[Utspelar sig innan vintereventet tänker jag mig, i november nån gång, om det är okej Bellz?]

Vädret var som det brukade. Kraftig vind men solsken. Mörka moln hotade dock vid horisonten. Det var dock ingenting som den ljusa stäppvargsvalpen varken såg eller ens tänkte på. Hennes gula ögon var allt för fokuserade på skalbaggen vid hennes tassar. Hon petade försiktigt på den och såg med förtjusning på medan den skyndade iväg åt motsatt håll. När hon ansåg att den kommit långt nog höjde hon försiktigt den andra tassen och så höll hon på. Fram och tillbaka. Ibland försökte den springa ifrån henne. Då ålade hon efter den på mage och fortsatte blockera för den. Men den sprang aldrig mot henne.

Efter en tid tröttnade hon på skalbaggen och reste sig upp. Vinden slet i hennes lugg och hon var såg ilsket på den. Visst tyckte hon att den var vacker, men när det blåste så var den mest en pina. Och på Stormslätten blåste det så gott som alltid. Med ett irriterat läte försökte hon återigen lägga den långa pälsen till rätta. Ett meningslöst ansträngning. Nephania gav upp och undrade vagt varför hon fortfarande försökte få ordning på det när det ändå aldrig gick.

[Det blir bra. :)]

Den gyllene hanen rör sig lugnt över marken. Vinden runt omkring speglar inte lugnet som finns inom honom. Han har blivit mycket lugnare sedan han fick återvända till flocken. Till sitt hem. Han känner sig mer avslappnad nu. Den vassa gula blicken sveper över området. Han andas lugnt och i takt med stegen. Vinden smeker den gyllene pälsen och får hans långa man och lugg att flyga. Håren hamnar till som tätt i ögonen och han får kisa lätt. Men då luggen rör på sig hela tiden så låter han det vara så. Ingen idé att försöka göra något åt det. Vinden känns ändå behaglig.

Den vassa gula blicken faller snart på en mindre individ längre fram. En yngre varg. En av valparna. Hans systers valpar. Gripen av lätt nyfikenhet över vad tikvalpen kan ha för sig så styr han stegen närmare. Han rör sig med lugna men värdiga steg. Han är trots allt en Stäppvarg och stolt över sitt rena blod. Och det märks i hur han rör sig. Och smidigheten ligger i rörelserna. Han sänker huvudet något. För att komma mer på jämn nivå med den yngre.

"Vad har du för dig, Nephania?" Frågar han och huvudet tippar lätt på sne när han ser på den yngre. Han stannar upp på behörigt avstånd. Inte för nära men inte för långt bort heller.

Av ren envishet bestämde hon sig för att försöka ytterligare ett fåtal gånger till innan hon erkände sig besegrad. En rörelse som inte var hennes egen lugg uppenbarade sig i hennes ögonvrå. Hon vred lugnt på huvudet och lade blicken på sin morbror. Ett dovt trummande ljud uppstod då hennes svans började slå i marken och ett leende spred sig på valpens läppar. Hon var mycket förtjust i morbrodern, och till skillnad från hennes mor var han väldigt tålmodig med hennes problem att kontrollera sin kraft. Visst förstod hon att modern endast ville hennes bästa, men det förändrade inte det faktum att det kunde vara påfrestande ibland.
Hon vred på sig då han kom närmare för att sitta mitt emot den äldre hannen. Han stannade upp på ett avstånd hon tyckte fungerade alldeles utmärkt. De kunde fortfarande tala med varandra utan att de var långt ifrån, och han var inte så nära att de vidrörde. För bådas deras skull var det så hon ville ha det.
   "Hej, morbror." hälsade hon mjukt.
Då han frågade henne vad hon gjorde drogs hennes blick ofrivilligt till den plats skalbaggen hade befunnit sig på en kort stund tidigare. Hon kom snabbt på sig själv och såg på Zodiac igen.
   "Ingenting, fördriver tiden med en insekt jag hittade."
Nephania såg på honom och lade huvudet på sned.
   "Vad gör du själv?"
Med lite tur kunde hon kanske få honom att umgås och leka med henne.

Med lugn blick ser han på henne när hon placerar sig framför honom. Hanens blick är fortfarande kall och likgiltig som den brukar vara. Det har inte ändrats även om det är mycket som har det. Men mot systerns valpar har han ändå ett annorlunda sätt än vad han brukar ha. För han har ett speciellt tycke för de tre små.
Öronen vippar till på huvudet men förblir spetsade när valpen talar. Även om han håller koll på omgivningens ljud och dofter så ligger ändå fokus på valpen framför honom.
"En insekt?" Säger han lätt frågande och tycker det verkar vara ett udda tidsfördriv. Men för en valp var det förmodligen väldigt roande. Han vet inte. Det var länge sedan han själv var valp.
"Inget direkt". svarar han då hon bollar tillbaka frågan. Han brukar vandra reviret när han känner sig rastlös och uttråkad. Och det gör han för det mesta av sin vakna tid. Han ser på valpen med ett lugn i blicken. Som sagt så var det länge sedan han var valp.

Hon nickade, något generad över hans fråga. Kanske hörde det inte till att en dotter av både Murderotic och Aurinko lekte med insekter. Men det fick henne att känna sig mer maktfull. Hon var ännu både liten och ung, och hade inte mycket att säga till om i flocken vad gällde beslut. Insekter var det enda i närheten hon verkligen kunde kontrollera och bestämma över. Hon hade försökt med sina bröder. Det hade inte gått.

Zodiac svarade kort på hennes ord. Hon visste att han hade för vana att vandra revirets gränser. Ett kallande yl hon kände igen allt för väl skar genom luften och Nephania vände sig om.
    "Mamma kallar." sade hon kort.
Hon vände blicken mor morbrodern igen.
    "Träning."
Hon kunde fortfarande inte kontrollera sin kraft, vilket var frustrerande på flera nivåer. Motvilligt reste hon sig upp och gned huvudet mot den äldre hannens hals.
    "Vi ses!" sade hon glatt innan hon i trav rörde sig mot Murderotic.

[Visste verkligen inte vad jag skulle skriva, så vi kanske kan ta och avsluta här? c: Så kan de träffas nån mer gång :D]

Han vrider på huvudet när han hör systerns yl och nosen darrar till när han nästan automatiskt försöker känna någon förändring i omgivningens dofter. Alltid försöker han ha koll. Den vassa gula blicken sveper tillbaka till valpen och det drar lätt i mungiporna på hanen.
"Lycka till". Säger han uppmuntrande och sänker sitt eget huvud och buffar mjukt på valpkroppen när hon stryker sitt huvud mot hans hals. För honom är det en väldigt tafatt gest men han försöker i alla fall. Närhet har aldrig varit hans starkansida eftersom han fått växa upp ensam.

[AVSLUTAT]
Låter bra. ^-^ De kan ju mötas igen senare.