[*copy-paste* från gamla sidan]

Azazel:
Solen sjönk långsamt bakom horisonten och himmelen färgades i klara, oranga och röda, nyanser. Intet moln störde den vackert färgade skyn när stjärnorna långsamt började tändas en efter en. Öknen sträckte sig vid och stor. Dynor av sand övergick i hårt packad, sprucken mark där torftiga buskar kämpade för att inte förgås under dagens hetta och nattens iskalla grepp. Dagens varma termik började långsamt att falna, men ännu steg den heta luften från den varma marken under. Stenar och sand höll värmen ett tag, men snart skulle värmen bytas mot en bitande kall ökennatt. Vinden lekte över landskapet, reste sig upp som en varm termik och sjönk sedan som kyligare luft. Sanden dansade över marken och dynorna rullade långsamt framåt. En ensam vandrande buske rullade över en stenigare passage men fastnade när stenarna övergick i sand. Skuggor lekte på marken, dansade över sanden och svepteförbi busken.
   Det dova ljudet av luft som trängdes undan av de kraftiga vingarna ekade genom luften. I en jämn rytm spändes musklerna i de starka vingarna och fick dem att slå sig fram genom luften. Efter ett par slag tog termiken tag i fjädrarna och vingarna rätades ut för att glida på den tunna, varma, uppåtvinden. Ett par stora tassar låg pressade mot bröstkorgen på den stora varelsen. Manen dansade i vinden och morrhåren skakade kraftigt. Svansen dansade i takt med stjärtfjädrarna när dessa vändes för att hålla varelsen rak i luften. Musklerna spelade under den åtstramade huden på den ännu aningen utmärglade kroppen. En trötthet fanns i hela varelsens uppenbarelse, även om energin förnyats av den föda han nyligen fått i sig. Fakargen kände sig, trots den lätta tröttheten, bättre än han mått på länge - kroppsligt. I tanken surrade ännu allt likt koflugorna en varm sommardag. Än var de där, i nästa stund var de borta. Trassligt som en spindelväv kämpade han för att få någon som helst reda på allt. Svartsjukan och ilskan låg och tryckte under huden. Om han hade kunnat hade han slitit någonting i tu. Eller rättare sagt. Någon... och om han hade fått. Kunde kunde han alltid. Han kunde leta upp ett stackars kreatur och slita det i stycken, men det skulle inte lätta den frustation han kände. Han kunde inte förstå att det hade blivit som det blivit.
   Azazel kastade en blick efter den randige. Ansiktsuttrycket var likgiltigt, snarare uttråkat än förargat, även om känslorna bubblade likt kokande vatten på hans insida. Han var större än den randige, både till kropp och vingspann, men det till trots hade Saturn kommit mycket lindrigare undan. Storleken gav honom något litet att känna sig... nöjd?.. över. Men det hjälpte föga emot det hat som bildats för såväl fakargen bakom honom som den varg han kallade Ledare. Hur kunde någon förvänta sig att han skulle göra allt för denne när denne inte gav någon respons alls. Inget mer än mer onödigt arbete och mer själlöst till åtlöjesgörande uppdrag. De blå ögonen riktades åter föröver när han slog med vingarna på nytt. Sin vind hade han med sig. Krafte gjorde det aningen lättare för honom att hålla sig svävande. Han behövde inte slå lika ofta med vingarna vilket lät honom spara all den energi hans kropp så innerligt behövde.
   Utan att se mer på Saturn bestämde sig Azazel för att det var dags att landa. Den hårda, spruckna marken under dem var klädd i små stenar och en och annan brun, torr, buske. Dammet yrde över landytan när öknens vind drog fram. Utan förvarning fällde gamen in sina stora vingar och han lät sig falla till synes handlöst emot marken. Han hade gjort detta många gånger nu, och älskade den fria känslan. Det var det närmsta friheten han kom. Marken närmade sig hastigt och vinden susade i hans öron. Med nosen mot marken föll han och lyckades tack vare den höga höjden nå en rejäl hastighet. Ett tiotal meter ovan marken vände han i luften. Tassarna rätades ut från kroppen, vingarna fälldes ut och stjärtfjädrarna breddades så vitt de kunde. Med en kraftig duns fylldes de fjäderklädda vingarna åter med luft och hastigheten bromsades med ett häftigt slag. Det var inte riktigt som att flyga in i en klippvägg, men inte långt ifrån. Vinden slog emot den lejonlikes ansikte och manen flaxade omkring ansiktet och halsen. Fjädrarna rasslade och med ännu en duns tog de stora tassarna mark. Kraften från fallet fick Azazel att böja på benen när han landade, men det var något han alltid gjorde. Istället för att landa stelt och skada musklerna lät han således rörelseenergin försvinna ner i marken utan att han själv tog skada.
   Med den ännu aningen varma jorden under tassarna lät gamen vingarna hållas ute ett ögonblick extra innan de mjukt fälldes in emot kroppen. Han ville låta dem slappna av, så att de inte skulle skava senare. Det var ingen skön känsla. Sedan buren hade han haft lite problem med skavande leder speciellt i vingarna. Men det var inte så konstigt med tanke på att han tvingats ligga på dem i en vecka för att ens få plats i buren. Den blå bicken sökte sig efter Saturn på nytt. Den randige skulle inte få komma undan så lätt. Hur arrogant och kylig han än verkade skulle Azazel komma på något. Det skulle han - till varje pris.

