Det lätta duggregnet föll mot trädens kronor med ett lågt smattrande ljud. Molnen var mörka, såg tunga ut och försäkrade vargarna om att stormen bara hade börjat. Det blåste inte så mycket nere i skogen, för det fanns för många träd som stod ivägen och tog emot vinden. Istället var det nästan vindstilla och tyst, med undantag för det smattrande ljudet från regnet.

Den lilla tikvalpen låg ned på marken en bit ifrån lyan i en liten glänta. Hon hade spetsat öronen och satt tyst och bara lyssnade på regnet. Otåligheten hon kände inombords syntes inte alls i det stilla ansiktet, men hon var otålig. Paimonia - som valpens namn var - väntade nämligen på en speciell varg, hennes bror, Phenex.
Men var höll han hus? Hon hade i och för sig sagt det till honom via sinnet, men han borde inte ha missat det. Hon fuktade irriterat nosen och såg ut över gläntan med sina svarta ögon. Han kanske bara ville vara säker på att ingen annan hängde på? Det var mer troligt. Om det inte var så att hon helt missuppfattat sin bror de år hon känt honom så var han bestämd och målmedveten. Hon trodde inte han skulle skippa ett träningstillfälle utan att säga till. Så dryg var inte ens han.

Hon slöt ögonen och koncentrerade sig allt vad hon kunde på telepatin. Att tala genom folks sinnen var det enklaste hon kunde göra. Hon kunde också se om sinnen närmade sig, vilket hon tänkte utnyttja nu.
Det tog inte lång tid att hitta ett välbekant sinne. Phenex var på väg hit. Ett snett leende placerades på hennes läppar och hon öppnade ögonen igen. Hon visste redan vad hon ville träna sig själv att göra, men vad ville han utveckla? Smidighet eller råstyrka? Han fick välja själv. Bara hon fick träna på det hon ville var hon nöjd.

[Phenex. <3]

Systerns förfrågan hade ljudat i hans tankar för ett litet tag sedan, men han tänkte inte komma direkt, dels för att han ville öva ifred och dels för att han ville visa henne att han inte var hennes tränings docka. Den enda han tänkte lyda var modern, hon ägde hans respekt och det hon sade var hans lag, och hon ville se dem som tappra, modiga och hänsynslösa mördare, så det var det han tänkte bli. Då ingen av hans syskon var i närheten, han hade känt av dem och ingen var där. Nog var kraften hos honom inte lika stark som hos andra men han visste att den fanns där, passiv och lurande. Han kunde se världen som ingen annan, för trots att han hade vetskapen om att andra hade samma kraft som honom såg det olika ut för alla. Han kände träden, såg dem. De viskade och talade ett språka han inte förstod men de var där, så energifulla och levande.

Avtryck av energi som använts av syster ledde honom efter henne, hans röda ögon var slutna och allt han såg var den flödande energin. Då och då vacklade hans syn till, han var inte så bra med den än, men det funkade och han blev starkare med den efter varje gång. Mycket snart såg han den virvlande otåliga energin från sin syster och log, fortfarande med ögonen stängda. "Syster" hälsade han monotont. Ingen av hans syskon var några som fick komma åt honom, då han mycket väl visste att alla inte behövde överleva moderns träning. Han höll strängt koll på henne trots sina slutna ögon. Kraften han ägde var det ingen han visat för, förutom vid enstaka träningar och enda han kunde just nu var att dra vag energi, sådan som redan var "skadad" och det märktes inte så bra. "Du ville träna?"

Paimonia hörde sin bror närma sig. Hon slängde en blick mot hans håll när han kom in i gläntan, innan hon vände tillbaka blicken mot skalbaggen hon studerat de senaste sekunderna.

Syster.

Broderns röst var monoton, känslolös, och hon vände blicken mot honom. Den var något uttråkad, och stod i kontrast till otåligheten hon känt förut. Nu när han var här var den borta. De skulle sätta igång snart, det skulle hon se till.

"Hej Phenex.", hälsade hon med en lugn röst och såg på honom med något kall blick, som han antagligen inte skulle märka eftersom han hade ögonen stängda. "Lika glad som alltid, ser jag." Hon reste sig upp och svepte till med svansen. Elegant tog hon några steg framåt mot honom.

Du ville träna?

Hon la huvudet på sned.
"Ja.", svarade hon kort innan ett något hånfullt flin gled in över hennes läppar. "Såvida du inte vill småprata istället." Hon böjde på frambenen och sträckte på sig. "Så", fortsatte hon. "Vill du träna på något särskilt?" Hon hade trots allt dragit hit honom - inte för att hon direkt tyckte synd om honom - så hon gav honom möjligheten att välja vad de skulle träna. Annars så ville hon träna på sin telepati. Hon rätade på huvudet och studerade honom med sina svarta ögon. Ansiktet var slätt, neutralt, och inte ens ögonen visade något.

