Den askgrå hanen hade vandrat non-stop i tre dagar för att nå bergens topp. Nog såg han charmen i Numooris grönskande skogar och solkyssta fält, men senaste tiden hade en längtan grott i den stora hanens bröst. En hemlängtan. Han behövde bergens viskande visdom, han behövde ensamheten, han behövde dra in den kalla luftens bittra friskhet i lungorna och känna att han levde. 
     De stora tassarna tog sig vant över det karga landskapet. Bergen var en del av hans dna, hans arv, hans blod. Det var här han hörde hemma. Hans ljusblå blick var fästa på toppen av bergen, där solen inte rådde på snön utan det vita täcket låg tyst som en slöja över allt det hårda. Vinden smekte honom över den ärrade nosen. Hans andedräkt blev till vita moln när temperaturen sjönk. 
     Tre dagar utan sömn satte sina spår och den annars så flirtiga, lekfulla blicken var djupare, matt, frånvarande. Sinnet var inte där det borde vara och Trian kämpade mot alla tankar som snurrade i huvudet. Han fortsatte klättra vant över den kalla stenen. Snön virvlade runt honom som en dimma och plötsligt stack en ack så välbekant doft i hans mörka nos. Hans låga huvud höjde och öronen spetsades. Vart var hon?
     Snödimman virvlade i hans grå päls och Trian såg sig omkring. Så såg han en stor kropp träda fram ur dimman. Han skulle känna igen den högresta kroppen var som helst. Samma ljusblå ögon som han själv, samma snövita bröst men resten av pälsen var glänsande ljusbrun. Vargens ena öra tyngdes ner av silversmycken som glittrade till när vargen rörde sig närmare. Runt bröskorgen en amulett av safir, precis som den han själv bar. Amuletten som vittnade om att de tillhörde samma klan, samma släkt, samma blod. Vargen rörde sig smidigt över snön, lika smidigt som Trian själv. 
     Den söta doften nådde hans nos ännu en gång och han slöt ögonen en sekund. Drog in den djupt i bröstet och så mycket kärlek sköljde över honom. Så mycket kärlek och samtidigt så mycket sorg.
     "Hur kunde du?" ekade en förkrossad röst genom snövirvlet. Trian slog upp ögonen, men kunde inte längre se vargen som han höll så kär. Han snurrade runt, försökte hitta henne. Snön virvlade och han tog sig fram genom den. Såg mot bergstoppen, han måste dit. Han måste tänka klart. 
     "Trian" viskade rösten igen och Trian vände sig om. Där stod hon. Lya. Hans lillasyster. Hennes blå blick var så full av besvikelse och hon ryggade undan när Trian gjorde ett försök att närma sig henne. Hon sänkte huvudet och svansen låg tryckt mellan bakbenen. 
     "Lya, var inte rädd. Det är jag. Snälla, var inte rädd" Trians annars så kaxiga, kvicktänkta röst var otroligt len, otroligt mjukt. "Lya, jag saknar dig så" Hans röst brast lite. Tiken ryggade ännu ett steg, såg på sin storebror och verkade tveka ordentligt innan hon kastade sig på honom. Trian tryckte sin stora kropp mot hennes så hårt att han trodde de skulle bli en. 
     De båda var av rent bergsvargsblod, men Lya såg ändå liten ut i sin brors famn. Trian borrade in sin nos i hennes nacke, hon begravde sin mot hans hals. Han drog in doften av henne. Doften av hemma. Alla minnen kom tillbaka. Alla mörka vinternätter när Lya varit mörkrädd och envisats med att sova tätt intill. Alla vårdagar när de lekt i smältvattnet i bergsbäcken. Alla sommarkvällar när Trian skrämt bort varenda charmör som velat dejta Lya. Alla höstmornar när de brottats i leran och Trian alltid låtit henne vinna. Allt kom tillbaka och det gjorde så ont. 
     "Systra mi, förlåt mig" viskade han med nosen i hennes ljusbruna päls. "Jag är oskyldig. Jag skulle aldrig..." han kunde knappt fortsätta. "Jag skulle aldrig skada henne Lya, aldrig" Han skakade på huvudet. 
     Tiken stelnade till i hans famn och drog sig undan. "Men du gjorde det. Du dödade henne. Kanske var det inte dina käftar som tog mors sista andetag, men hade du inte varit där... då hade hon levt idag. Hade du inte tappat kontrollen, så hade vi kunnat vara tillsammans i bergen Trian" Lyas blick fylldes av tårar. "Men nu får du aldrig mer se mig. Du får aldrig känna min doft, du får aldrig skydda mig från mörkret, du får inte se mig växa upp, du har förlorat mig - för alltid"
     Trians blick fylldes även den av tårar. "Nej, nej säg inte så!" Han skakade på huvudet. Känslorna stormade inombords och han kände hur de förgiftade honom. Blicken mörknade. "SÄG INTE SÅ!" röt han och hans röst ekade bland bergen. Han drog henne intill sig men hon drog sig undan. Återigen såg hon så rädd ut. Hon kröp ihop mot marken. "Jag är oskyldig, snälla syster tro mig" bad han desperat och kröp själv ihop mot marken.
     Lya reste sig sakta och såg ner på honom. Blicken var helt annan, fylld av avsmak, av hat. "Du är en mördare" väste hon. Hennes röst förvandlades från den mjuka till en mörkare, raspigare ton. "Mördare" väste hon. Blicken var svart. Dimman kom närmare. 
     Trian fick svårt att andas. Han skakade på huvudet. Hjärtat rusade i bröstet och hela kroppen smärtade. "Nej nej nej! Säg inte så! SÄG INTE SÅ!" skrek han i panik. 
---
Trian slog upp de ljusblå ögonen, pupillerna var stora som tefat och hjärtat bultade i hans muskulösa bröst. Grottgolvet var kallt mot hans kropp och månens spretiga fingrar letade sig in i grottan där han lagt sig för att vila. Den stora bergsvargen reste sig, hela kroppen verkade värka och han steg ut ur grottan. Han höjde nosen mot månen och lät en klagosång eka ut i natten. Han såg upp mot månen och drog ett darrigt andetag. "Systra mi, förlåt mig"

[Ensamroll]