Saturn:
De hade lämnat döda skogen bakom sig och låtit vindarna föra dem över himlen. Saturn hade lydigt följt efter lejonet. Eftersom Nevada beordrat det. Azazel hade sats som guide. Saturn kunde inte låta bli över att roas av lejonets motvillig het och irritation. I hans tankar refererar han till Azazel som påfågeln. Var det kommer ifrån vet han inte riktigt. Men det känns på något sätt passande. Även om han inte yttrar det högt. Då skulle han säkert få på käften. Men tanken är ändå lockande.

Han följer lugnt efter påfågeln. När denne börjar störta mot marken i faslig fart följer Saturn efter. Han gör det samma. Fäller in vingarna mot kroppen och störta huvudstupa mot marken. Bara en bit ovanför marken fälls vingarna ut igen för att lindra nedslaget, och nog hade hans landning blivit elegant om han inte snubblat till och tvingas gå ner på knä. Tack vare energikraften kombinerat med jordkraften skadar han sig inte i alla fall. Ett kort skratt lämnar honom för han tycker ändå att det hela var rätt komiskt. Sedan reser han sig upp med samma lugn som alltid och ruskar på sig varefter vingarna viks mjukt in mot kroppen. Han kastar ett öga på Azazel och sveper sedan till med svansen och väntar på vad som ska hända här näst.

Azazel:
Azazel hann fånga upp en glimt av den andres aningen klumpigare landning innan denne med ett avfärdande skratt reste sig som om det aldrig skett. Azazel vänder sig aningen emot den randige och står således med sidan emot denne. Huvudet hölls högt buret - inte stelt ellet för högt, men absolut inte under manken - och svansen svepte om stjärtfjädrarna när dessa lade sig tillrätta mot hans bakben. Manen vajade lätt i vinden och solnedgången sken bakom honom så att han nästan tecknade sig likt en mörk sillhuett emot den klara skyn. Solstrålarna sken lätt genom manens långa strån och skuggan dansade över sanden. Marken under hans tassar värmde trampdynorna, men han visste att det snart skulle utbytas till kyla. Han visste det allt för väl. Solnedgången fick främlingens randiga teckning att förtydligas och Azazels blå ögon kunde lätt ta in utseendet av den andre på nytt. En strid tillät lite tillfälle att betrakta den andre. Likkväl hade han haft tid att se på den andre, men nu kändes det bättre. Han kände sig mer... bekväm... i att se på den andre här då han inte längre hade anledning att oroa sig inför Nevada. Oavsett vad som hände, så känndes allt bättre utan den vite Ledarens närvaro.
   "Här har du reviret." Sade han och bröt således den tillfälliga tystnaden med sin aningen raspiga ton. Han vände blicken ifrån den orangea fakargen och blickade ut över öknens torra, döda landskap. För synen så vitt och tomt. Det var inte mycket han fått för allt han offrat.

Saturn:
Den gyllene blicken sveper runt området innan den fästs på påfågeln som flyttar på sig en smula så att han står med sidan mot Saturn. Påfågel. Det ordet växer mer och mer in i det hela. Det skulle nog inte uppskattas om det sades högt. Men den retliga sidan av Saturn skulle inte ha något emot att uttala det högt. Men han håller inne med det. Han nickar kort när Azazel deklarerar att det här är reviret. Mysigt. Nog kan man bygga sig en hydda i sanddynerna. Det har sina fördelar att ha jordens kraft.
"Fint". Han yttrar ordet med en lugn kyla som alltid och ser på Azazel igen. Kanske han yttrat ordet för att provocera på något sätt. Påfågeln verkar inte allt för road med det här landskapet. Saturn undrar vad som fick Påfågeln att gå med i flocken. För på ett sätt ser han rätt malplacerad ut i ökenlandskapet. Han ser inte ut att trivas? Det är en känsla Saturn får av det hela i alla fall.
"Hur länge har du varit med i flocken då?" Frågar han dels för att han är nyfiken och dels för att han inte vill att tystnaden ska falla. Påfågeln ser ut att helst vilja bli av med Saturn så fort som möjligt.

[Då blir det min tur direkt nu då XD]
____________________________________________________

Azazel fnös vid den befängda frågan. Hur länge? Inte länge nog för att accepteras, det var minst sagt sant. Kanske skulle han aldrig vara med länge nog. Det tog inte lång tid innan han lät tankarna bli ord. "Inte länge nog. Pfha... Aldrig länge nog." Han fnös på nytt och vände ryggen mot den andre fakargen. Han kände inget större behöv av att vakta sin rygg. Vad skulle främlingen göra? Bita honom i stjärtfjädrarna? En halvt hånfull tanke svepte genom hans hjärna innan han hann stoppa den och han morrade knappt hörbart åt sig själv. "Vaddå gillat det? Pff... Glöm det." Mumlande och svärande  om vart annat lät han tassarna lämna marken en efter en för att åter placeras på det hårda, ännu varma, ytan."... ska allt se vem som gillar vad... koflugor... dryghjärnade sand..." få ord var hörbara, men det stod klart att det inte var en var en vacker ramsa.

