Snart var det dags. I gryningen skulle han ge sig av på sitt första uppdrag sedan de bosatt sig i bergen. Saderk, nykomlingen, skulle följa med. Kione hoppades han inte skulle ställa till med problem. Den bruna hanen satt intill den lilla bergssjön och såg upp mot den stjärnbeströdda himlen som öppnade sig över honom. Det var en märklig känsla, att kunna se stjärnorna trots att han befann sig djupt in i bergets grottsystem. Månens sken återspeglade sig i den stilla vattenytan och lös upp bergsväggarna omkring den unga vargen. 

Det var vackert. Det var fridfullt.

Han kunde inte komma på ett bättre ställe att spendera sin sista lediga kväll på. Han kände att han njöt av ensamheten och tystnaden. Den senaste tiden hade varit så rörig. Så mycket nytt, så mycket kaos. Han hade aldrig fått en lugn stund. Han hade inte ens fått en egen lya ännu, inte för att han vågade klaga. Midas och Malvado jobbade dag som natt för att få i ordning på grottorna, det var han väl medveten om. Men han kunde inte förneka att han njöt av att slippa höra deras sprängningar och stenmjölet som stack i ögonen och nosen. 

Det fanns bara en enda person (ehemmm.. karg? xD) han önskade var där och delade tystnaden med honom. 


[Privat med Åskvilja]

Åskvilja visste inte riktigt säkert vad hon ville denna kväll. Hon tog sig fram på stenarna i den djupare sprickan i bergen med endast det avlägsna stjärnljuset som lyste upp hennes väg. Hon kände fortfarande att hon inte riktigt vant sig vid att gå här. Stegen blev något trevande och hon fick försiktigt leta och känna sig för, så att hon kunde finna stadiga steg. Det skulle troligen inte ta så lång tid att lära sig varje sten utantill. Hon skulle ju dessutom inte ut på uppdrag så väldigt snart. Hon hade getts en vila. Vilket hon både uppskattade, och undrade över till viss del. Man ville inte bli stilla för länge, utan hon ville känna sig behövd. Visa att man kunde bidrag. Kanske hade hon inte så mycket mer att bevisa nu, men det fanns fortfarande mycket hon ville visa att hon kunde utföra.

Bergssjön visade sig för henne, och hon stannade till när hon såg en annan varg en bit bort. Kione. Hon stod stilla en stund och funderade på om hon borde lämna honom ifred. Han kanske inte önskade sällskap, och Vilja var inte säker på om hon önskade sällskap heller. Hon skruvade lite på sig, och hennes tvekan syntes tydligt i hennes obekväma kroppspråk. Samtidigt så var det längesen nu som de talats vid. Och hon var ju väl medveten om att Kione skulle iväg på uppdrag i gryningen. De kanske inte skulle ses igen. Kione var ju en av få i flocken som hon kände att hon ändå någorlunda ville tala med. Hon kände sig bekväm med honom, visste att han inte dömde henne för mycket. Men ändå, så var det något med hans sällskap som hade gett henne en obehaglig känsla samtidigt. Det var som att han kom för nära henne. Såg igenom henne. Bara för att de hade talats vid så blev det som att han kände för mycket av hennes gamla jag. Hon var inte säker på om hon gillade det egentligen. Men hon insåg också att alternativt att vara helt ensam, och att inte prata med någon, inte var det roligaste alternativet. Så länge han inte fick veta hela sanningen om henne så kändes det bättre också.

Hon närmade sig honom till slut och låtsades vara mest intresserad av att dricka vatten i bergssjön. Hon släckte sin törst och satte sig upp, osäker på om hon skulle bryta tystnaden. Men tystnaden kändes nästan kvävande nu. Hon behövde tala.


"Ser du fram emot uppdraget imorgon?" Hon försökte verka likgiltig och neutral.

Rörelser i mörkret fick Kiones öron att spetsas och nyfiket riktas åt ljudkällan. Ut ur mörkret steg Åskvilja på lätta tassar. Hon verkade inte ha sett honom, eller så låtsades hon helt enkelt inte om honom utan gick fram till vattnet för att dricka. Kione satt tyst och såg på henne. Hon satte sig upp och skruvade lite på sig.

"Ser du fram emot uppdraget imorgon?" Sa hon tillslut. Hon såg stel ut och hennes röst var likgiltig. Kione gav till ett kort skratt och höjde på ögonbrynen.

"Alltid lika glad att se mig." Svarade han med ett retfullt flin. Han reste sig upp och slog sig ner bredvid honan istället. Antagligen lite för nära för att Vilja skulle känna sig bekväm med det. Men han brydde sig inte, för hon hade distanserat sig på ett sätt han inte riktigt gillade efter flockmötet. Han visste inte varför och tänkte inte ta reda på det heller. Men på något sätt ville han markera att han inte tänkte låta hennes namnbyte och nya status i flocken förändra någonting mellan dem.