Hon tilltalade honom och sakta öppnades de blodröda ögonen för att möta hennes svarta. Kontrasten som fanns emellan alla syskon, de varma bruna färgerna blandat med de svarta och vita, de iskalla vita ögonen mot de mordiskt röda eller ihåliga svarta, men ändå var de en helhet på något vis, inte kunde man säga att det fanns kärlek mellan dem, men ett band som bestod av deras mål, som för nästan alla slingrades runt att vara modern till lags. "Paimonia" sade han lätt och ett flin byggdes upp på de mörka läpparna. Han skulle ha litet kul. Hon hade erbjudit sig som tränings föremål, i hans ögon, och han skulle inte neka förslaget. Han visste att hon antagligen kunde läsa hans tankar, men han brydde sig inte, för lika mycket som hon var ett tränings objekt för honom var han för henne, och hon kunde inte förneka det. "Pfft Småprat har jag inte tid med" han skrockade lågt, Även om han var likgiltig emot de flesta syskon var Paimonia ganska enkel att ha att göra med, hon var ärlig och tränade hårt, precis som han. "Åh, du ska få se" Flinet breddades på. Han tänkte inte ens på det moment han ämnat att träna på, som sagt skulle hon få se. "Men den här gången låter jag dig börja" om det han ämnat att göra lyckades så skulle Pai själv inte få något att göra så hon fick ta och börja. En del i det modern ville var att se kullen som en enhet, samarbete var viktigt. Han backade några steg och dolde åter ögonen bakom ögonlocken och lät den inre synen visa världen för honom, beredd.

Åh, du ska få se. Men den här gången låter jag dig börja.

Ett flin dök upp på hennes läppar.
"Åh, det låter intressant.", svarade hon och sträckte på sig en gång till. Tänjde på kroppen för att minska risken för att sträcka sig själv. När han backade några steg och slöt ögonen la hon fundersamt huvudet på sned och koncentrerade sig på sin telepati för att få reda på vad han gjorde. Än kunde hon bara höra lösryckta stycken och sådant från de hon försökte läsa tankar ifrån, men det räckte. Phenex tänkte slåss med slutna ögon. Varför? Hon koncentrerade sig mer. Kraft. Ett enda ord som gjorde henne förvirrad, men hon lät inte det fördröja henne. Hon slöt även hon ögonen.
"Den som öppnar ögonen igen fuskar.", förkunnade hon med slutna ögonlock. Hon kunde se Phenex sinne. Det var rött, precis som hans ögon, och fanns några meter bort. Hon blottade tänderna och kastade sig utan förvarning mot honom. En morrning slösade hon inte tid på, det skulle bara ge honom en förvarning om att ett angrepp var på väg. Men den där kraften som hon fått reda på, den kanske betydde något viktigt. Var det den han ville träna?

Hon flög mot honom, han kunde se det tydligt, nästan tydligare än om han faktiskt tittat. Hennes energi var klar, men dock så var det rester. Smala, nästan obefintliga, trådar av energi, han gissade på att det var hennes telepatiska kraft som sträcktes emot honom. Det var lätt att undvika den rättframma attacken och han skrockade lågt. Han visste att hon kunde se, eller känna, hans sinne, men han hade fördelen för han såg träden. För de hade väl inga sinnen? Hur det än var så betydde det inget, han skulle träna sin fördel. Energin han kände var för evigt föränderlig, men ändå sammanhängande. Trädens grönaktiga ljus var jordnära och lugna medan systerns var sprudlade aktiv, litet rödaktig. Han flög emot systern, precis som hon gjort innan, men precis innan han kom fram till henne så bytte han riktning och kom ifrån sidan istället. Det var något han mindes från jakten på haren, att rusa rakt på hjälpte inte.
[koort ^^]