De bruna och gräddfärgade fjädrarna burrades upp i en oplanerad rysning. Snabbt lät gamen fjädrarna falla på plats. Han tänkte minsann inte låtsas om att det hänt. Vad det än var så hade inte DE tankarna plats här. Han fick gömma dem någon annan stans. Mentalt stängde han in sig i en bubbla av tomrum. Ett knep han funnit hjälpsamt i buren. Han kunde sväva fritt i tomrummet, medan kroppen rörde sig som om den vore någon annans. Tankar, känslor och minnen svävade utanför tomrummet. De klistrade sig mot ytan av hans fristad och försökte nå honom. Men där var han fri. Där kunde han vara för sig själv, även när han nu tvingades umgås med... Saturn...

Öronen spetsas när påfågeln talar. Inte länge nog? Saturn kunde inte säga att han förstod orden. Eller kanske. Men han lägger inte ner någon vidare tankeverksamhet på det hela. Påfågeln verkar inte vara glad över sin situation. Inte alls. Och Saturn finner det väldigt roande att studera påfågeln när denne släpper lös en till och från hörbar ramsa med ord som inte riktigt skulle passa in i ett vanligt samtal. Ett flin sprider sig på Tigerns läppar. Ja, han finner det väldigt roande.

Saturn sätter sig ner med en lätt duns. Svansen och stjärtfjädrarna lägger sig rakt ut på marken bakom honom. Han sitter där tyst och bara ser på Påfågeln. Denne är som en enmansshow. Saturn skulle inte ha något emot att se på det här hela dagen. Han finner det väldigt underhållande. Ett lätt kurrande fniss lämnar honom. Han kan inte hindra det. Snabbt lyfter han en stor tass och placerar den över nosen. Huvudet tippar lite på sne. Som om han vänder sig bort från Påfågeln. Ännu ett kurrande fniss lämnar honom.

Han inser med förtjusning att Påfågeln inte alls kommer uppskatta det där. Men det känns faktiskt kul att reta honom. Även om Saturn inte är överdriven med det. Han beter sig som sig själv. Men samtidigt inte. För Saturn har byggt upp en mur runt sig. Han har framställt en falsk fasad för att ingen ska få reda på vem eller vad han egentligen är. Det är bara när han är ensam han kan vara sig själv. Men inte ens då visar han sitt rätta jag för att skådespelet har kommit till att kännas så naturligt att han helt enkelt inte bara kan lägga av sig masken. Karaktären har blivit den han är. Om än motvilligt. Masken skiftar. Kan blottlägga den han är för en stund. Men det är inte ofta. Och ibland är det faktiskt som att han har glömt vem han egentligen är som person. En sak är säkert i alla fall. Det är Saturn som tycker om att retas med andra. Om än i måttliga drag.

"Sandsvärtade uppsvullna skäggagamer och brända gasellögons svultna gulblödda...." Ramsa efter ramsa lämnade lejonet innan han med ens stannade upp och såg sig om. Blicken föll på den randige där den satt bakom honom. De små öronen blev synliga bland pälsen och han stampade förnärmat med den ena tassen i marken. "Och vad sitter du och flinar åt?!" morrade han frustrerat och fnös sedan kraftigt. Han borde inte låta känslorna stiga honom åt huvudet på det viset, men han kan inte göra något åt det. Han ville få allt ur sig och han kom just nu inte på något bättre vis än att låta ramsorna rinna mellan tänderna.

Han väntade sig inget egentligt svar från den andre. Istället vände han åter helt om och tog sig med långa kliv bort till Saturn. När det endast var ett ytterst litet mellanrum kvar mellan dem stannade han. Den blå blicken begravde sig i de gula och morrhåren kittlade lätt. Ett korthugget "Hmm?" lämnade honom då han försökte få ett svar. Svansen piskade frenetiskt bakom benen och han rättade till vingarna på ryggen. Den blå tungan smackade av ful vana mot gommen. Nosen fylldes av den andres doft.

Han försöker febrilt kväva skrattet som bubblar upp inom honom.
Sen ser han lite oskyldigt på Påfågeln när denne märker honom efter
att ha rabblat massa ramsor som låter ytterst komiska för Saturn.

Och han finner det hela ännu mer komiskt när påfågeln stampar i marken.

Han lyckas kväva skrattet tillräckligt just som påfågeln vandrar fram
till honom och ställer sig så nära att den varma doften fyller Saturn's nos.
Ett stort flin pryder Saturn's läppar. Nog känner han sig lite generad
av att ha den andre så nära. Men han är en mästare på att dölja sådant
nu och ser bara rakt in i de blå ögonen.

"Du beter dig som en frustrerad hormonstinn tik". Säger han och försöker
åter igen kväva fnisset som kommer ut likt grymtningar när han försöker
hålla igen käften.

