De två bröderna hade kommit varandra närmare än någon av dem hade kunnat tänka sig. Skulle något ske Blair, visste Molok att han inte skulle tveka på att beskydda honom. När det kom till Bambra var det annorlunda. Även dem hade lärt känna varandra bättre, men det kändes som om det fanns en osynlig barriär mellan dem som inte gick att krossa. Kanske berodde det på deras förflutna; hur hon alltid hade varit den som föredragit deras andra bror.
    Med så många år som hade passerat, ville Molok lägga det bakom sig. Bilden av familj hade växt tydligare i hans huvud. Kanske var det åldern, förödelsen eller hans fars ord som ekade i huvudet hos honom som hade gjort att han aktivt ändrat på sitt beteende och gått ur sin komfortzon.
    “Börjar det bli dags?” hans mörka blick sökte sig efter Bambras. Det var bara dem där nu, Blair och resten av deras följeslagare rörde sig längre fram. Tiden hade kommit för trion att splittras, och när de anlände till Civitas skulle även duon göra det.

Av samma orsaker som hon bara kanske kunde ana hos Molok hade hon dröjt efter Yrjös avsked. Något i hennes och den ljusa broderns bortkopplade relation skavde, speciellt nu efter det oväntade mötet med Bael. Nu var det bara hon och mister butter i närheten, de andra, inklusive den bror hon alltid räknat som Sin Bror hade rörde sig framför dem utom både syn och hörhåll. Bambra kunde bara föreställa sig hur drygt nöjd Blair hade sett ut om denna stund på tumanhand mellan hans två syskon skett bara några dagar tidigare. Nu visste hon inte om hon någonsin skulle se uppriktig belåtenhet i hans gröna blick igen. Hon visste att det iallafall skulle dröja innan den infann sig i hennes.
Molok bröt tystnaden och Bambra försökte sig på ett falskt leende, perfekt ackompanjerat med ett kuttrande skratt.
"Jo, tillbaks till min älskade."
Sade hon melodramatiskt och slängde med huvudet. Blair hade drivit så mycket med henne om hennes och Duvas relation att hon börjat göra det själv. Men det kändes inte riktigt rätt och det märktes antagligen. Om det var på grund utav den ganska bistra situation som de alla befann sig i eller bara det faktum att hon inte hade den minsta aning om vad hennes och Duvas relation faktiskt var - och än mindre vad hon önskade att den skulle vara - var oklart.
En rynka bildades ovan hennes mörka ögonpar samtidigt som en skugga tycktes dra in över hennes sinne och hon gav sin bror en ursäktande blick. Ville inte vara såhär oseriös i en stund som hade potential till att faktiskt betyda något.

Molok såg på henne, men det var som om hans blick inte riktigt nådde ända fram. Kanske hade hon fastnat bland sina tankar, eller så ville hon inte ta denna konversationen. Ärligt talat skulle det inte förvåna honom, men han tog inte illa upp. Att försöka kämpa för en relation som inte skulle fungera var inte heller hans sätt; att ha åtminstone Blair på sin sida betydde mer än något annat.
     “Jo, tillbaks till min älskade.”
Ett aningen förvånat uttryck spred sig över hans annars så ointresserade ansikte. Att systern hade någon hade för honom gått obemärkt förbi, precis som med Blair och Yrjö. Molok kunde inte låta bli att undra om han någonsin skulle falla så lågt att en annan individ skulle bli viktigare än han själv. Det fanns inte i hans natur; han var en ensamvarg.
    “Lycklig resa”, svarade han kort. Om Bambra inte gav honom några tecken på att hon faktiskt ville tala med honom, var det kanske bäst att låta bli och lägga energin på något annat.

