Hjälp!
Spring
Skynda Elphie!
Pappa!



    "Elphaba!"
Hon blev våldsamt sliten ur sin chock när Endor, till slut, nådde henne efter ett antal desperata försök.
    "Äntligen! Spring med dig, din fåntratt!"
Han försökte låtsas som om allting var som vanligt, men skräcken gick inte att ta miste på; han var livrädd. Elphaba kastade hastiga, panikartade blickar runt omkring sig. Allting stod i brand. Varför? Vad hade de någonsin gjort för att förtjäna detta? Hon förstod inte. När blicken slutligen landade på Endor såg hon hur han nervöst stod och steppade på platsen.
    "Jag är precis bakom dig."
Rädslan sken igenom rösten, trots hennes försök att hålla den lugn och stadig. Han nickade endast till svar.

Att ta sig någonstans i ett kaos var otroligt mycket svårare än hon väntat sig. Framför allt när man var högdräktig och hade en stor mage som gjorde allting mycket, mycket svårare för en. Inte för att hon normalt sett brukade fundera på hur det var att fly från hänsynslösa mördare och mordbrännare, men ändå.
    Gång på gång höll hon på att bli omkullknuffad, men gång på gång fanns han där för att stötta henne.
    "Tack." flåsade hon innan de tillsammans fortsatte igen.

I utkanten av kaoset stannade han plötsligt upp. Elphaba passerade honom medan hon saktade in, och när hon såg på honom igen hade han vänt sig om. Han tänkte väl-
    "Elphie." deras blickar möttes.
Jo, det tänkte han, den drummeln!
    "Du skulle bara-"
Han fick inte. Han fick inte springa tillbaka in i elden. Som om han kunde läsa hennes tankar gick han fram till henne och tryckte kärleksfullt sin panna mot hennes.
    "Ta dig till Civitas. Jag möter er där."
Hon backade undan och skakade så våldsamt på huvudet att hon blev yr.
    "Du får inte. Jag- Vi behöver dig! Snälla..." gråten som hotade att välla fram fick orden att stocka sig i halsen på henne.
    "De behöver mig också," han såg bak mot templet igen, "jag behöver göra det här."
Hon ville skrika på honom. Skrika att de inte alls behövde honom, att de skulle klara sig. Att han var korkad, att han skulle-. Att hon inte skulle överleva utan honom om han inte-
    "Kommer du inte tillbaka tänker jag gå raka vägen till grottorna och personligen släpa dig därifrån."
Han skrattade till.
    "Jag älskar dig, mer än något annat. Ta hand om våra valpar."
    "Jag älskar dig också!" ropade hon efter honom samtidigt som han försvann tillbaka in i elden.
Det var omöjligt för henne att säga hur länge hon stod och såg efter honom, men till sist fick även hon inse att hon behövde flytta på sig. Tillsammans med andra på flykt tog hon sig till Civitas. Dök han inte upp inom ett par dagar skulle hon se till att ge självaste Chaibos på nöten om hon inte fick tillbaka honom.