[Lite PP nu, men säg till om du inte gillar't så tar jag bort det ^^ ]

En djup morrning undslapp Azazel och han knuffade sig själv så tätt inpå Saturn att denne föll över. Han fnös högljutt och svansen piskade hårt bakom honom. Vingarna och fjädrarna burrades upp i frustrationen, men slätades lika snabbt ut igen. "Kom inte här och tro att du är rolig! Kom inte här och tro att det är kul att jämföra mig med en tik! Kom inte här och kom bara för att jag råkar vara lagd på 'fel' håll!" Med det sagt klev han helt sonika över den randige. Såg till att i förbifarten trampa ytterst nära, men inte på, den andre och spatserade sedan vidare. Fler, grövre ramsor lämnade hans nu om möjligt mer frustrerade och förargade sinne och nu brydde han sig inte heller om att dämpa dem.

Varför hade han sagt som han sade? Genast hade han ångrat det djupt, men, sagt var sagt och nu fick den andre stå ut med det. Vingarna fälldes ut och slog ett par slag i ren irritation, utan några tendenser till att lyfta honom, och fälldes sedan in på nytt. Damm yrde och Azazel ruskade kraftigt på sig utan större anledning. Åh så han avskydde denna dag!

[Det är okej. ^^ PP.ar yyytters lite själv. :P]

Påfågeln kommer närmare. Saturn blir helt sonika knuffad till marken.
Han ligger där på rygg och ser upp på påfågeln. Flinet ligger kvar på
hans läppar men det dör helt plötsligt bort så påfågeln yttrar sig.

Saturn blir ställd. Förvånad. Handfallen. Allt på samma gång.
Han lägger knappt märke till att påfågeln kliver över honom och går
iväg. Saturn ligger kvar där på rygg. Med tassarna mot kroppen och
svansen lite halvt under honom på ett ytterst obehagligt sätt.

Men han tar inte notis till någonting. Tankarna far runt i skallen.
Han försöker få grepp om var påfågeln just sagt.
Lagd åt 'fel' håll? Saturn inser att han för först gången faktiskt
inte är ensam om sin situation. Men fel?

Han rullar runt på mage och reser sig därefter. Han ruskar sanden
ur pälsen och travar ifatt påfågeln. Han ställer sig framför denne.
I vägen. Han möter den blå blicken. Öronen vilar mot hans nacke.

"Du talar som om det vore något ovälkommet. Men säg mig, vad är
det egentligen som är så fel med det". Orden kommer inte ut som en
fråga. Mer som ett påstående. Utan att vänta på svar går han förbi
påfågeln och medvetet stöter till denne i farten.

Denna gång var det Azazels tur att bli ställd. Och det var just det han blev. Den blå blicken vändes efter den randige när denne passerat honom. Ovälkommet? Det hade han aldrig sagt. Ironi, min herre. Tanken for som hastigast genom hans skalle. Varför tog Saturn sådan notis om vad han sagt? Ännu arg, frustrerad och nu även förvånad, förundrad, vände han sig om helt. Han ville fortsätta kasta ur sig sina ramsor. Helst av allt ville han ha ihjäl någonting NU. Men... vad menade han?

"Och vad menar du med det." Liksom Saturns nyss ställda påstående travade Azazel ikapp den andra endast för att sakta av vid dess sida. En lätt frustrerad morrning lämnade honom när han insåg att han själv skulle vara tvungen att förklara sig. "Ironi, Falk, ironi! Vet du hur många jag mött som ansett ALLT vara FEL?" Han stannade upp, förvånad över sin egen lust att föra konversationen vidare, sin egen lust att få tala ut. Varför? Ännu dovt morrande stannade han upp och såg bort. Vad hade flugit i honom den senaste tiden? Varför alla dessa förvirrade tankar? Det hade funnits en tid då allt var simpelt. Men ingenting var simpelt längre. Allt dolde en djupare mening. Och han behövde få veta... Var det fel?

Huvudet var sänkt under manken och halsen sträckt ända ut till hakspettsen.
Öronen vilar mot nacken och han känner sig lite surmulen. Ännu en som
ska antyda hur fel det är. Det är allt Saturn kan koppla till. Hur alla anser det
vara fel. En synd till och med. Ett dovt morrande lämnar honom när påfågeln
kommer upp vid han sida. Ett surt och halvt förvånad morrning.

Han ser på påfågeln.
"Det börjar alltid med ironi". Mumlar han och fortsätter gå.
Han skakar på huvudet. Sen stannar han. Ser bak på påfågeln.
"Ska det där oxå vara ironi?" Frågar han och ser likgiltigt och trött
på påfågeln.

Han vänder sig mot påfågeln. Ja, det är ett smeknamn som nu har fastnat.
Saturns gyllene blick är mörk. Synande och dryper av misstänksamhet.
Men han säger ingenting. Han håller tyst. Stirrar bara på påfågeln.
Han vet inte hur han ska tolka det hela. Och det gör honom förvirrad och
frustrerad. Han vill få svar. Men han vill inte avslöja sig själv först.
Han vill inte bli nedvärderad mer. Han vill inte bli hatad och ignorerad eller
sedd på som om han vore en slagpåse. Nej, den här gången tänker inte han
vara den första som öppnar munnen.

