igen. Orderna måste ju komma snart, peppad som en valnöt stod hon där i sin position, vinden ven och hon var helt beredd, svansen blev slokig och luggen flög, och tillslut fick hon order.

Leóns ansiktsuttryck mjuknade en aning då hon såg att Marcela lyssnade på vad
hon sade och hon värkade fattat allvaret i det hela och stog nu klar på Leóns order.
León stannade upp och tittade på henne, för att dra ut på det hela lite, och igentligen s
å hade hon ju inte planerat det här och visste knappt vad hela den här träningen skulle
gå ut på. Men kom snabbt på nått så att flickan skulle få nått att göra.
"Visa mig dina krafter" sade hon och höjde huvudet en aning och koncentrerade sig på
Marcela för att se vad hon lärt sig, det berodde ju på om hon ens upptäckt sina krafter ännu.

[Oj vad kort, men kom inte på något att skriva :c]

[Det var inte alls kort! 8D]

Tjoff! Marcela sprang och hoppade upp i luften och ut ur hennes mun kom något svart fram, skuggan, det var ungefär som rök, själv så kunde hon se helt utmärkt, men andra som inte kan göra detta ser jättedåligt. Det är som att hon inte är blind längre och hon gör precis som alla andra, ser. Men alla andra som hamnar i skuggröken får hennes symptom. Hon sprang ut därifrån och gjorde så att hon blev helt svart, skuggans mörker hade gjort henne till detta, det som ut som eld, helt svart eld och det flammade ifrån hennes kropp, detta var en blandning mellan elden och skuggan som hon hittat själv, men detta var ytterst mini av det hon egentligen kan göra som vuxen. Och denna eldskugga kan inte bränna henne - pga blandningen. Hon gjorde sig normal igen och hon tog bort skuggröken som var lite längre bort, nu kom det som var mest imponerande - hennes eld. Den inre elden började att synas ifrån hennes strupe då hon inte var van vid detta, det lös igenom halsen som ett mörk orange litet ljus, men när hon öppnade munnen kom det bara ut en liten eldsvåda, inte stor alls, två dm ungefär, hon blev inte nöjd och försökte igen, detta gången blev det bara olja ifrån elden, hon blev besviken på sig själv men gav inte upp. Hon försökte igen, denna gången bubblade det upp en extra stor flamma, hon formade läpparna till ett O och sedan blåste ut elden, detta blev fem dm långt och det tog eld på lite gräs framför henne, i alla fall det gräs som fanns på detta varma revir. Hon skrattade elakt för sig själv och gjorde snabbt så att skuggröken kom ur henne igen, där inne styrde hon sig åt olika håll och omringade sin mamma, Marcela stod nu bakom sin mamma, hon var inte ljudlös, men ingen kan ju se här, förutom hon själv. Röken var nu runt omkring fem meter som en cirkel och Marcela skrattade ondskefullt och på den sista tonen av hennes skratt försvann skuggröken. "Imponerad?" Frågade hon sin mamma och såg helt oövervinnelig ut i sitt ansikte.

León tittade på henne och ögonen smalnade en aning medan hon koncentrerade sig på Marcela. Rök lämnade henne, som skuggor nästan och León höll blicken stadig medan röken värkade göra det lättare för henne att röra sig åt det håll hon ville. Som om hon såg klarare. Intressant. Elden, såklart hon bar på eldens förmåga, det hade hon redan förstått för länge sen. Den askaktiga doften som fanns runt valparna och de verkade inte ha något större problem med den heta temperaturen som fanns här heller. Marcela var envis, det åg hon genast då hon inte gav upp med sina försök att få ut lite eld ur sig. León satt tålamodigt kvar och väntade på att hon skulle klara det. Och så fick hon lite större lågor som slickade gräset och lät det brinna. Så tog hon till skuggorna hon innan använt sig av och värkade blanda in dem med elden så ett mörker omslöt León, hon lyssnade var hon höll hus och hon verkade vara bakom León, då de små tassarna hördes mot den stelnande lavan. León försökte se något men det var svart runtom henne. Hon gissade att hennes egna eld kunde mota bort det svarta men ville inte förstöra denna stund för henne. Då röken lättade och hon kunde se sin dotters övervinnerliga ansikte drog León lite på munnen och nickade.
"Du är duktig för din ålder" sade hon och granskade henne lite med blicken. León var ingen som skrek ut beröm så Marcela borde vara nöjd.
"Fast komihåg att alltid ha fötterna på jorden, flickan min. Nån gång kommer du ockå förlora." sade León men log snett mot henne innan hon skulle fortsatte.

"Tack mamma." Svarade hon av tacksamhet och log brett, Marcela satte sig ner då hennes mamma talade ännu en mening, detta kunde ju vara mycket viktigt, och javisst, när meningen var över förstod hon hur viktigt det var. Marcela nickade för att övertyga sin mamma att hon lyssnat, vilket hon också hade.

Det började att bli sent och Marcela och hennes mamma hade tränat i timtals på Marcelas krafter, nu kunde hon själv behärska dom mycket väl, men inte för mycket. Marcela satte sig ner framför sin mamma med en trött duns emot marken och gäspade, Marcela var mycket utmattad och behövde sova nu när det började skymma. "Kan vi inte gå och lägga oss nu mamá?" Frågade hon trevligt och ställde sig trött upp, hennes svans bara hängde mycket slokigt och nacken hade börjat att hänga lite mer emot marken, ögonen hade nästan börjat att stängas och hon var jätte trött, och vips, så kom det en gäsp till.

[Ska vi dra oss tillbaka efter att du har svarat? Jag tycker nog att detta räcker för denna gången i alla fulla fall. C8 Marcela har lyssnat väl och tränat bra på krafterna, detta behövde hon allt! 8D]

León tittade på Marcela och nickade bekräftande åt henne.
Och reste sig upp från sin sittande position och ruskade på s
ig så pannluggen landade fel, men León tittade med en snabb
fundersam blick på Marcela innan hon pratade.

"Gå och sov du, jag måste ut och jaga" sade hon och gav henne
ett hastigt leende innan hon vände sig om och började gå iväg, hon
skulle nog hitta in i lyan själv utan Leóns hjjälp. Och valparna behövde
få något att äta, och hon behövde inte lika mycket sömn som de.
León höjde farten och tittade snabbt bakåt innan hon sprang ut i mörkret
och blev uppslukad av det och nu syntes inte den röda och svarta modern mer.
Men hon hade inga planer att vara borta länge.

[Så, AVSLUTAT]