Smeknamn ~ Miz, Mizu, Zumi, 
Ålder ~ 15 mår
Ras ~ Ljudvarg, fakarg
Typ ~ Neutral/God
Flock ~ Qu
Fysisk hälsa ~ Bra
Psykisk hälsa ~ Dålig
Status ~ Aktiv

Personlighet ~ ...

En blyg själ. Kmr~

Krafter ~ Did you hear the scream, the cry of sorrow?

Ljud.
Kan se och tala med andar.
...

Utseende ~ Red, red, feathers, red..

Mizumi är mörkröd och har en nätt kropp. Pälsen på nacken reser sig framåt, och på baksidan av både fram- och bakben hänger fjädrar. Svansen är kort, kantad av detsamma.
Magen är Creme/hur det nu stavas/creamfärgad, likaså insidan av öronen. Över nosen, från ögonen, har hon "tårar" i samma färg. Irisarna är gula.

Bevingad.

Historia ~ blubblubb
En gång i tiden var Zumi en vanlig, naiv valp som följde sina föräldrars steg vart dem än gick och alltid krävde deras uppmärksamhet. Hon älskade dem och var älskad, och dagen hennes mor gav henne en syster - en liten, oskyldig, orange individ - var allt hon kunde känna glädje. Ungen gavs namnet Nini'ari, ett förslag som hela familjen uppskattade, och sida vid sida växte de två syskonen upp. Mizumi lärde henne allt hon kunde, och entusiasmen var varje gång lika stor då denne klarade något nytt, kom över ett nytt - även om det bara var ett litet - hinder. Dem levde i total harmoni, Ljudvargen, Fakargen, och deras barn. Inget kunde gå fel, eller? Ingenting kunde någonsin brista..
 Ändå så kom dagen. Nini'ari var troligtvis för ung för att förstå, men Zumi såg klart och tydligt sin kära moders och faders kroppar krama marken som om de aldrig tänkte släppa. Den ena med sina blåa ögon helt uppspärrade, den andra med dem öppna på glänt. Valpen hade till en början inte reagerat mycket, hon hade skrattat åt dem och bett dem att sluta - men då hon upptäckte att sina älskade aldrig blinkade.. Att deras bröstkorg var stilla och sjunken hade hon redan brustit i tårar. Dem var döda. Med bön och bedja till gudarna hade hon sedan tagit sin syster i nackskinnet och vandrat iväg ifrån liken, de blodiga och nedtrampade vargarna. En flock renars framfart? Något annat? Vad det än var så fanns det ingen tillbakaväg. Ingen chans för de där livfulla leendena och mjuka rösterna att ljuda igen. Dem var ensamma.

Efter den dagen växte tikens allvar och den oseriösa personlighet hon en gång haft tinade sakta bort. Hon blev strikt men vänlig, prisade sitt lillasyskon och försökte bete sig som hennes mamma hade varit för henne - även om hon visste att hon aldrig skulle kunna bli sådan. Hon var ingen ängel. Hon var endast en valp, knappt gammal nog att klara sig själv. Trots det hade hon redan så mycket ansvar..  
 Åren gick åter. Hon blev bekvämare och fick det lättare i sin roll, hon kunde skratta friare än tidigare även om hon fortfarande hade en nivå av kyla i sin akt mot alla utomstående. Nini'ari blev tillräckligt gammal för att vilja utforska mer, samtidigt som Zumis uppmärksamhet drev iväg. Hon var säker på att systern skulle stanna. För alltid. Så, då de passerade Kaiwood, bestämde hon sig för att jaga - och i ett desperat försök att hitta mat flög hon iväg ensam. Som en röd pil på himlen lyssnade hon, spanade, luktade, och då hon väl kom tillbaka med färska byten tog hon sig till den exakta mötesplatsen. Nini'ari var inte där. Mizumi fick genast panik, kunde inte känna dennes doft och kunde inte se henne ovanifrån. En enorm rädsla väcktes i hennes bröst. Dels kunde hon inte hitta sin enda familj, dels så närmade sig en röd horisont skrämmande fort. Något som fick tiken att av motvillig instinkt dra sig undan, gömma sig i den del av lövskogen som idag kallas Acherati. Då skogsbranden sedan var över och världen var fylld av aska kunde fortfarande den orangea ljudvargskorsningen inte kännas. Någonting brast inom Zumi. Den enda hon hade, den enda kvar hon svurit att skydda.. Borta. Borta som med vinden, i takt med en abrupt förstörelse. Hon kunde omöjligen..
 I ren och skär panik letade hon igenom eldskogens kvarlevor, de söndrade träden och den sotiga marken. Syskonet var fortfarande försvunnen. Fakargens hopp krossades helt. Hennes vingar ville inte längre lyssna på henne, och då hon gav sig ut på Numoorislätten i en meningslös vandring var allt hon kunde göra att skylla på sig själv. Det var hennes fel att hennes käraste inte var där. Hennes eget fel.

Sedan träffade hon honom, han som hjälpte den inuti döda tiken upp på tassarna igen.