Det var med mjuka och värdiga rörelser som hon rörde sig igenom rummen i den stora lya som var hennes föräldrars hem. Hysterin låg väl dold alldeles under ytan men då hon till slut fanns in mor inne i sitt sovrum så sprack det. Det vänliga leendet var något skevt och vasst och rösten lite gällare än vanligt.
"Så det springer runt massa ungvargar i Ötamon och letar efter sin bror Maksim."
Det ena ögonbrynet höjdes något då hon synade sin moders reaktion. Hon kände ett korn av bitterhet och det syntes på hur sammanbiten hon plötsligt var. Hon lät uttalandet tala för sig själv.


[Aurora]

Aurora vände sig om med ett mjukt leende när dottern kom in. Det var tydligt att Malva var upprörd, och blev än tydligare när hon talade.
     "Så det springer runt en massa ungvargar i Ötamon och letar efter sin bror Maksim." Om Malva sökte en reaktion fick hon den inte. Aurora rörde inte en min, utan behöll sitt mjuka leende.
     "Åh, min blomma, hej", sa hon som för att påminna om dotterns uppfostran. "Så trevligt av dig att titta in." Hon skred fram till fönstret, och knyckte mjukt med nacken. "Kom."
     De hade relativt god utsikt över Civitas från fönstret, trots krukväxter runt om. Det var eftermiddag, men stadens myller var omisskännligt. 
     "Titta ut." Auroras röst var len som is, som alltid. Hon ändrade sällan tonläge med sina barn från den samlade, förtjusande modern. "Vad ser du, Malva, när du tittar på Civitas?"

En kyla smög sig på henne, rann längs hennes skinn likt isvatten och grep hårt tag om hennes bröstkorg. Aurora hade inte förändrat sin tonläge från det vanliga men Malva kunde ändå förstå, hon hörde hotet fastän det inte ens antytts. Men ilskans värme var för stark och hon trotsade både skräck och bättre vetande.
"Mamma."
Sa hon, ambitionen var att låta hård och stram men det blev mest ett bedjande. Hon suckade och steg fram till fönstret, ville känna en gemenskap med sin mor i detta inte en fientlighet.
"Jag ser något jag vill skydda, men då måste jag ju veta om hoten."
Blicken sökte efter Aurora isblå pupill, hon ville bara att hon skulle förstå. Hon ville bara bli inkluderad. Hon både ville och kunde hjälpa till, hon var trotts allt mitt i utbildningen för att bli diplomat.

"Något att skydda", suckade Aurora. "Det är ett bra svar, blomman min." Hon såg ut över Civitas konturer.
     "Vad jag ser", Auroras ton var högst konstaterande, men också tyngd av en svag sorg. "Är en stad byggd på lögner." Hon såg på sin dotter och lyfte ett ögonbryn. "Lögner, men också lojalitet. De går sida vid sida. Jag vet att du är smart, Malva. Jag tror du kan ana var Maksim kommer ifrån, eller hur det gick till." Aurora la huvudet på sned. "Men är det något vi kan skylta med? Jag skulle göra allt för min syster, men jag har fler lojaliteter än så. Vi måste hålla saker nedtonade, åtminstone tills han är bättre... befäst." Även om hon inte var säker på att hon valt helt rätt ord hoppades hon att Malva kunde förstå. Ett kyligt, vasst leende smög sig upp på läpparna.
     "Jag hoppas att du hanterade situationen. Det skulle vara så... olyckligt, att hitta dessa ungvargar drunknade i floden såhär tidigt på året. Det bådar otur, vet du." Det fanns nästan något lättsamt i Auroras ord, men hon höll stadig ögonkontakt.

Hon lyssnade noga till sin moders ord och kom på sig själv med att undra vart hon ville komma med detta. För första gången kanske någonsin såg Malva en brist i sin mor. Oavsett hur Maksim hade kommit att hamna här bland dem var det helt klart en risk att han var här. Hon hade svårt att förstå hur Aurora och Varya tänkt, eller började snarare inse att de inte hade gjort det. För hennes var det svårt att se på Aurora som något annat än en allvetande och skicklig diplomat men ett frö av tvivel hade såtts i henne.
Hon nickade med i moderns ord, visade tydligt att hon gav sin fulla uppmärksamhet åt resonemanget. Vid hennes avslutande ord fnittrade hon till och försökte föreställa sig Levs och Katyas kalla drunknade kroppar. Om det skulle komma till den punkten så var det så det var, Civitas, Tenebris och Maksim var värda det. Kanske var mord lojalitetens pris.
"Åh, det är ingen risk i nuläget. Jag har två nya bästa vänner."
Hon log ett mjukt leende mot sin mor.

Aurora log varmt.
     "Klart du har", svarade hon och drog in dottern i en mjuk omfamning för att kyssa hennes panna. "Du har aldrig gjort mig besviken, Malva." Med långsamma rörelser drog hon sig ifrån, och vaknade sedan som till liv och vände sig mot fönstret igen. Med ett snett leende sneglade hon på dottern.
     "Såja", Auroras ton var lekfull, "Spring och lek nu, min blomma."