Det hade gått en dag, hur hade det kunnat gå en dag? Hon hade gått runt i ett töcken, mindes ingenting av tiden som förflutit. Förutom att hon inte sagt tack till Kogan, hon måste säga tack till Kogan. 
Lukten av eldrök och kanske främst den av död hade inte släppt från hennes päls än, men hon hade heller inte försökt göra så mycket åt den förutom att rulla sig lite. Trodde hon. Den röda blicken gled ut över området, varför mindes hon inte? Hon hade alltid sett på sig själv som stark, alla andra såg också på henne som stark. Hon hade inte så mycket större självbild än att hon var stark och trogen flocken. Men just nu kände hon sig så svag. Och hur gärna hon än ville glömma fanns det saker hon inte kunde bli av med. All den relativt korta tid som passerat var borta hur hennes medvetande, men striden fanns det hackiga fragment kvar av. Främst av den där känslan. Känslan av total och absolut rädsla, känslan av andnöd och panik. Den hon känt på stridsfältet. Det hade hon aldrig trott om sig själv, inte ens i stridens början trodde hon att hon kunde bli rädd. De hade stått inför en anstormning av levande döda men likväl hade hon varit samlad, gjort bra attacker o sett sina gränser. Men situationen hade blivit kaosartad och när hon förlorade kontrollen förlorade hon allt. Sin säkerhet. Sin stryka. Sin syster.
Hon bet sig hårt i läppen, upptäckte plötsligt att hon frös. Huden under pälsen var knottrig och en lätt darrning gick igenom kroppen. Hon ville gråta, min tillät sig inte. Kände sig som någon helt annan än sig själv, någon liten, svag o frusen. Hakan lutades nej emot bogen så att nosen borrades ner i den tjocka pälsen. Hon var trött men visste att hon inte skulle kunna sova. Satt istället så och lyssnade till skogens alla läten. Om det ens var den minsta tröst så visste hon att skogen levde nu, att Moriko fanns. Men inte ens en gudinna kan ersätta en syster. Inte ens en gudinna..

[RAXENNN]

Det senaste dygnet hade varit det värsta i hans liv hittills. Men han kände trots det att han hade vuxit av händelsen, hur fruktansvärt det än lät i hans eget huvud att tänka så. Abizou hade lärt honom mycket. Han tänkte inte ge upp. Han skulle fortsätta kämpa, så att ingen mer av hans familj skulle behöva gå ett liknande öde till mötes.  Det fick dock lov att komma senare: han behövde återhämta sig innan han kunde ta tag i sin träning ordentligt igen. Framför allt mentalt. En ljudlig gäspning lämnade honom. Trots allting som hänt hade han ändå fått förvånansvärt mycket sömn, även om det var långt ifrån tillräckligt. Samtalet med modern hade hjälpt honom otroligt mycket. Abraxas klickade med tungan samtidigt som doften av ett av syskon smög sig in i nosen. Med lugna steg rörde han sig mot Lamia.

Det dröjde inte länge innan han kunde se henne sitta bland träden. Ett vagt leende spred sig på hans läppar då hon vred på huvudet för att se på honom.
    "Hej." sade han och satte sig tätt intill henne.
Det var inte säkert hon skulle vara bekväm med att ha honom så nära inpå, men han nästan behövde bekräftelse på att hon fanns där bredvid honom.

Vanlighet hade Lamia kanske skrattat, eller morrat, och flyttat på sig. Att gosa var inte hennes grej, närhet var inget som låg naturligt hos honan. Men nu flyttade hon sig istället lite närmre sin bror. För just nu var ingenting normalt.
Hon sneglade upp i de ögon som innehade samma färg som hennes egna och försökte få fram ord. Det ryckte lätt i läpparna och till slut gled dem upp i ett leende. Precis som på stridsfältet så använde hon leendet som skydd från de verkliga känslorna. Hon visste inte hur hon skulle hantera det här, hur hon skulle klara av att hennes familj med våld minskat. Så hon log. Och nu kanske mest hur över hur fånig situationen var, hur det fanns så mycket stora ord som behövde sägas men de enda som kändes vettiga var de mest triviala. Att det enda hon kunde få ur sig där hon satt med päls som blandade sig med brodern var en mening försiktig som en utandning.
"Hur är det?"
Det var en dum fråga, en självklar fråga, men också kanske dem mest relevanta? Vad skulle de annars prata om, de hade förlorat en syster och behövde bearbeta sina känslor. De var ondskans yngel och barnbarnsbarn till den fruktade Blossom och att prata kanske inte riktigt låg i deras natur. Men det var vad som behövdes nu, de behövde varandra och de behövde fåniga frågor.
Om något gott kommit ur händelsen så var det iallafall att syskonen kommit närmre varandra.