"Ahrg!" Azazel morrade ljudligt när han vände blicken åter mot den randige. Han stod inte ut! Vad skulle han göra?! Han vände sig om och föll ihop på marken, lade sig ner med en duns. Med baken vänd mot den andre och svansen ännu frenetiskt piskande muttrade han lätt för sig själv. Han ville vara arg. Han ville låta ut det. Men... någonting hindrade honom. Med ens hade förvåningen lagt sig som ett lock över allt annat. Chocken över vad han just hört. Kunde det vara så? Kunde det vara sant? Osäkert lade sig öronen mot nacken, dolda bland manen. Vad skulle han tro på? Han...

"Bara för att det anses fel betyder det inte att det är så." Kanske aningen kryptiskt, men han var osäker själv. Hade varit osäker enda sedan han insett hur det var. Enda sedan han förstod. Och det hade grävt ett hål inom honom som han inte visste hur han skulle fylla. "Bara för att..." han suckade, ville inte avsluta meningen. Han visste inte om Saturn hörde på, var inte säker på om den andre hörde, men det var väl ändå av föga vikt. Det var väl ändå inget nytt om ingen hörde. Tillslut beslöt han att ändå avsluta det och låta orden löpa. Det var kanske menat så. "...för att jag är bög"

Orden var vaga, tysta, men så sanna att han äcklades av dem. Han avskydde att öppna sig så. Men just nu kändes det rätt. Just nu ville han hoppas att han tagit rätt beslut. Svansen piskade än hårdare.

Han ser på påfågeln. Svansen piskar till bakom honom.
Skapar ett svischande ljud i luften när vinden får tag i fjädrarna.
Öronen ligger fortfarande mot nacken.

Han håller huvudet högt. Ser ner på påfågeln som vänt sig bort och
lagt sig ner på marken. Saturn sucka. Himlar kort med ögonen.
Sedan tar han några steg mot påfågeln. Huvudet hålls sänkt nu.
Sen går han runt den Azazel.

Han stannar vid dennes huvud. Ser ner på honom.
Han har hört vartenda ord. Hört påfågelns bekännelse.
Han fnyser kort.

"Frågan är om du ser det som fel". Säger han och släpper inte den andre
med blicken. Han står nära honom. Svansen har lagt sig i sanden bakom honom.

"Jag har aldrig sagt att jag ser det som fel!" Utbrast han med hetsig röst och gjorde en snabb rörelse som fick honom upp på fötter. En morrning följde meningen, men han lät den dö ut snabbt. "Jag vet inte vad som anses rätt eller fel här i världen, men de flesta jag mött har stampat på det som om det vore något avskyvärt! Det betyder inte att jag önskar att det är fel! Det betyder inte att jag vill att det är fel...Jag vill inte att det är fel." Öronen var hårt strukna i nacken, dolda för världen i manen. Den övre läppen var uppdragen i en ny morrning och han såg stint in i Saturns gyllene blick.

"Vad rör det dig ändå? Varför bryr du dig ens?! Ännu ett litet offer till Nevadas skara med leksaker! Ännu en han kan roa sig med och kasta med som han behagar! Vi står kanske där i samma båt, men vet du vad? Jag bryr mig inte!" Ett hest skratt letade sig fram som ersättning för morrningen. Han var helt slut. Han ville inte, orkade inte mer. Allt han hade dolt så länge behövde andrum och det kändes som om störtfloden av känslor, tankar och minnen höll på att kväva honom. Blicken höjdes mot skyn och han tog ett par hesa andetag. Skrattet höll i sig för ytterligare ett ögonblick. Hest och tyst. Sedan vände han på klacken. "Jag skulle visa dig reviret. Inte föra förvirrande konversationer." Tanken var där att han skulle börjat vandra vidare. Men han fick inte fart på benen. Istället stod han stilla, än en gång med ryggen mot den andre. Vad hade flugit i honom? Varför betedde han sig så? Att han aldrig skulle kunna göra ett ordentligt första intryck. Och varför hade denne andre fakarg ens brytt sig? Varför hade denne slitit allt ur honom? Varför kunde han inte bara hålla käft? Och låta allt gå förbi... Han måste då alltid låta det stiga honom åt huvudet...

Öronen klipper till på huvudet. Den gyllene blicken hålls fäst på påfågeln.
Saturn är lugn. Han står där och ser på påfågeln med kylig likgiltighet.
Han döljer allt som bunkrar upp sig inom honom.
Han drar ett djupt andetag och blickar upp mot himlen.

"Så bra då. Då finns det väl inga problem". Säger han och piskar
till med den långa svansen. Fjädrarna ger ifrån sig ett mjukt frasande ljud.

Han ser på påfågeln som vänt sig bort. Studerar dennes gestalt.
"Jag kanske är trött på att verka som ett offer. Det var mitt val att följa
Nevada. Han får göra som han vill med mig. Så länge jag slipper se på
mig själv som ett offer". Säger han och vänder sig bort åt andra hållet.
Bort från påfågeln.

Saturn är trött på att behandlas som skräp och må dåligt för det.
Så han har ändrat synsätt. Han har inget emot att kämpa.
Om det betyder att han kämpar för något han anser rätt.
Men han vägrar se på sig själv som ett offer. Den tiden är förbi.
Bara för att han är annorlunda alla andra betyder det inte att hans
sätt att se på saker är fel.

