Trots att vinterluften var kall så värmde solen hans rygg när han skuttade runt på den öppna borggården. Lev hoppade runt på stenar som avgjorde gränsen emellan planteringsjorden och resten av grönområdet. Det var ett roligt tidsfördriv samtidigt som han övade på balansen. Förtjusta ljud lämnade honom när han med enkelhet klarade av utmaningen. En känsla av övermod bjöd in tanken att försvåra utmaningen ytterligare. Lev stannade upp med alla fyra tassarna på den runda stenen och han samlade sina krafter. Denna gång skulle han hoppa till en sten som låg ännu längre bort. Han trampade på stället, drog andan och gjorde avstamp.
     Det var så nära att han klarade det den initiala känslan var av att han hade lyckats, men han insåg fort att gjort ett misstag när första baktassen inte fick fäste utan istället snubblade han rakt ner i jorden bland några mjuka växter som luktade mycket. Insikten av vad han ställt till med fick honom att dra andan och han sprattlade sig upp ur rabatten. När han betraktade sin oreda förstod han det fanns ingen chans att ställa det här till rätta. En hel växt hade mosats under hans klumpiga kropp. Just precis då hörde han steg på väg ner i en av trapporna som ledde till gården. När han såg Ayiras skepnad i gången lättade oron lite, kanske skulle hon inte märka något. Hon var ju trots allt blind.
     “H-heeeeej…” sade han tveksamt och skyldigt. Blicken flackade emellan henne och rabatten framför honom. Trots att Lev hade en tanke på att han kanske kunde komma undan, blev skammen alldeles för påtaglig och innan Ayira hunnit så mycket som hälsa tillbaka rann orden ur honom i alla hast.
      “Jagramladeidinrabattochråkadetrampapådinablommorförlåt” Lev drog tillbaka läpparna i ett sammanbiten, stelt och mycket ursäktande leende. “Det var inte meningen...”

Ayira hade precis kommit tillbaka efter några dagars samlande och handlande i Civitas. I munnen bar hon ett knippe Oregano som hon hade tänkt planterat i trädgården men innan hon hann hela vägen fram så spelade sig en liten bild upp framför henne. En av dom små hade hittat till trädgården och verkade leka runt. Ett mjukt leende sprack fram och hon följde hans lilla lek medans hon närmade sig slutet på trappen.
När hon satte framtassarna i marken stannade hon upp för ett ögonblick och såg ner emot Lev och tog sen några steg in i gården innan hon släppte växterna och tog av sig sin större läderväska.
"Hej Lev." stämman var mjuk och hade en varm ton. Skammen från den lilla osade i marken men hon slutade inte att le emot honom och väntade på vad han skulle säga eller göra.
- Jagramladeidinrabattochråkadetrampapådinablommorförlåt... Det var inte meningen.
Ayira rörde sig emot Lev och rufsade till håret bakom hans ena öra med nosen. "Tack för att du berättade Lev." dom tomma ögonen såg emot honom medans resten av ansiktet lös lite av nyfikenhet. "Vad hände så att du trillade?"

Lev kunde inte låta bli att grymta lite missnöjt över Ayira som rufsade om kammen på honom. Det påminde bara om hur Mara alltid slet och drog i den så det gjorde ont. Den griniga minen försvann dock direkt när Ayira tackade honom. Lev var stolt över att han gjorde det rätta och inte ljugit. Det är aldrig okej att ljuga.
     “Hoppade på stenarna,” erkände han direkt. “Och så halkade jag. Det var inte med meningen,” upprepade han igen. Trots att Ayira inte verkade märkbart upprörd och verkat godtagit hans ursäkt så kunde han inte riktigt skaka av sig skamkänslan.
     “Vill du ha hjälp att fixa den?” föreslog han och kastade ett ångerfullt öga mot delen av rabatten som blivit platt av hans fall.

"Det är ingen fara, olyckor händer även dom bästa." hon drog lite på smilbanden. När han erbjöd sig att hjälpa henne att fixa dom så värmde det hennes hjärta och hon hummade lite undrande.
"Vill du hjälpa mig med det?" Ayira ville inte riktigt erkänna det men hon skulle nog inte kunna fixa dom ordentligt utan det var Lune som hjälpte henne med det men om den lille ville hjälpa henne så skulle hon inte tacka nej.
"När vi är klar med det så kan vi träna lite balans om du vill?"

Ett leende som Lev försökte hålla tillbaka bröt långsamt fram. Den korta svansen började vifta. Det gjorde honom lättad och glad att Ayira inte verkade vara det minsta upprörd.
     “Mm!” nickade han till svars. “Kul!” instämde han med en nyfunnen iver.
     Valpen vände sig om för att möta förödelsen. Det tog honom bara någon kort sekund innan han insåg att han inte alls förstod vad han tittade på.
     “Umm…” Ynglingen tvekade lite. “Dom är trasiga,” konstaterade han kort. Lev hade ingen aning om hur man helade trasiga växter. “Kommer dom läka?” frågade han tankfullt och såg upp på Ayira.

