Himlen hade djupnat till svart. Molnbankerna från eftermiddagen hade dragit förbi och lämnade den välvda avgrunden blottad ovanför dem. De tindrande stjärnorna hade lagt sig sig i kluster, som om de sökte skydd hos varandra, och hon uppfattade dem inte som himmelska ting, som gudar eller gudars tjänare - eller vad än historien varit när hon var valp - utan snarare som fördrivna stackare, landsflyktingar, vilse i den väldiga kolsvarta rymden. Precis som dem.
     “Det finns inget mörker eller ljus.” Hennes röst var len och varm likt honung. En sällsam fridfullhet hade slätat ut hennes fula drag och lämnade det öppet och mjukt. “Det är bara ett påhittat koncept av någon som försöker styra oss. Om det inte gudar är det någon annan lägre varelse än så. Där finns alltid någon.” En suck, knappt högre än vindens klena jämrande när den rörde om i gräset omkring dem. När hennes blåa blick vandrade sin väg ner fastnade den på en klunga av träd i öster. Skuggorna under deras böjda grenar framstod som lockande och mystiska.
     “Det finns alltid någon som vill säga åt dig vad som är rätt eller fel. Men varför då? Vad som är rätt för dig är kanske fel för mig.” Varya slöt ögonen. Lyssnade på den rungande tystnaden. Bedövande stark.
     “I natten är alla vargar grå...”
     “Hör du det, min skatt?” Det dröjande svaret plågade henne, och hon vände blicken till sin sida när hon kallade hans namn. “Maksim?”
     Tomma, döda ögon stirrade upp på henne i gräset. En mild förvåning fick henne att höja på ögonbrynen innan insikten kom tillbaka till henne igen. Varya såg sig omkring och påmindes om vart hon befann sig. Ett leende, breddat med hemsökande vemod, tog form i hennes brutna uttryck.
     Just det.


[Ensamt inlägg.]