"Du är inte ensam". Säger han suckande ut i vinden.
Bryr sig inte om ifall påfågeln hör det eller inte. Kanske vill ändå
Saturn lätta bördan lite från påfågelns axlar. Det är i alla fall inget han
medvetet tänker på. Man får klara sig själv bäst man kan.
Har man någon som stöttar en i ryggen har man väldig tur.

[Än en gång PPar jag lite ^^; Du får slå mig på fingrarna om jag är dum~ ]

Den randiges sista mening letar sig tyst in i Azazels bakåtstrukna öron. Den blå blicken vänder sig mot den andre på nytt, ser över de mörkbruna vingarna och bort mot fakargen. Vad sade han? Den tidigare frustrationen och ilskan försvann under ett lock av nyfikenhet, ett begär att få veta. Vad menade han? Det ena örat letade sig fram ur manen medan ögonbrynet på samma sida av ansiktet höjdes märkbart. Käkarna gläntade lätt i en tankfull min. Inte ensam? Inte..?

Ett litet ljus gick upp för den brune och han vände sig långsamt mot den som stod med ryggen åt hans håll. Med samma, öppna och kraftigt förvånade, ansiktsuttryck tog han de få stegen bort mot den andre. Den hårda, nu avsvalnade marken, knastrade lätt för hans mjuka steg. Solens sista strålar lämnade landet i en trevligt röd nyans. Varför hade han inte sett det direkt? Innan de dragit ut på konversationen? Varför skulle hans humör komma och störa just vid det tillfället? Fanns det fler? Det fanns det.

Utan något tecken till varning travade Azazel upp vid den randiges sida och lade sina båda stora framtassar över dennes nacke - en på var sida. Han ignorerade fullkomligt att de båda vingarna på den andres rygg var i vägen, utan placerade sig själv lutad mot Saturn med båda sina bakben ännu mot marken vid den andres sida. Svansen slog, men inte lika förargat som tidigare, och de blå ögonen sökte sig till tigerns ansikte. "Menar du att du är som jag?" Den tidigare ilskan låg ännu och pyrde precis under ytan, men rösten var inte längre arg. Den var mest... intresserad. Vetgirig. Och för första gången på mycket länge kunde man ana den Azazel som varit. Den som försvunnit med buren.

[Svarar med liiiite pp. (A)]

Öronen är vinklade bakåt och han lyssnar på den andre fakargen.
Fast han behöver inte det egentligen. Energierna och omgivningen
berättar ändå för honom hur den andre rör sig. Han hör stegen närma
sig. Känner dem i marken.
Den långa svansen ligger på marken bakom honom. Han står stilla.

Förvånat rycker han till när den andre lägger två stora tassar över
hans nacke. Öronen placerar sig snabbt mot hans nacke. Sen
sprider sig ett flin över hans läppar.
"Vem vill vara som du?" Säger han med klart retlig stämma.
Sen vrider han på huvudet. Tänderna får grepp om tjock
päls på påfågelns hals. Allt går snabbt.
Saturn lyckas fälla upp vingarna i luften över honom. Sen viker han in
fram och baktass under sig och faller till marken och drar
med sig påfågeln. Han tämjer energierna och gör marken mjukare för
en stund för att ingen av dem ska skada sig.

Saturn hamnar på sidan med en stor påfågel över sig.
Han släpper greppet om Azazel's man och skrattar till just när
han får tyngden över sig.

När den andres svar kom hann Azazel inte komma på en klyftig replik att kasta tillbaka innan allt hände på en gång. Saturn vände sitt huvud och biter tag i en stor tuss av lejonets man. Azazel tvingas maka sig aningen i sidled, ännu med tassarna över den andres skuldror, då de stora vingarna på den randiges rygg fälldes lodrätt upp i luften. Den brune kände med ens hur tigerns kropp sjönk under honom och hur den andre drog honom med i fallet. Med huvudet höjt för att undvika att slå i detta och med en stramande känsla där Saturn drog i hans päls föll han omkull med denne.

Med ens fann sig Azazel liggande över den randige med en tass på den ena sidan och de resterande tre på den andra. Saturns skratt letar sig in i de små öronen, vilka tittar fram ur manen. Det tog ett ögonblick innan gamen förstod vad som just hänt. Vimmelkantig och kraftigt förvånad reste han sig på frambenen. Med all tyngd på sin högra tass och den andra ännu över den andre fakargens skuldror vändes de himmelsblå ögonen mot de gula. Frågan var uppenbar. Varför? Men han fick inte loss ordet från tungan. Ögonen smalnade av när han försökte förstå och ögonbrynen höjdes så som de hade brukat att göra. För en gångs skull vimlade inte tankarna om varandra. Det enda som stod att finna var just den frågan.

"Varför?"

Han ville rulla över på rygg. Men vingarna ligger åt fel håll så det skulle inte gå.
Istället ligger han där på sidan och ser upp på påfågeln som sitter lutad över honom.
Frågan som lämnar den andres läppar får öronen att klippa till på tigerns huvud.
Ett lurigt flin ligger på hans läppar. Han är oläslig och svårtolkad som alltid.

