[Reserverad för Midir.]

Kithara gick i sina egna tankar, såg på den plats som flocken hade valt till sitt hem. Hennes hem. Och hon var tvungen att erkänna att tanken inte längre var lika främmande. Förut hade den varit konstig och skrämmande, ett hem utan mor och far, ett hem som hon mer eller mindre hade blivit påtvingad, med en massa vargar som hon inte kände som bara talade om saker hon aldrig tidigare hört om. Men för var dag som gick kändes det bättre.
Ett hem.
Ett eget hem, där hon kunde växa upp och bo tillsammans med Vidar och flocken. Deras flock. Det var ändå inte så dumt. 

En fågel flög över hennes huvud, avbröt hennes tankar. Ett glatt skratt lämnade henne när hon valpigt jagade efter den. Och även om hon aldrig skulle hinna ifatt den var leken lika rolig som andra lekar. 
Den vek av åt sidan, försvann bakom en av de steniga murarna som de byggde sitt hem kring. Utan att tänka vek Kithara av åt samma håll, och sprang rakt in i bakbenen på en av de vuxna. Knuffen fick henne att sätta sig på marken och chockat såg hon upp.
"Oj, förlåt!" Den gråa hanen såg bak på henne och Kithara skämdes en aning. "Det var verkligen inte meningen, Midir, förlåt, förlåt, förlåt..."
Fortfarande kände hon en viss osäkerhet gentemot de vargar som ingick i flocken, mest för att hon kanske inte hade ansträngt sig vidare mycket för att lära känna dem. Men det släppte ganska snart, just för att han inte direkt gjort något, endast såg på henne.
"Vad gör du?" Nyfikenheten tog över. "Jag hoppas jag inte störde på något vis. Jag vet att ni vuxna håller på med templet, ordna upp det så att det kan bli vårat hem... Är det något sånt du håller på med?"
Hennes valplika ögon lös av nyfikenhet.
"Jag skulle också vilja hjälpa till, om det är här jag ska bo med er. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Kan jag hjälpa dig?"

Midir hade förvånat sett på Kithara och flinade till något. ”Åh slappna av, jag bär mest iväg på gammalt bråte och städar upp väggarna från gamla rankor.” Midit tyckte om att ha lite att göra där han kunde pyssla på för sig själv. Han tyckte inte om att inte ha något att göra, men ville samtidigt inte ha för krävande uppgifter. Det kunde bli svårt att fokusera på. Att lite monotont kunna greja med saker i bakgrunden dom ändå behövde göras passade honom perfekt. ”Faktiskt så vore det perfekt om du kunde hjälpa mig. Vissa av rankorna når jag inte, men du skulle nog nå om du stod på min rygg.” Dessutom tyckte han det kunde vara trevligt med lite sällskap en stund men det sa han inte högt.

Det spända inom henne smälte när hon möttes av Midirs lättsamma svar, och med ett glatt skratt nickade hon ivrigt till hans förslag. Med valpiga rörelser hoppade hon vingligt upp på hans rygg när han böjde sig ner och blicken fokuserades sedan upp mot väggen. Hon önskade för några ögonblick att hon hade haft något mer att hålla fast sig vid, för det kändes väldigt ostadigt. Eller att hon haft en kraft som kunnat hjälpa henne, men fortfarande lös de oupptäckta förmågorna med sin frånvaro. Hon avundades Vidar, som faktiskt hade funnit sin kraft väldigt tidigt. Åtminstone jämfört med henne.
Midir reste sig och Kithara slängde snabbt framtassarna mot ruinväggen för bättre balans, innan hon slutligen sträckte sig uppåt, greppade en ranka och slet i den. Motvilligt gav den med sig och gav henne ett stolt flin på läpparna.
"Det kommer bli så fint här!"
Det kändes bra att vara delaktig, att hon också kunde bidra med något. Att få vara en del av en flock, en familj.
"Bara vi hinner klart tills mamma och pappa kommer tillbaka, så att de också vill stanna här och bo med oss."
Den valpaktiga naiviteten som fick hoppet om föräldrarnas återkomst att brinna sken i hennes ögon. Någonstans, medan åren gick, skulle Kithara inse att föräldrarna aldrig skulle komma tillbaka, men den tiden var ännu inte kommen. Tillsammans med sin bror hängde hon fast vid den tanken, det gav henne styrka och målsättning.
Och fortfarande med sitt stolta leende sträckte hon sig efter ytterligare en ranka och började dra i den.

Midir hade verkligen fattat tycke för syskonen, och det skar i honom att de inte riktigt insett att deras föräldrar antagligen aldrig skulle komma tillbaka. Men hur säger man det på bästa sätt till något? Tids nog skulle de nog båda inse det själva. Han kunde bara lova sig själv att han skulle vaka över dem så länge det var möjligt. De skulle inte ha någon annan än de som fanns där i Ljusets krigare. 

Han suckade och log.
"Ja. Vi ska se till så det är fint när de kommer." Han tittade bort ett ögonblick för att det blev jobbigt att se på henne.  "Riktigt fint ska det bli." 

De fortsatte att hjälpas åt kommande dagar att göra fint i väntan på föräldrar som aldrig skulle komma.


[Avslutat]