Med nosen mot marken letade Aleksandr i full hast. Han hade inte plockat upp ett spår, eller något annat för den delen, men det betydde inte att han kunde ge upp sådär. De andra hade inte hittat nåt heller, och de visste att de inte kunde leta i all evighet. Förr eller senare skulle de behöva återvända hem till de vuxna, och möta konsekvenserna av sin olydighet.
Aleksandr stannade inte upp förrän han hörde gråt. Först kramades hjärtat åt och han höjde huvudet i en snabb rörelse. Tankarna flög direkt till Maksim, och benen sattes i rörelse fortare än han hann tänka. "Maksim!"
Fort sprang han, fort som vinden. "Maksim! Jag kommer, Maksim!" Där var Maksim, han satt och grät och väntade på att bli hi-

Alek satte hasorna i marken och bromsade plötsligt när han såg den gråtande valpen. Det var ju inte Maksim, utan nån annan. Nån liten unge som satt ensam i en glänta, omringad av månblommor i full blom, och grät. Besvikelsen fick Aleksandrs hjärta att sjunka som en sten i maggropen. Men det kändes fel att bara gå.
"Eh, privet?" försökte han för att påkalla valpens uppmärksamhet. "Eller, hej, menar jag. Är du okej eller? Vad grinar du för?"

[Till Gary!]

Hur kunde han ha irrat iväg sig själv på detta viset? Skulle han någonsin få se mamma och Fay igen? Troligtvis inte. Bedrövat ropade den lille.
     “Kom ut nuuu! Det är i-inte kuuul!” I gråten hulkade han till, “Mam-ma.. Fay!”
Tårarna blev bara fler och fler, snart kippade Gary efter andan. Precis då rusade någon fram mot honom och fullkomligt tvärstannade. Överrumplat hoppade han bakåt några steg och riktade den tårfyllda blicken upp i den andres ansikte.
     “Pri.. privat?” Snyftade han fram och la huvudet på sned, vad var det för konstig fråga? “Nä. Eller- Jo.”
     Ämnet var minst sagt privat då det handlade om hans mamma och syster, men Gary bestämde sig för att berätta ändå. Han satte sig ner med en duns och lekte glädjefattigt med tassen i marken.
     “Jag har..” Flera snörvlingar infann sig i pausen, “.. ta-tappat bort mamma och Fay.. jaaAG VET INTE VAD JAG SKA GÖöÖöRA!”
     Gary kastade sig sorgligt men överdramatiserat mot marken och grät nu som aldrig förr.

Fay ramlade andfått fram från en buske, kvistar och löv lite var stans i sin päls. Hon låtsades inte om sitt tilltufsade utseende när hon reste sig upp. Inte heller det faktum att hon lekt sig hela vägen hit. Hon hade på största allvar letat efter Gary, faktiskt. Hela tiden. Ingen lek invävd i sökandet alls.
    "Där är du ju! Mamma kommer ta våra svansar om vi inte kommer hem snart." Hon skuttade fram till broderns gråtande form, redo att knuffa upp honom och torka hans tårar. Först då märkte hon att de inte var ensamma. Varelsen som stod framför dem var stor – större än hon och Gary i alla fall – med skarpa mönster i vitt, rött och svart.
    "Eeeh hej, vem är du?" Hon studerade spetsarna som stack fram lite var stans i hans ansikte. Fay var nyfiken. Och lite rädd. Men mest nyfiken, intalade hon sig själv.
     "Är det du som fått Gary att gråta, va?" Hon gav främlingen den hårdaste blicken hennes runda valpansikte förmådde samtidigt som hon vred ut armbågarna från kroppen och sköt fram bröstet för att göra sitt pluttiga jag lite, lite större. Man kunde faktiskt inte gå runt och göra hennes bror ledsen hur som helst.

Aleksandr rynkade på nosen när valpen började grina ännu högre, och kastade sig till marken.
"Asså, öh, ta't lugnt," försökte han. Aleksandr närmade sig och gjorde ett tafatt försök att trösta valpen genom att klappa hans huvud med en tass när ännu en dök upp. Aleks backade.
"Va? Nej, han grinade redan när jag kom hit," försökte Aleks förklara till sitt försvar. Han vände sig mot valpen som verkade otroligt lättad att ha sitt syskon hos sig. Aleks utgick iallafall från att de var syskon, eftersom de var rätt lika och luktade samma. "Seru? Din... din syrra? Är här nu. Så allt är lugnt."

Hon synade hanen med en smal blick i ett försök att avgöra om han ljög eller inte. Efter en kort stund nickade hon, nöjd med hans svar.
    "Dåså. Ville bara vara säker. Gary gråter ganska mycket. Det är bara så det är." Fay gav den större ett halvt ursäktande, halvt menande leende och vände sig mot Gary igen för att ge honom några uppmuntrande pussar i ansiktet.
    "Ja, hör du vad... öh..." Hon såg mot främlingen. "Vad heter du?"
    "Aleksandr."
    "Aleksamandr... Aleksandr säger – jag är här nu! Fay till undsättning", tröstade hon och gav sin bror en snabb omfamning.

[Fay tröstade sin bror. Busade lite med Aleks och traskade hem till Elphaba. Avslutat!]