"Varför styrs världen av alla dessa frågor?" Han kontrar med en fråga.
Han är trött på frågor. Han lägger ner huvudet. Låter det tungt vila mot marken.
En suck lämnar honom. Påfågeln har massa ärr på utsidan. Saturn's ärr sitter på
insidan. Nog har han ändå många ärr som pryder hans kropp. Men de flesta är
dolda under pälsen.

Sen går det upp för honom vad han håller på med. En dov morrning tar tag
i bröstet och han knuffar undan påfågeln varefter han reser sig upp.
Vingarna sveper till och han ruskar på sig innan vingarna lägger sig till rätta
mot hans sidor. Åter är murarna kring honom resta. Han ser kyligt på
påfågeln.

"Det finns ingen plats för meningslösa frågor". Säger han och grymtar
till. Han stampar till i marken och den långa svansen piskar till. Varför gör det
ont i hjärtat?

Azazel reser sig när han knuffas åt sidan och tar ett steg baklänges. Han lyssnar till Saturns svar och hör hur rösten gått från den alldeles nyligen retsamma till en kall sådan. Än mer förvirrad står han stilla medan den andre stampar i marken. Hans egen svans hänger stilla bakom honom. Vad hände? Direkt kontrade han sig själv med att inte ställa den frågan. Han hade redan tänkt den alldeles för många gånger denna dag. Istället drog han ihop ögonbrynen i en bestämd min och tog de steg som skiljde honom och Saturn åt.

Han hade känt så förut. Visste vid det här laget vad det betydde. Vad det måste betyda. Och han ville inte förstöra den känslan. Den var för hel, för betydelsefull. Han placerade sig själv framför Saturn och, än en gång med ansiktet endast centimeter från den andres ansikte, lät ögonbrynen slappna av. "Utan frågor finns inga svar." Han lutade huvudet lätt åt sidan och ett litet leende fick det att rycka i den ena mungipan. Han ville så gärna veta.

Han är åter fast i sin egen värld. Isolerar sig och sina känslor från omvärlden.
Han lägger inte ens märke till att påfågeln kommer närmare förrän denne står
framför honom. Saturn hindrar impulsen att rygga undan. Öronen vilar mot hans
nacke och han stirrar kyligt på Azazel.

En bra stund säger han ingenting. Han står bara där. Visar ingenting
på utsidan trots att det är så mycket han brottas med på insidan.
Men han döljer allt till och med för sig själv. Som om han inte vill ha något att
göra med verkligheten alls. Kanske därför han faktiskt inte har något emot
att andra kör med honom. För då slipper han tänka.

Han kommer för en gång skull inte på något fyndigt att svara emot.
Istället fnyser han och ser åt ett annat håll. Han vill inte tänka.
Han vill slippa all den smärta, förvirring och frustration som det medför.
Det går aldrig bra för honom att tänka. Det slutar bara med att han
skadar sig själv än mer. De psykiska ärren blir bara djupare då.

Därför envisas han med att hålla uppe murarna omkring sig.
För att ingen annan ska ta del av det han själv inte har makt nog
att kontrollera.

Den andres stela, kalla, fasad störde honom. Azazels leende falnade och på nytt drog ögonbrynen ihop sig. Fnysningen blev droppen som fick bägaren att rinna över. När Saturn vände bort ansiktet höjde Azazel sin högertass och lät den fara genom luften. Han slog till Saturn i ansiktet, utan att fälla ut klorna även om han gärna gjort det, och röt till. När tassen passerat och åter landat på marken drog han bak sitt eget ansikte för en eventuell motreaktion. "Vad tror du att du håller på med?! Först säger du det ena och sedan ger du mig tomma ord! Vem var det som alldeles precis sade att han inte ville vara ett offer, och så gör du istället mig till ett. Det är inte rätt! Det är inte rätt..." Rytningen övergick i en morrning och han backade ett steg för att få med hela Saturn i sitt synfält. Han ville se den varelse som han så innerligt hatade, den som han så innerligt inte ville hata. Än en gång var han kluven. Än en gång visste han inte vart han skulle bli av. Tomrummet höll inte längre för den våg av känslor som han tampades med. Dess murar föll och han kände sig vek. Arg. Liten.

Trots att det i vanliga fall inte är lätt att överraska Saturn och
nog lade han märke till energiökningen hos Azazel. Men slaget
som träffade honom var han inte beredd på alls. Han vacklar till.
Ett förvånat uttryck tar plats i hans ansikte och han finner
snabbt balansen för att i nästa stund se på Azazel. Fortfarande
förvånad. Men samlar ansiktsdragen snabbt och ett buttert
uttryck ersätter det förvånade.

Öronen stryker sig mot hans nacke och en dov morrning mullrar
i hans bröst när han möter de blå ögonen i det bruna ansiktet.
Det ömmar i kinden där Azazel's stora tass träffat. För en stund
kanske det är något som går upp för Saturn. Men det försvinner
lika snabbt. Det är svårt att ta sig ur gamla spår.

"Vad bryr du dig om det?" Han ryter fram orden. Det
klapprar i tänderna när han stänger käften igen.
Han är sur. Arg. Frustrerad. Förvirrad. Allt på samma gång.
Och han lyckas inte få någon rätsida i det alls.

