Dagen var myllrande av vargar från alla värdens delar. Ofta var det handlare från de nordligare delarna som idkade byteshandel men Nyaldi såg alla möjliga olika varor medan hon och Fenn spatserade mellan Islagunens murar. 
"Är det något du är sugen på?" frågade hon Fenn när doften av kött och kryddor kom slingrades mot dem. De hade kommit in på en stenlagd stig där främst mat fanns att byta. Ibland värmde handlarna även varorna över behållare av glöd för att locka kunder med de exotiska dofterna. 
Nyaldi höll alltid en närmast ståtlig hållning så fort hon var ute bland Islagunens vargar. En utstrålning av att hon var mycket större än vad hon egentligen var med sin i-många-fall knappa mankhöjd. Den vita kragen av mjuk kaninfäll, inte helt olikt ett stort halsband, stärkte bilden av att hon var viktig. Att hon tillhörde Islagunen. Ända sedan spektaklet på Skuggfalls invigning hade Nyaldi tagit till att bära vitpälsade detaljer när hon kunde. Sällan större än hennes vanliga krage eller enklare benprydnader, men något i alla fall för att märka ut sig. Hon hade fortfarande svårt för att bära större skudar eller heltäckande fällar, eller ännu värre, smycken. 
Hon hade tränat nästan hela sitt liv. Att frivilligt begränsa sin rörelsefrihet var något hon hade svårt för. 
Kort studerade hon Fenn medan de gick, gav honom ett varmt leende. De hade en del att gå igenom, men det betydde inte att de inte skulle hinna prova vad Islagunen hade att erbjuda.

Det gick inte att förneka den världsomvälvande förändringen som skett i hans liv sedan han lämnat slottet. Det var mycket nytt att förhålla sig till och kanske framför allt många nya att förhålla sig till. Livet i slottet hade varit ett stillsamt sådant, men Fenn tvekade på att något hade kunnat förbereda honom för det här. Ändå var inte detta hans första möte med omvärlden eller ens Islagunen, och trots minnet ur hans valpiga perspektiv tycktes staden ännu större nu. Det var ett storslaget verk.
     Den rökiga, varma doften lockade honom innan Nyaldi ens hunnit ställa honom en fråga. Egentligen var han inte ens speciellt hungrig, men han förstod att det här var spännande. Fenn härmade ett leende när Nyaldi mötte hans blick. Det skulle kanske vara oartigt att avböja hennes erbjudande.
     “Vad rekommenderar du?” frågade han med ett spelat intresse. Det här borde vara vad som klassades för kallprat, och Fenn som inte ens gillade att konversera till en början fick verkligen anstränga sig för att ge ett trovärdigt skådespeleri. Men han var van, och bra på det. Blicken spanade genom myllret.
     “Jag har förstått att mammut är en grej,” Fenn skämtade, och hoppades att Nyaldi skulle förstå det. Leendet blev snett. Det gick inte att undgå faktumet att mammutkött var en väldigt tilltalande vara för många utbölingar, men Fenn hade nog ätit mer mammutkött än något annat kött i sitt liv.

Nyaldi skrattade varmt medan hon långsamt, avslappnat ledde dem framåt. 
"Jag har fått höra av trovärdiga källor att mammut ska vara en specialité här i Lagunen." svarade hon, stämman len och ögonen tindrande. 
Hon kunde nog ana precis vad Fenn tyckte om mammut. Det krävdes inte mycket tankeverksamhet för att röna ut det, inte när hon själv helst åt precis vad som helst utöver mammut.
"Men en prydnad annars? Det finns gott om hantverkare och handlare som mer än gärna skulle ge oss ett prov." De kanske kunde hitta en väska eller påse som Fenn kunde ha med sig på sina uppdrag. Nu pysslade de med nöje, om hon skulle vara helt strikt med sig själv. Ge Fenn en rundtur, lära hur man rörde sig avslappnat mellan handlarna och få ut så mycket information som möjligt på det mest subtila sättet. Det bästa sättet var att öva utan att man riktigt visste att man gjorde det. 