Hans attack missade, inte så stor förvåning egentligen men ändock irriterande. Han studsade undan bakåt, för att se till att Paimonia inte skulle kunna nå honom. De var båda för snabba för direkta attacker, och för klumpiga med sina valp kroppar för smidigare, så det fick bli krafterna som avgjorde allt. Det mest fascinerande med hans inre syn var att han såg allt omkring sig, även det som var bakom honom. Hela omgivningen låg i hans synfält, och än längre ändå. Åter kom systerns energi trådar emot honom, och lades som ett nät, en hinna, över hans sinne. Så hon lyckades? Då hade han bråttom med att använda sin kraft innan hon såg vad den gick ut på. Små tickande stötar uppenbarade sig i sinnet och han blottade irriterat tänderna. Men nu när hon var upptagen med att använda sin energi, och koncentration, på hans sinne hade han sin chans, för han tvivlade på att hon var bra nog att kunna röra sig och använda kraften samtidigt. Han flög fram och hugg mot sidan om hennes hals. Det var tillfredsställande att känna hur käkarna låstes om musklerna, utan att låta tänderna penetrera huden. Han samlade all energi han kunde uppbåda och koncentrerade sig allt vad han kunde. Hennes energi fanns ju där, rödaktig och glödande, men nu behövde han bara dra den åt sig. Sakta lyckades det. Han såg hur trådar av energin närmade sig hans igen, men nu var de inte lika fina och direkta som dem som var när hon själv använde sin kraft. De var ojämna och fula men det funkade. Han släppte henne så snart han fått åt sig lite energi och log. Trots att han stulit energi från henne, inte mycket så det skulle inte vara farligt, så kände han sig trött. Det hade krävt mer energi han vad han tagit. Han fick öva mer på bytesdjur sen. 

[För att förtydliga; Phenex får ett grepp om Pai, utan att göra hål på hennes hud, och snor ytterst lite energi och släpper sedan c':]

Pai hatade det. Hon hatade känslan av hans tänder runt hennes hals, trots att han inte punkterade hennes skinn. Hon väste dovt men tvingade sig själv att utnyttja hennes nackdel. Hon kunde inte ge igen eftersom att hon var upptagen med hans sinne, och därmed hade hon inte full kontroll över sin kropp. Hans sinne däremot - det låg framför henne här, som serverat! skulle bli något hon högg emot. Triumferande såg hon sig om och dök in i närmaste tankebubbla.
Det hon såg förvånade henne. En kraft han inte sagt något om? En kraft han dolt för alla? En kraft han just använt? Flinandes drog hon sig ur hans sinne. Det var i samma ögonblick som han släppte greppet om hennes hals. Hon högg efter honom, men det var inte fokuserat, och hon visste att det skulle missa om han inte var en oduglig kluns som inte märkte det. Hon tvivlade dock på det. Ändå spelade ett leende på hennes läppar och hon la huvudet på sned.

"Vad är detta för kraft du döljer, Nex?", frågade hon. Tonen var spelande, något lekfull. Det här kunde bli intressant. En hemlighet som han dolt för alla syskon. Hade han dolt den för mor också? Pai tänkte oavsett vem det än gällde vara lojal mot sin mor i första fall. Om hon blev tillfrågad, skulle hon svara ärligt - om det nu inte var något av syskonen som frågade, förstås. De kunde hon ignorera. Paimonia tog några steg mot honom och såg fundersamt på honom.

"Vet mor om den?"

[Ja, har tillstånd för att hon ska se hans kraft. Och jaaa, det här inlägget är knäppt bara för att jag sett på för mycket serier med badass i idag. xc]

Han kunde nästan känna henne rota omkring i hans huvud, kanske var det för att hon var ny på det? hur som helst så rörde hennes ord inte honom. De var långt borta, i fjärran. "Vadå Vill du känna på mer av den?" han flinade brett. Det kunde han fixa åt henne, speciellt nu när han började förstå vad den gick ut på. Han kunde se hennes rödaktiga energi ta något steg närmre honom. och han blottade lätt tänderna efter hennes andra uttalande "Du säger inget! Hon kommer få se den nästa träning!" Han dansade otåligt emot henne, och tänderna var fortfarande lätt blottade i en grimas. Hade hon sagt det som ett hot? Hon skulle få ångra sig, åh så innerligt skulle hon ångra det. "Men hur var det nu, Skulle vi små prata eller träna?" Hans röst var hånfull, utmanande. Hade hon öppnat ögonen? Den lilla detaljen var svår att avgöra med energin, och han själv vägrade öppna sina, dels skulle det vara att ta bort sin fördel, och skulle hon inte ha öppnat dem så skulle han ha gjort det. Han kastade sig ner på marken, blev så liten han bara kunde innan han, snabbt och utan förvarning, flög upp igen mot hennes bog och hals.