"Det känns på sätt och vis spännande. Att få komma ut, att göra lite nytta igen, du vet." Sa han sedan för att besvara hennes fråga. Å andra sidan skulle det kännas tomt, som det alltid gjorde när han inte hade Vilja i närheten, men det sa han inte. Han gav henne en lätt knuff i sidan och såg på henne igen.

"Vad ska du göra nu? Har Tramptass gett dig någon uppgift?" Han hade aldrig riktigt tänkt på det innan, men Vilja hade nog egentligen ingen annan att tala med i flocken. Malvado gav henne alltid misstänksamma blickar och Kiones systrar var inte heller hennes vänner. Hur fördriver man tiden om man inte har någon att prata eller träna med? Han sneglade på den bruna honan. Hon skulle antagligen klara sig, hon var ju ändå Åskvilja. 


(Lyssnar på River Flows In You, fick mig att sitta här och tänka på Kione och Vilja som dansar runt på rosa fluffiga moooln <3)

Hon försökte låta bli, men ett litet flin letade sig fram som replik till hans. 

Vilja kände att hon ar glad för Kiones skulle att han skulle få ett uppdrag nu. Det var nästan så hon kände ett sting av avund, men det var inget hon skulle vilja lägga på honom. Hon visste också att hon behövde vilan och att hon behövde återhämta sig.

Hon skakade på huvudet åt hans fråga. Nej Tramptass hade ännu inte talat med henne. Det oroade henne snarare. En del av henne hade börjat inse att Tramptass kanske visste mer än hon ville. Hon förstod inte att hon inte tänkt på det tidigare. En del av henne ville inte riktigt möta honom. Men hon förstod att det var oundvikligt.

Vilja stirrade något frånvarande ner i det blanka vattnet. Hennes tankar rörde sig fort.
- "Jag antar att han kommer tala till mig förr eller senare. Men jag vet inte vad han tänkt för uppgift till mig."
Vilja kände inte mer för att tala om sig själv. Det hade hon väl aldrig heller för övrigt. Och fanns inte så mycket mer hon kunde säga. Inte så mycket mer hon ville säga. Även om hon kunde prata mer med Kione än med nästan någon annan, så kom det skyddande skalet snabbt tillbaka. Hon kände sig fångad om hon blottade minsta bit av sin själ i mer än några sekunder. Som att Åskvilja skulle försvinna och Elyn skulle komma tillbaka och trycka ner henne igen. Det var något hon inte kunde låta ske, aldrig någonsin. Hon blev sårbar med Kione, och kanske var det bra för henne om Kione var borta ett tag. Tyckte Vilja.

Hon såg inte på honom mer, i rädsla för att bli sårbar. 

- "Du får vara försiktig."

Hon såg fortfarande inte på honom. Men oavsett vad hon tänkt tidigare, så vill hon att han ska komma tillbaka efteråt. För även om hon var rädd för att bli sårbar, så var hon inte säker på att hon ville förlora den. Vem skulle hon kunna bli då?

Kione skrev:

[Privat med Åskvilja]

[höhöhö nää :s]


Kyoko hade vandrat ner till sjön för att dricka, och hade sedan lagt sig bakom några stenblock. Resten av Devils verkade vara samlade i Diamantgrottan för natten, men Kyoko planerade inte att återvända till resten av flocken för sin nattvila.

Nej, denna natt hade hon tänkt att spendera ensam med sina tankar. För att inte nämna att hon skulle gripa den sista möjligheten till en så lugn och så tyst natt som möjligt. Hon gissade på att de närmaste veckorna inte skulle bli så fridfulla, med tanke på att Saderk lämnade sina valpar när han gav sig av.

En djup suck lämnade honan, och hon slöt ögonen. Valpar, igen. Hon såg de två liven framför sig, och ingen annan känsla än svag irritation uppenbarade sig. Men hon visste hur det skulle sluta, till sist. Det började alltid på samma sätt.

Hur många gånger hon än intalade sig själv att denna gång skulle hon hålla distans, så hjälpte det aldrig. De tog sig in ändå, de motvilligt adopterade sönerna och döttrarna.

Bilderna av alla de andra valpar Devils fött upp - som hon fött upp - flöt omkring innanför ögonlocken. Urufus ansikte skiftade till Shetanis, skiftade till Kovu, skiftade till Aru's. Hon blundade hårdare.


Kyoko märkte aldrig att hon somnade, men det måste hon ha gjort, för hon vaknade till ljudet av röster.