[ :hands-l: *Kastar lätt osammanhängande svar till My* ]

“Det låter lite mer intressant,” erkände Fenn med något roat i rösten. Leendet låg kvar på hans läppar även när han riktade blicken ut mot marknadsstånden. De flesta hade etablerat sig med provisoriska vindskydd av diverse djurhudar och liknande. Hela Islagunen var en väl genomtänkt förening, och allt fungerade under Nyaldis hand. Bara en dumdristig dåre skulle underskatta en sådan bedrift. Hela Islagunen påminde om en levande, självförsörjande organism. För någon som levt nästan hela sitt liv avskild i ett slott fanns det mycket att lära av platser som dessa.
      Fenn såg tillbaka på Nyaldi med ett spelat intresse. Han såg ut att tveka över sina ord, som om han övervägde om han verkligen skulle säga något. Tillslut gav han sina tankar tillkänna.
      “Hur är det att styra en plats som Islagunen?” Stämman hade något försiktigt och prövande i tonen, och han log milt och ursäktande. “Dum fråga, kanske…” sade han tyst, sänkte huvudet och såg osäkert upp på henne.

Utan att svara på Fenns ord styrde hon genast om stegen mot hantverkarnas kvarter. De var en lite längre bit bort, närmare hennes egna hydda i Lagunens bortre kant. 
"Hur är det att styra en plats som Islagunen?" paus “Dum fråga, kanske…”  
Hon skrattade. Inte ett nervärderande eller hårt skratt; snrare tvärt om, avväpnande och milt. Hon skulle aldrig sluta vara en storasyster, en förebild, för sin familj. Inte när hon bara kände värme blossa i bröstet och ett begär att hjälpa växte likt ett spirande skott innanför revbenen. 
"Det finns inga dumma frågor." oönskade frågor kanske, men inga dumma. 
"Jag skulle vilja likna det med att ta hand om valpar." inledde hon, samtidigt som blicken gled avslappnat mellan handlarnas utbud. "De behöver skötas med värme, annars frodas de inte. De behöver visas och läras hur man ska göra saker, och har man tur så gör de som man säger." hon skrattade igen, ömt på ett sätt som var ett nostalgiskt minne. 
"Här i Islagunen tar vi hand om varandra. Jag svarar på frågor och guidar i samtal, och agerar dommare när tvister uppstår. De lyssnar, och jag lyssnar på dem när något behöver ändras." det var ett konstant samspel. Islagunen lät sig ledas för att de som frodades under hennes, under Hans, så kallade styre tillät det. Hon hade deras tillit och tillåtelse. 
Som en moder med sin valp. 


[ :hands-l: Hej, var det någon som hade beställt ett storhetsvansinne??  
Sorry för mest monologande, feel free att promta fram en händelse eller lite kaos om du önskar ;D ]

Den tidigare osäkerheten i hans anlete slätades genast över. Istället fanns det ett nyfunnet intresse i den orangea blicken. Han hummade tankfullt till hennes ord. Han kvävde ett hest skratt och valde att bara le istället.
     “Du får det att låta så lätt,” erkände han vänligt. “Men jag vet att fostra valpar är allt annat än just lätt.” Han skrattade ett plötsligt hest och kraxande skratt. “Speciellt inte flera hundra stycken.” Det var imponerande. Återigen släppte han hennes mörka anlete med blicken och lät den leta sig ut över området. Längre fram på gatan kunde han se två säljare diskutera med varandra. Deras kroppsspråk talade inte om aggression, snarare förtvivlan. Den enas blick såg sig om i panik när den lade märke till paret. Ögonen direkt fästa vid Nyaldi, innan han sedan nästan slängde sig fram till dem och trängde undan andra som kastade ogillande blickar efter honom.
     “Nyaldi! Värdinna Nyaldi!” Förtvivlan som Fenn sett i deras ansikten speglades även i hannens röst. “Någon stal alla våra kristaller!” Han såg nästan gråtmild ut när han kom fram till dem och Fenn studerade honom likgiltigt. “Jag vet inte vem- Jag såg inte-” Han avbröt sina egna meningar och såg på dem med de sorgligaste ögon Fenn någonsin sett.
     “Vi kommer aldrig klara oss genom vintern om vi inte-” Hans röst gav vika igen och han tvingade sig själv att dra efter andan. I bakgrunden där hannen kommit ifrån stirrade den andre säljaren bara på dem med ett tomt uttryck. Fenn studerade honom noga och noterade varenda blick den andre slängde mot Nyaldi.