Paimonia studerade honom med roade ögon. Hon visste att han inte kunde anklaga henne för att ha öppnat ögonen, eftersom vad hon visste så behövde han öppna sina för att kunna göra det. Phenex reaktioner var så roande.
"Nej tack, det är bra.", svarade hon med ett flin på de svarta läpparna och slöt ögonen igen även om hon var bekväm med att ha de öppna - hon ville kunna se och vara beredd på allt. Mörkret som välkomnade henne när hon inte längre såg var skönt. Hon gillade det. När brodern åter igen pratade orkade hon inte spetsa öronen utan vinklade bara öronen något mot hans håll med en slapp hållning.
"Värst vad du blev upprörd", sa hon och backade några steg när han dansade emot henne. Det var ju svårt att undvika. En låg fnysning slank ur henne vid hans andra ord.
"Jag bara konstaterade fakta.", svarade Pai och fuktade nosen.
När han kastade sig mot henne men ner på marken rynkade hon nosen och backade lite. Det var något lurt med det där. När han plötsligt for upp mot hennes bog tryckte hon ifrån med framtassarna så att hon enbart stod på bakbenen. Pai hade inte använt tillräckligt mycket kraft för att tippa bakåt, utan åkte framåt igen och använde framtassarna för att möta hans attack och knuffa bort honom. Knuffen var inte så effektiv - den hindrade mest hans attack från att lyckas.

Han märkte nu att hennes ögon faktiskt varit öppna, för han kände hur de slöts då hennes energitrådar blev kraftigare, och så var det en vag skillnad i det som var hennes ansikte. "Jag låter dig gå för den här gången, men nästa gång dina ögon blottas ska du få sitt straff" Han var dock inte helt hundra på att de varit öppna, men det behövde inte hon veta. Hans attack missade sitt mål men då hennes tassar kom ner emot honom grep han tag om den ena. Skulle hon fortsätta rakt ner skulle hon antagligen snubbla eller stå med ena tassen i vägen för sig själv. Åter lät han samla sin energi och dra i från systern. Nu en något större mängd än tidigare, men fortfarande inte en farlig dos. Den rödaktiga energin ifrån syster anpassades lätt tills hans egen och han kunde känna den blandas samman. Den här gången borde Pai också känt vad som hänt. Han flinade brett, fortfarande med tassen i käften i ett fast tag. "Jag trodde vi skulle träna, inte leka" väste han så gott det gick med hennes tass mellan käftarna.

Brodern var så kaxig. Irriterande kaxig. Trots att hon hade de mörka ögonlocken stängda så blängde hon på honom. Han skulle inte komma och straffa henne.
"Lägg lite djup i dina ord, Phenex. Det är så jobbigt att lyssna på tomma hot." Valpen morrade till när han grep tag i hennes tass. En liten mängd energi förflyttades från henne. Hon ryckte ur tassen ur hans grepp och gav honom ett snabbt slag där hon försökte lägga ner så mycket kraft som möjligt, innan hon dansade undan. En liknande grej där han stal hennes energi skulle inte få hända.
"Det kanske kan bli något av dig ändå..", sa hon med en lekande ton och ignorerade Phenex kommentar. "Kraften du har är märklig.." Pai tog ett steg bakåt för eventuella slag och flinade, trots att ingen av dem kunde se det. Sedan dök hon in i hans sinne. Det gick snabbare nu, och hon skyndade sig att slå så hårt hon kunde på de närmaste strängarna som gick mellan varje tankebubbla, innan hon snabbt drog sig ur igen. Snabba attacker skulle inte göra lika mycket skada som den samlade hon gjort förut, men de skulle inte göra henne lika sårbar. Paimonia blottade tänderna mot Phenex, beredd på en attack.

Tassen ryckes ur hans slutna käftar och han flinade åt hennes ord. Hon trodde att hon hade varit överlägen, hade trott att hennes kraft skulle hjälpa henne. När de först bestämt sig för att träna hade hon inte veta om denna förunderliga och underbara kraft Phenex ägde. Nej men han skulle ändra på saker och ting, han skulle få henne att förstå att världen låg under Hans tassar. Ett flin drog upp på läpparna medan han betraktade henne stilla, lyssnade till de skvallrande energierna som dansade inom den begränsade ytan som utgjorde hennes kropp. De lockade på honom, som om de bad honom att sno åt sig dem. Ännu en attack emot sinne fick honom att lätt grimasera, men inte mer, innan han lät benen föra honom mot systern, bara för att sedan ta ett skutt åt sidan, ifrån henne. Han tog hjälp av farten för att vända om bakdelen genom att sätta framtassarna till marken. Han stod vänd emot systern igen och betraktade hennes reaktion medan han själv stilla väntade på hennes drag. han testade henne, provocerade på ett sätt som var mindre tydligt, för vissa skulle det sett ut som om han bara missat systern med en attack, så som han ämnat för det att göra.
[derp...]

Så tränade de båda vidare in i solnedgången och blev jättestarka och coola! Tillsammans besgrade de en hare, två hasselmöss och en liten pippifågel(wow.). Slutet gott allting gott!

[Avslutat, haha derp]