"Ser du fram emot uppdraget imorgon?"

Kyoko spetsade öronen, lyfte sakta huvudet. Hon såg mot skepnaden vid vattnet, men hon visste redan vem det var. Elyn. Hon grimarserade för sig själv då det gamla namnet dök upp i huvudet - men det var svårt för henne att vänja sig vid det nya. Hon hade sagt Elyn alltför många gånger. Upprepat det för sig själv inombords med en suck, med ett hugg av sorg. Det nya namnet var främmande, och svårt att förena med bilden hon hade av Elyn inom sig. Den Elyn hon fostrat. Försökt fostra.

Elyn - den tysta tikvalpen utan frågor. Varje lektion hon hållit likadan. Reikon ställde alla fel frågor, alla förbjudna frågor. Urufu alla rätta, alla fogliga. Och Elyn - inga alls.

(Och Aru ... Ja. Han var Aru.)

Men nu, framför henne, så såg hon Elyn - såg hon Vilja - närma sig Kione. Hennes röst var kylig, distanserad. Men det lurade inte Kyoko, inte för ett ögonblick; hon såg det för vad det egentligen var. Hjärtat drog ihop sig, smärtade. Vilja frågade - visade initiativ till något Kyoko knappt kunde nämna vid namn eller få uttryck för, någonting så skört att hon höll andan av rädsla att störa det.

"Alltid lika glad att se mig."

Kyoko log i samma ögonblick som sin son, även om hon inte visste om det.

Kione talade med en retsam och lättsam röst hon aldrig hört riktad mot sig själv. Hon lade sakta ned huvudet på tassarna igen, fortsatte att betrakta de två ungvargarna. Såg hur Kione tog ett steg närmare då Vilja tittade bort. Hur han ställde flera frågor på raken, som att det var självklart att hon skulle svara.
Framförallt så såg hon hur Vilja inte reste sig och gick. Tvärtom - det var hon som tveksamt hade gått fram till Kione, och nu lät honom stiga ännu närmare.

Hon såg på sin son, undrade hur han gjorde. Hur han lyckades locka fram ett svar, en blick. En konversation, tillochmed ett leende.

Det Kyoko metodiskt försökt uppnå i åratal - åratal av försiktiga frågor, en inbjudan, ett tvekande steg närmre - allt detta hade Vilja skytt med en blick fylld av misstro. Men Kione fick det att verka så lätt, så självklart.

Kanske var det just det som gjorde hela skillnaden. Kyoko hade trots allt varit beräknande med sina försök.

Kione ... var inte det. Han var inte beräknande, inte lockande - han bara var entusiastisk. Genuin. Leendet Kyoko bar falnade en aning, och hon blickade ner i marken.

Vilja vände bort huvudet.

"Du får vara försiktig."

Kyoko fylldes genast av en känsla av skam - som att hon såg något hon absolut inte fick se. Och nog var det så också. Då hon såg Vilja vända bort huvudet och uttrycka - det där hon hade svårt att namnge, men som hon alltid vetat fattats Vilja - så insåg hon också att det inte var menat för henne.

Att det nog aldrig skulle bli det heller.

På något barnsligt sätt gjorde det henne avundsjuk på Kione. Det varade bara något ögonblick. Sedan ersättes den med ett stilla vemod, det vemodet som kommer med insikten att om man bara hade gjort annorlunda, försökt på ett annat sätt ...

Men nej. Det var inte så. Relationen till Vilja skulle aldrig bli så som hon önskat.

Och för första gången var det okej.

Kyoko reste sig upp, tassade så tyst hon kunde längs med väggen mot diamantgrottan. Hon fick stå ut med Malvados snarkningar trots allt, men det gjorde henne inte så mycket.

Hennes eget behov av ensamhet var ingenting jämfört med behovet av samhörighet som Vilja bar på.

[eheheh hejdå]

Det var något som hade förändrats med Vilja, Kione hade först märkt det efter flockmötet. Då hade han trott att det var honans namnbyte och högre status. Att det på något sätt hade fått Vilja förvirrad. Men Kione började ana att det också var något annat som bekymrade henne. Nu när hon satt där, djupt insjunken i tankar kom han att tänka på det igen. Han undrade i sitt stilla sinne vad som besvärade henne och om hon någonsin skulle dela sina tankar med honom.

"Du får vara försiktig."


Hennes oväntade kommentar avbröt hans funderingar. Kione blev alldeles varm, sådär som han blev ibland när han var med Vilja. "Jag ska försöka." Svarade han tillslut och log svagt. 

Han skulle försöka. För han ville inget annat än att komma tillbaka till flocken igen - till Vilja. Allt annat var oviktigt.

[AVSLUTAT]