De var i utkanten av staden och det var inte allt för många andra där. Hon kunde känna broderns darrande andetag då hon höll om honom och sedan släppte taget. Blicken sökte snabbt över området, hanen hon så brutalt skämt ut sig inför senast hon var här syntes inte till. Tacka gudarna för det. Hon bet sig i läppen, fick nästan dåligt samvete av att tänka på gudarna. Kände sig som att hon svek Blair eftersom hon inte helt tappat sin tro i samma sekund som gudarna svikit honom. Honom och henne och de alla.
Duva var fullt ockuperad med att kolla in marknadsstånden nära stadens mitt och skulle vara distraherad ett bra tag, så hon hade tagit tillfället i akt och letat rätt på sin brorsa. Han såg sliten ut, hon undrade om han åt som han skulle.
"Har resan gått bra?"
Frågade hon mjuk, behövde inte fråga hur han mådde. Hon visste ju hur han mådde, och hon visste att han visste att han kunde prata om allt han ville med henne. Hon fanns där, alltid.

Blair såg upp när han hörde sin systers röst, och ett mjukt leende infann sig omedelbart på läpparna. Trots allt fick hon alltid honom att le.
     "Ja", svarade han, och fortsatte efter en kort fördröjning då han såg sig om. "Garn har många underhållande tankar och funderingar. Aldrig tråkigt. Var har du din käresta?" Bambra hade skyndat sig iväg för Duvas skull - så varför var de nu åtskiljda?

En fnysning som urartade i ett grymtande skratt genom nosen lämnade henne, som att det Blair sagt var det orimligaste och mest humoristiska hon någonsin hört. Att Garn över huvud taget skulle ha funderingar. Vid broderns fortsatta ord himlade hon med ögonen men log sedan nästan triumferat. Pikar om Duva tog inte längre. Svagt nickade hon mot Yanamores centrum.
"Hon är och kollar vad handlarna har att erbjuda."
Mer än så sa hon inte. En del av henne ville tjuta och skutta och gläfsa över att 'din käresta' nog faktiskt stämde som beskrivning men hon hade mer självkontroll än så. Var inte fullt så smaklös att hon täckte skryta om sitt kärleksliv för någon som just förlorat sin partner. Inte ens när denne någon var hennes urbota dryga bror.
"Äter du något också eller bara tränar du?"
Den dryga tonen dolde inte helt oron, omsorgen. Menande synade hon honom under höjda ögonbryn. Överallt där hon visste att han brukade blockera attacker var pälsen rufsig, på sina ställen tunn. Men bristen på bit och rivsår sade att han inte slagits mot någon levande.

Blair höjde på ögonbrynen, men svarade inte. Svaret på var Duva befann sig fick en nick och ett hummande, men han la sedan betydligt mer fokus på den följande frågan. Något disträ såg han ner på sig själv.
     "Måste ju hålla formen för damerna", svarade han, återigen med ett ögonbryn höjt och ett blekt leende. "Jag äter." Tonen var något avfärdande, och skvallrade om att han inte ville tänka på det. Han åt när han blev hungrig, eller ansåg sig ha tid. Det var inte så noga.
     Med en knyck på nacken signalerade Blair att hon skulle komma med.
     "Berätta för mig om templet." Han hade inte menat att låta så kärleksfull. Trots allt som hänt låg ändå kärleken för templet nära hjärtat.

Kärleken i Blair röst fick det att rycka lätt i hennes ena öra, men hon kom snabbt över det. Såklart var hon inte den enda av de två med dubbla känslor inför templet. Med stor inlevelse började hon berätta om Arkana, om att allt deras jobb verkade vara bestående, hur alla relieferna var ifyllda med färg och hur Duva börjat tömma ur sidorummen till den första salen, det som tidigare bara varit valt ut i jord och skräp. Eldflugorna verkade ha etablerat sig bra och det lilla insektsboet som Bambra köpt i Måntemplet var välbefolkat. I förbifarten nämnde hon att Uveji beslutat sig för att stanna där uppe och rå om platsen, något som fick Blair att se lättad ut. Hon misstänkte att han mest var glad över att slippa den hetsiga räven, men antagligen också fann någon sorts ro i att templet inte åter övergivits vind för våg. Då uppdateringen var klar gled samtalet över på annat, först Irieas valpar och deras öden och sedan mot mer lättsamma ämnen. Hon passa på att nämna hennes och Moloks konversation just innan bröderna lämnat Ötamon, hur det ändå kändes som att hon och den ljuse brodern kom närmre varandra. Lika så berättade hon om striden mellan Adena och Nomë som hon tvingats bryta upp. Hon visste - intygade sig själv - att hon och Blair skulle ha mer tid - allt tid - till att prata om dem tyngre grejerna så hon lät det värsta vänta. Hennes tvivel inför gudarna och sorg var reserverat till senare tillfällen på platser med färre nyfikna öron.

[Avslutat]