[Musik]

Värkarna hade kommit plötsligt och intensivt. Ivo och Aurora befann sig i rosenskogen, inte långt från Civitas, men det blev väldigt tydligt att de inte kunde fortsätta. På en kulle, där de hade utsikt över landskapet och Civitas vid horisonten, grävde Ivo en lya åt henne. Den blev perfekt, och Aurora var så stolt över honom. Det var passande ändå, att hennes valpar skulle komma till världen på den plats som Auroras eget liv hade börjat på riktigt.
    Med sin partners hjälp tog sig Aurora in och blev där liggandes. Det var verkligen vackert att se ut. Itrozos grönska och rosor bredde ut sig tills Relictus svärta tog vid. Hon vägrade titta på Civitas. Istället följde hon solens vandring över himlavalvet. Den skulle gå ned snart, och himlen hade redan börjat färgas rosa. Hon tänkte på Tibast medan värkarna skakade kroppen.
   Det började svårt, och blev bara värre. Hennes kropp var tunn av lite för lite mat, och tärd av vandringen. Kanske hade den första, massiva kullen också en påverkan. Andetagen var ytliga och snabba. Allt som Aurora var koncentrerade hon på att få ut sina valpar levande och friska. Ivo tog hand om dem sedan. Hon ville hjälpa till, ville ge honom instruktioner som han redan visste, men kunde inte röra sig eller ens tala. Istället stirrade Aurora bara på den döende solen.
   Ljuset kallade på henne. Tibast, där han fanns i himlens rosa färg och de lila molnen, kallade på henne. Kroppen smärtade och hon var så trött. Det luktade blod, och Aurora kunde bara hoppas att det inte var från någon valp. Hon hade gjort sitt bästa, och som ett avlägset brus kunde hon höra Ivo prata med henne. För ett ögonblick skymde han solnedgången för henne, och hon fick svårt att andas. Nej, Tibast, min blomma, gå inte, gå inte- hon kunde inte släppa honom, men han skulle fortsätta försvinna, om och om igen. Det vore lättare om hon kom till honom. Hon hade redan gett sitt allt. När Ivo rörde vid henne, ruskade han en stilla kropp. Tibast var hennes son, och hon var skyldig att försöka skydda honom i nästa liv också.
    Men... Aurora stirrade in i solen som sjönk och tog hennes son med sig. Något höll henne tillbaka. Ett litet stick av smärta bröt igenom hennes dimma, och med en liten flämtning lyckades Aurora vrida på huvudet och se ned på sina nyfödda valpar. Det var mycket blod kring dem, men det spelade ingen roll. Valparna var ändå det vackraste, det mest perfekta, som hon sett. Hon älskade dem så mycket att hon skakade. En snyftning rev i kroppen, och hon kände Ivo omfamna henne. Hårt.
    Nej. Valparna gav henne något nytt att leva för. Hon skulle kämpa för dem. Så länge de behövde henne tänkte hon finnas där, oavsett vad som krävdes. När Aurora slöt ögonen pressade sig tårar ut. Om det var för Tibast eller de nya liven visste hon inte.
    Dimman svepte in igen och lämnade henne lealös, men hjärtat slog.