Hon ställde sig bredvid Lev och såg ner emot blommorna och log lite grann. Hon kunde inte riktigt se vad som hände under henne i minsta detalj men nog för att veta att det inte var någon större skada skedd. "Oroa dig inte, dom kommer läka och få nya blommor inom en tid." huvudet tippades lite på sida och hon såg sedan emot valpen med en mjuk min. "Vi tar bara bort dom bitar som har gott av, vattnar jorden lite så kommer dom resa upp sig av sig själv. dom avbrutna kan vi sätta i vatten så kommer dom blomma ut." Ayira böjde fram huvudet och tog tag i en avbruten stjälk och bet av den, la den åt sidan för att sedan vandra iväg och hämta en liten träbytta med vatten i. "Du kan plocka bort dom som är kvar om du vill, passa bara dom kan smaka lite konstigt" sa hon med en lite road stämma och befann sig lite bakom Lev för att sätta Oreganon hon hade fått tag i i lite vatten så rötterna inte skulle torka ihop.

Lev lyste av ett genuint intresse när han lyssnade till Ayiras ord. Ivrigt nickande talade om att han tog sin uppgift på största allvar. Lev gillade att hjälpa till och hade alltid gjort det. Vissa gånger hade det kanske varit mer till besvär än andra men det gick inte att ta miste på den välvilja som valpen visade. Lydigt satt han kvar medans den äldre gick iväg för att hämta något.
     “Okej!” Upprymt satte han framtassarna i rabatten, noga med att inte förstöra något mer och sträckte sig efter dem på samma sätt som Ayira visat honom. Trots att hon varnat honom om smaken blev han lite förvånad. Han fräste och spottade efter att ha släppt den första stjälken i vattnet.
     “Vad ÄR det där?” frågade han nästan lite anklagande. “Gör den bra saker?” Lev såg både lite äcklad och oförstående ut när han såg tillbaka på antalet av dem i rabatten. Om den nu gjorde så bra saker, varför smakade den så äckligt? Bra saker smakade gott, dåliga saker smakade äckligt, iallafall var det så han alltid trott det varit.

Ayira hörde Levs missnöje och hon fnittrade lite och berättade att det var en växt som kallades för Röllika. "Den är en liten mirakelblomma, hjälper mot många saker och ting. Smakar lite konstigt först men med tiden blir man van och uppskattar det nästan till slut." hon plockade bort några till i ett svep och stoppade ner dom i hinken. Hon förklarade även att detta var oftast den växt hon använde när någon hade ont eller gjort illa sig.
"Som du och dina syskon härjar så kommer du snabbt gilla Röllikans smak." hon skrattade och blinkade till mot Lev innan hon gick bort mot mitten av gården igen för att hämta vatten. En mjuk böljade orm av vatten reste sig från ytan och la sig runt hennes nacke och hon började röra sig emot Lev och blommorna igen, stod lugnt och väntade tills han slutförde sitt arbete innan den blöta genomskinliga reptilen av vatten slingrade sig ner och la sig i rabatten och sjönk ner i jorden och försvann. "Du var jätte duktig!"

Lev skrattade lite ursäktande med henne. Ja, det var sant att de ofta busade lite för hårt. Speciellt han och Mara. Ibland kunde han inte rå för det men det hände också att leken övergick i något allvarligare som också resulterade i något alldeles för hårdhänt.
     Det var med stor fascination som Lev betraktade hur Ayira styrde vatten till synes bara av viljan. De gröna ögonen såg hänfört på hur den rörde sig som om den var levande för att sedan sjunka in i jorden. Ett litet wow undslapp hans läppar.
     “Du var jätte duktig!”
     “Dumayesh’?`*” Lev märkte inte hur han bytte språk, det kom som naturligt för honom. Men de flesta i flocken förstod en del även om de kanske inte var flytande i tal som deras familj. “Spasibo,*” log han och det runda valpansiktet mjuknade ytterligare.
     “Öva balans nu?” frågade han, ivern i hans anlete blev ett faktum och den stubbiga svansen viftade i korta men häftiga slag bakom honom. Hela hans bakdel tycktes nästan röra sig med den.