Ännu ett halvhjärtat leende mötte broderns ord, men sedan försjönk hennes ansikte i en bekymrad min. En skugga föll över dem mörka ögonen och hon såg ner i marken för att sedan tveksamt snegla upp på den ljuse igen.
"Molok.."
Sade hon nästan motvilligt, eller snarare tvivlande. Bedjande?
I ett försök att verka säker mötte hon hanens blick, kämpade med att hålla kvar den. Hon visste inte riktigt vad hon ville ha sagt. Det var för mycket för att det skulle kunna formuleras bra. Men hon hade sett hur hennes två bröder kommit varandra närmre och det hade väckt något inom henne. Inte bara en avundsjuka riktad mot Molok, en rädsla att bli ersatt som Blairs favoritsyskon, utan också en vilja att själv ge det ett försök. En känsla av att ha hamnat utanför något djupt syskonband som hade kunnat vara. Hon undrade om det var så Molok känt hela sin uppväxt.
Men allt detta var alldeles för svårt att sätta ord på, hon hade ingen aning om vart hon skulle börja. Hon önskade bara att Molok visste att hon ville prata. Ville försöka. Hennes kaxiga och skämtsamma fasad fungerade gentemot Blair för att han redan kände henne, han kunde läsa henne och förstå. Betedde hon sig likadant mot sin andre bror blev det bara ett sätt att hålla honom ute, en feg försvarsmekanism. Om det här skulle funka behövde hon helt enkelt börja bygga en egen relation med honom. En ny, som kanske skulle se helt annorlunda ut. Bambra bet ihop. Hon visste verkligen inte vad de två en kunde prata om, det var pinsamt uppenbart att hon inte kände honom. Dem enda ämnen hon kom på var alldeles för stora och infekterade. De kunde tala om deras föräldrar, men då skulle bara någon utav de bli arga. Eller om vad, gudarna och det massiva misslyckande som deras senaste uppdrag varit? Ingen kändes lättillgängligt och enkelt. Naturligt.
Hon fick väl helt enkelt chansa. Visa sig svag med risken att se dum ut.
"Jag vet inte om hon är min älskade.. egentligen."
Sade hon något förläget.
"Hon är min bästa vän. Det är bara Blair som retas och kallar henne för min käresta... Så jag har väl börjat göra det själv."
Hon ryckte lite på axlarna.
"Hon heter Duva, men har inga vingar. En mark-duva.."
Ett fnysande skratt och sedan tystnad. Hon hade sträckt ut en hand, skulle han ta den?

Molok lyssnade på sin systers ord. Det var inte så att han kunde känna igen sig i det hon sade; personligen hade han själv aldrig varit kapabel till att älska någon.
    “Det låter som om ni har något speciellt”, svarade han lågt samtidigt som det ryckte lätt i hans mungipa. “Berätta för henne så fort du får chansen, innan det är försent, Bambra.”
     Molok hade inte menat att låta så djup. Men med tanke på vad som hänt brodern och hans älskade… så gick de inte att tveka. Det var att leva i nuet, eller aldrig.

Bambra kunde inte riktigt avgöra om brodern drev med henne eller inte. Det gladde henne om han verkligen trodde hon och Duva hade något speciellt, men sårbarheten som samtalsämnet innebar gjorde också att hennes försvarsmekanismer var på helspänn. Var det sarkasm hon kunde ana i hans röst eller var det bara överkänslig inbillning? Hans fortsättning gick som en chockvåg genom hennes kropp. Försent. Doften av brinnande kött stack fortfarande i hennes nos. Försent som för Blair och Yrjö. Hon såg tveksamt på honom, ögonen något glasartade. Detta var tider av enorma känslor, allt förändrades runtom henne.
"Jag.."
Sade hon tvekande, bara för att fylla tystnaden som uppstått.
"eh.. Jag måste ta reda på om det finns något att berätta först hehe.."
Med ett försiktigt skratt försökte hon avväpna den ödesmättade stämningen. Men hon visste att det stämde, att det när som helst kunde vara försent. Inget skrämde henne så mycket som det.
"Jag ska dra nu, å du borde gå ikapp de andra. Men eh.. se till att Blair inte gör nått dumt eller något."
Hon log ett något stelt leende.
"Vi... ses."
Egentligen ville hon verkligen inte gå, inte lämna samtalet här, inte ha det såhär stelt emellan sig och brodern. Men just nu orkade hon inte med mer, det var bara för mycket. Så utan tvekan flydde hon upp till skyn, tog sig skickligt upp mellan stammarna med kraftiga vingslag. Behövde cirkla runt lite på vindarna och lugna ner tankarna innan hon faktiskt gav sig av mot templet.


[Avslutat]