Den mörka valpen stod stilla i skogen. Pälsen längs med ryggen stod upp och hans tänder var lätt blottade. an aura av osäkerhet låg som bly över honom och hans blick sökte efter något. Träden som brukade vaja i en ständig ilande vind var stilla. Ljuden som brukade komma ifrån viskande andar var borta och energierna var udda. Konstiga. Svansen hade han tvingat ut i en rak hållning bakom sig, trots att den gärna ville smita in mellan bakbenen så honom. Rädsla var en svaghet. Och svaga individer utplånades.
Men den lilla valpen, som inte ens fruktade döden som vilade kring Moderns handlingar. Som inte fruktade moderns vrede. Som inte ens fruktat för sitt liv när Crepsley hotat med att ta det. Den valpen var rädd. Detta var inte vanligt. Inte rätt. Energierna virvlade kring honom. Pulserade samtidigt som inget hände när den vidrörde saker. Det var som om ljudlösa viskningar, värre än dem ifrån andarna, smekte mothårs över hans skinn som knottrade sig i en rysning.
Han snodde om högg i luften då han tycktes känna ännu en tyngdlös smekning över hans hud. Så stilla. Farligt. Världen väntade på något. Lugnet innan stormen. Det var som upploppet, sista sträckan innan allt exploderade.
Han tog ett teg framåt i den stilla, täta luften innan han tog av och rusade fram mellan träden. et var första gången sedan länge han varit så feg. Barnslig. Patetisk. Modern skulle inte ha varit nöjd med honom ifall hon sett hur han rusade för sitt liv. Till tryggheten. Till lyan. Han skämdes så, men var glad över att ingen av syskonen verkade vara i närheten av hans väg. Ingen fick se honom såhär!
Han störtade in i lyan och kikade sedan ut, i väntan på det oundvikliga.