* Tycker du?
* Tack

Med sitt mjuka leende så nickade hon åt hans ord och kunde inte låta bli att faschineras över det främmande språket. Hon kunde förstå lite grann av det men kunde ej använda det själv. 
När hela valpen skakade och vibrerade skrattade Ayira lite grann och gick till en del av trädgården där dom hade mer utrymme. Med en mjuk rörelse lyfte hon ena framtassen från marken och när hon åter slog den i marken så reste sig en liten trappliknande bom från marken. Ungefär två meter lång och på högsta punkten så gick den upp till Ayiras armbågar. Bredden på stegen var nog för att Lev skulle kunna rymma en tass men inte båda utan att tappa balansen och trillar ner. "Det är simpelt. Du kliver upp och går rakt fram, utan att titta ner." under tiden som hon talade om hur det fungerade så hade hon klivit upp och gick längst stenhöjden med en tass framför den andra tills hon nådde slutet. Istället för att kliva ner så gick hon tillbaka till början med baklänges.
"Prova"

Hur hindret ser ut:

Det var med stor fascination som Lev såg hur trappstegen reste sig ur marken. Ivern växte sig om möjligt ännu intensivare och han fick hålla tillbaka sin impuls från att gläfsa och yla. Ayira fick det att se lätt ut, så när hon steg ner skyndade sig Lev fram till hindret. Det var med gott mod som han klev upp med första tassen på hindret, och även när han plötsligt slogs av insikten om att det krävde en del av honom så kände han sig självsäker.
     Det visade sig inte hålla länge, för så fort som han lyckats få upp alla tassar på fann han ett stort problem med balansen. Han svajade och kämpade för att hålla sig kvar på plats. I sin fulla koncentration hade Lev inte märkt hur han sträckt ut lite av sin tungspets, den rörde sig med honom när han kämpade för att bli stadig.
     På något sätt lyckades hans klumpiga valptassar hitta stabilitet. Lev både envis och beslutsam, kände sig självsäker i sitt första steg. Lev lyfte framtassen och vacklade genast till men fann sig i sista stunden. En frustande utandning i lättnad lämnade honom. De två kommande stegen gick felfritt, men så skulle han kliva upp en etapp. Det nya övermodet i sin bedrift blev hans snedsteg. Bokstavligen.
     Lev vände huvudet mot Ayira och ett självbelåtet, stort leende klöv det runda ansiktet itu. Men i samma ögonblick insåg han att han saknade mark under tassen. Hjärtat hoppade upp i halsgropen för en sekund och när han föll av slog han hakan hårt rakt i kanten på hindret.
     “Aj….” stönade han när han fann sig själv på marken igen. En plötslig ilska förvred hans min.
      “Chert!*” svor han med mungiporna lågt hängande. Det här var inte alls roligt.

* förbannat

Hon la sig bredvid hindret och följde Lev noga, läste hur hans tassar tog i marken. Hur hårt, var på trampdynorna han går. Han gjorde ett fantastiskt jobb och Ayira kunde inte låta bli emot honom. Hindret såg väldigt simpelt ut men för ett par klumpiga valptassar så var det nog det svåraste man provat på. Lev vinglade lite i början men det dröjde inte länge fören han hittade en bra balans och rörde sig framåt. Den långa silvriga svansen dunkade lätt i marken när det pirrade lyckligt i kroppen, aldrig trodde hon att det skulle ge henne så mycket lycka att se ett litet liv utforska världen och lära sig. Speciellt när hon får vara en del av det.
När Lev skulle ta sig upp på andra etappen så missade han steget helt och snubblade, slog sig i den vassa kanten innan han slutligen föll i marken. Ayira hade snabbt varit upp på benen och gick fram till honom. "Gjorde du illa dig?" 

[så luddigt jag dör]

Lev grymtade missnöjt. När han slagit i hakan i kanten hade han råkat bita sig själv i tungan och en lätt blodsmak gjorde sig tillkänna. Lev grimaserade lite av smärtan, men höll tillbaka hur ont han egentligen tyckte det gjorde. Ögonen tårades lite även om han inte hade viljan att gråta.
      “Jag är okej,” mumlade han lågmält. Lev hade inget vidare tålamod, och inte heller fann sina förluster motiverande. Han var dålig på det här så det var inte roligt. Ändå kändes det bättre att ha gjort bort sig inför Ayira än något av sina syskon. Att fortsätta öva med henne skulle förhindra det i framtiden, men just nu ville han inte mer. Med en uppgiven, ljudlig suck reste han sig upp igen.
      “Jag kan inte,” erkände han surmulet. “Kanske imorgon?” föreslog han istället och log prövande. Den beska smaken av blod och förlust satt fortfarande kvar, men han försökte inte låta den skina igenom allt för mycket.
      “Spasibo, Ayira, i izvinite*.” Trots att Lev hjälpt henne att fixa rabatten igen hade skuldkänslorna inte riktigt försvunnit ännu. Men det gjorde honom fast besluten att fortsätta hjälpa henne med trädgården, åtminstone tills det han förstört vuxit upp på nytt igen.

* tack, Ayira, och förlåt

[Avslutat]