Från buskagen kikade Illyas på scenen framför sig. Två valpar runt sin stilla moder. Och lite avsides, en hane som lönlöst försökte trösta dem. Kanske var det valparnas fader. Men något i sättet han handskades med dem gav Illyas känslan av att det inte var någon nära till familjen. Förmodligen var det någon som precis som honom hört valparnas skrik genom skogen och kommit till undsättning. Bredvid sig kände han mer än såg Melchior. En kall närvaro som till skillnad från honom inte behövde tänka på var han placerade tassarna. Illyas höll inne en suck. Motstod frestelsen att krafsa sig i örat. Väntade.
    "Äntligen! Trodde aldrig de skulle gå", utbrast Melchior så snart valparna och den äldre hanen lämnat platsen. Illyas spanade ut över området. Tog den extra lilla tiden till att försäkra sig om att de verkligen var ensamma innan han steg fram från sitt gömställe. Han tog en runda runt den redan kalla kroppen. Död, utan tvekan. Jösses.
     "Påminn mig igen varför du valde just den här", sade han och gestikulerade mot honan. "Inget illa menat, min vän men det här känns inte riktigt som du. Det var nog lika bra att det inte funkade." Han fick inte mycket till svar. Melchior hade hyfs nog att visa sig för honom men sågs trampa på stället, hans uppsyn hispig och stressad. På gränsen till paranoid. Det var svårt för Illyas att få någonting vettigt ur honom men där var tydligt i hans vankande att något gnagde honom.
    "Okej, låt oss gå igenom det här en gång till." Han satte sig ned, hans uttryck lugnt när han såg på anden. "Det tog stopp?" Melchior nickade. "Och vad hände sen? Du såg – nej, vänta – du kände honom. Honom som i... Chaibos?" Trots transparensen och dimman som tycktes omge vrenen kunde Illyas se honom rysa vid gudens namn.
    "Shhhh, inte så högt!"
    Det ryckte i mungiporna. Han hade aldrig sett Melchior så här upprörd.  "Lugn, Mel. Lugn", försäkrade han. "Du vet väl att man måste säga deras namn tre gånger för att de ska orka lyssna?" Det var ett billigt försök till att lätta upp stämningen men Illyas tyckte sig se honom slappna av något. "Vi får försöka igen. Hitta någon mer kompatibel." Han reste sig från stället. Lät blicken svepa ut över omgivningen i ren tristess;

Ötamons tjocka stammar,
knotiga rötter,
   
"Och låt mig vara med nästa gång. Kanske behöver vi trötta ut kroppen lite innan du gör din... spökgrej."

Månblom,
mossklädda krön,
en reflektion,
   
"Ett bra första försök dock, Melc–" En reflektion? Han tystnade tvärt. En reflektion, som av ögon. Han såg sig om igen, blicken som fastnaglad vid platsen där ljuset fångat något. Vilandes på en samling täta buskar en bit bort. Inget rörde sig men Illyas tänkte inte chansa. Motvilligt – som om han inte riktigt ville släppa buskarna ur sikte – såg han tillbaka på sin vän, ett krystat leende på sina läppar när han fångade upp sin tidigare mening. "Mel... Mel-ker", prövade han. Perfekt. "Ah, Melker."
    Melchior blinkade frågande mot honom. Som om svartvargen plötsligt tappat förståndet helt och hållet. Med en diskret huvudnickning signalerade Illyas mot buskarna bakom sig. De hade mest troligt sällskap och vem visste hur mycket de hade hört av konversationen han och Melchior nyss haft. Han ville bort från platsen, den döda honan vid sina tassar bortglömd. "Nå, vad säger du Melker, är det inte dags för oss att dra oss vidare? Melker och..."
    "Ingbert", var vrenen snabb med att fylla i. Ingbert? På riktigt? Han himlade med ögonen åt Melchiors lika dumma fantasi som humor och klistrade på ett nytt leende. Fördömda vren. Han skulle tvinga Illyas säga det, eller hur?
    "Ingbert...", pressade han fram med så mycket falsk glädje han kunde. Han hatade det redan. "Melker och Ingbert på nya äventyr. Låt oss gå!" Duon lämnade platsen bakom sig utan att se sig över axeln, nosarna pekandes mot Relictus.

Fay knep ihop ögonen, kinden hårt tryckt mot marken. Hon vågade inte titta. Ville inte veta om främlingen hade sett dem. Ögonen som mött hennes skulle hon aldrig glömma. Han stirrade – rakt på dem – och under den misstänksamma blicken kände hon sig liten och rädd. Hotad, som om det enda alternativet var att ge sig till känna nu direkt istället för att bli avslöjad och senare tvingas ta konsekvenserna för det.
     "Vad säger dem? Vad har de gjort med ma–", viskade hon men blev hyssjad av Erakan som i skyddet av buskarna höll de två valparna tätt intill sig. Fay höll andan, livrädd att hennes andetag var lika öronbedövande för dem som i hennes egna öron. Hon ville inte att den mörka vargen och den andra, läskiga varelsen skulle hitta dem. Med Gary bredvid sig räknade hon tyst sina hjärtslag. Allt för att slippa se de där två igen.

[Ensaminlägg och avslutat!]