Han hade fått höra om hennes ankomst innan hon ens nått lägret. Dess jägare var i alla fall bra för något, förutom att tanklöst skicka de odöda kropparna dit de borde varit ifrån början. Osäker på om hon sett händelsen eller om var här på annat ärende så stapplade han emot henne på stela muskler och leder. Han hade stått på platsen det hänt länge, lera och väta hängde fortfarande i långa tester i hans i vanliga fall välskötta päls. Den vita kappan var det enda han orkat hålla ren, det symboliserade hans familjeband med de andra i Riket.
 "Mamma" han kved när han såg henne, ögonen värkte när han inte hade några tårar kvar att fälla. Inuti honom ekade ett tomt hål av smärta där han förut hållit brodern. Hennes blick var redan orolig, men inte lika brusten som hans. Hon visste inte.
 Handlöst lät han sig falla in i hennes öppna famn när hon hyssjade honom tröstande.
 "Han är borta" kved han med brusten röst, glad över att de var utom synhåll för basen, ville inte att någon utomstående skulle se honom såhär. Trasig, bruten. Krossad i tusen små delar han tvivlade skulle någonsin sättas samman igen.
 "Chander" han orkade knappt uttala broderns namn, det var som en kniv i hans hjärta och själ. En Mur. En idiotisk jävla mur. De skulle dö i Rikets namn, inte för vanliga dödas dumma påfund.

[Utspelar sig kort efter Chanders död]

En mörk skugga låg över platsen och inte bara på grund av det tjocka molntäcket ovanför dem. Nej det var ett själsligt, emotionellt mörker som hade lockat henne hit, bort från sitt uppdrag. På samma vis som ett mörker lockat henne till Ötamon innan det ens funnits något att rapportera där. Något hemskt hade skett, eller skulle komma att ske.
Då hon fick syn på Lorenzo innan hon ens var framme vid utposten knöt sig något i hennes mage. Han var lerig och sliten, tycktes helt uppriven, och en oroad rynka bildades i hennes panna. Utan tvekan sträckte hon ut ett långt blekt ben och öppnade sin famn till tröst.
"Mitt barn"
Kallade hon och bara ögonblick senare var han tätt intill henne. Hon sänkte hakan och smekte honom mjukt bakom det ena öra med nosen medan hon vyssade honom. "Han är borta". Meme slöt ögonen då han talade, ville egentligen inte höra. Öronen lutades uppgivet bakåt och då hon öppnade ögonen igen var de våta av tårar.
"Åh mitt älskade barn.."
Suckade hon fram och föll i en tyst, stilla gråt.

Han lät sig vaggas i hennes famn. Helt ovärdigt och nedbrutet, men han brydde sig föga. Ingen kunde ändå se dem här, och allt han ville var att hon skulle lyfta upp honom och dra med honom tillbaka till fästningen igen. Där han kunde vara en rekryt igen. Där allt som krävdes av honom var träning och framgång. Där han inte hade några ansvar eller förpliktelser.
 Men det var inte möjligt. Det visste han, like mycket som han egentligen fortfarande var stolt över sin titel. Han hade jobbat hårt och trotsat sitt eget förflutna för att nå dit. Brutit ner alla murar och väggar som stått i hans väg. Men hade han någonsin kommit dit utan sin bror? Han kunde inte svara på det.
 "Det gör så ont" gnällde han tyst. Hålet i honom var hungrigt, och det hotade ständigt med att dra ned honom och svälja honom hel. En avgrund han stod inför utan att veta sin väg framåt och bort ifrån den. Det var tungt. Hur ett tomrum kunde väga så mycket visste han inte.

Hon kunde känna hur både hon själv och Enzo sjönk djupt ner i ett mörker och hon kände en obekant rädsla. Enda sedan hon funnit sitt kall i Nordriket var rädsla en känsla som sällan belastade henne. Deras konung hade med noggrant arbete befriat henne från skräckens last, men nu var hon rädd. Rädd för att inget skulle bli detsamma igen, rädd för att Enzo skulle fortsätta sjunka och kanske aldrig ta sig upp. Hon skulle inte klara av att förlora dem båda. Mjukt vyssjade hon sin son och gungade honom från sida till sida i sin famn. Trotts att Enzo var märkbart större än henne så kändes han så liten och skör i den här stunden. Hon kände sig också liten. Mjukt drog hon honom närmre sig, hans närhet var den bästa tröst som fanns. Att dela sorgen med någon som verkligen förstod, någon som delade hennes syfte och hennes band till Riket och till Chander. De satt så länge i tystnad och bara grät. Sen var hon tvungen att fråga vad som hänt. Och de skrek, de grät och de ylade åt den kosmiska orättvisan. Hur ovärdigt och orimligt det var för någon som var så stor och viktigt att falla för något så obetydligt som en samling stenar. Sen skrattade de, skrattade åt minnen och lyckligare stunder. Delade och kände varandras känslor. När mörkret föll beslutade de sig för att övernatta vid jägarnas läger. Där låg de och talade långt in på natten.


[Avslutat <3]