Saturns ord gör mer ont än vad Azazel någonsin kunnat tro att de skulle. Han hade inte känt främlingen alls länge och betedde sig redan som en fjollig valp! Var det fel på honom? Var det så fel på honom? Han röt tillbaka, gav luft åt sin frustration, men lät ljudet dö ut ganska omgående. Ilska, frustration, tvekan, förtvivlan... allt slogs inom honom om att finna en plats. Han ville inte ha det mer. Han ville bli av med det. Slippa känna så. Men det gick inte. Han kunde inte göra gjort ogjort. Det fanns inget som kunde ställa om tiden. Ingen.

Han ville ge Saturn svar på tal, men kom inte på något. Han ville så gärna ge ett svar. Mycket för att bevisa det de just talat om. Utan frågor kom inga svar. Men han fann inte orden. Istället stod han där i tystnad och såg på den randige med en blandning av välvilja och hat. En blandning som motsade sig själv på alla plan. Så kom orden. Ett efter ett rann de ut mellan hans tätt slutna tänder. Ett efter ett morrades de fram:

"Jag bryr mig för att det gör ont inuti. För att det svider i min själ och för att jag söker ett svar. För att jag behöver ett svar. För att det gör ont..." Han vände bort blicken, såg på den röda skyn och solen som långsamt försvann. De blå ögonen speglade den röda glansen. Svansen hade på nytt börjat piska frenetiskt. Han ville ha svar. Men han ville inte veta.

Han morrar fortfarande dovt. Morrandet vill inte dö bort.
På ett sätt är det ett omedvetet ljud. Något han inte styr över.
Men nog passar det ändå in i scenen. Så han stoppar det inte.
Han stirrar in i de blå ögonen. Plågan inom honom stegrar.
Allt känns så meningslöst.

"Vad har det med mig att göra?" Han ryter fram orden.
Han är så frustrerad att han inte lyckas få kontroll över någonting.
Det går inte. Han står bara där. Svansen har börjat höjas. Fjädrarna
är vilt utspärrade. Vingarna är vikta på ett sätt som kan förknippas med
en fågel som försöker göra sig större.

Tigern är utmattad. Något han inte känt av tidigare.
Men nu kommer allt på samma gång. Han har trots allt alltid varit
på vandring. Flugit över världen. Nu när han funnit en plats att slå
sig ner på. Slappna av. Så kommer allt över honom på en gång.

"Varför skulle du bry dig?" Det sista fräser han fram mellan
sammanbitna tänder.

"Det där är precis samma fråga som jag just svarade på, var inte dum!" Morrade Azazel tillbaka och vände sig åter mot den randige. "Och jag får väl bry mig om jag vill?! Om jag känner att jag behöver bry mig?! Varför skulle jag inte bry mig?!" Han fnös och grävde omedvetet med klorna i den hårda marken. En ful vana när han blev otålig. Och otålig var han. Han förstod inte hur han skulle kunna förklara, hur han skulle få Saturn att förstå. Att han hatade honom. Och att han ville väl. Att han avskydde den andre. Och att han inte visste vart han skulle bli av. Att han inte ville se den andre arg. Även om det var just ilska som bubblade under hans egen hud. Att han för första gången bara ville väl...

Han fnyser kort. Ser på den andre. Har en lätt överlägsen uppsyn.
Omedvetet. Det är en del av den han är. Eller den han spelar.
Ett kort skratt undslipper honom.
"Varför skulle du bry dig om en sådan som mig. Nog kan jag känna
de mörka energierna hos dig som riktas mot mig".

Han har lagt märke till att Azazel verkar... förvirrad? Klyven?
Energierna blandas på ett mycket förbryllande och förvirrande sätt.
Men han försöker ignorera det. Men energier har alltid varit något
han inte kan ignorera.
Den långa svansen piskar till bakom honom. Böjer sig sedan över ryggen
och fjädervippan lägger sig emellan de två katterna.

Han försöker ändra sitt sinnessätt för tillfället. Orkar inte vara tung
i sinnet, förvirrad och frustrerad.
Sen piskar fjädervippan till och tigern vandrar förbi Azazel. Stannar kort
upp vid dennes sida.
"Varför inte lösa upp ditt eget kluvna sinne innan du försöker bry
dig om någon annan?" Säger han med en lätt kaxig ton.
Sedan går han helt sonika förbi lejonet.

Azazel morrade på nytt, lät morrningen bli en rytning och vände hastigt när Saturn passerat honom. I gallopp tog han sig förbi den andre, placerade sig själv på nytt framför denne. Morrningen hade än en gång upphört och han såg den andre stint i ögonen. "Jag skulle visa dig reviret. Skulle visa dig hur det såg ut..." Han pausade, letade ord. Solen hade försvunnit och stjärnorna tändes på det nu mörka himlavalvet. Ingen måne sken den natten. Luften hade svalnat av och det började bli kallt. Och gamen fann inte de ord han letade efter. Istället fnös han på nytt, lät ansiktet prydas av det, sedan länge oanvända, sarkastiska leendet. Ilskan pressades undan med våld och han log den andre rakt upp i ansiktet.

"Jag ser dig när du kommit på bättre tankar, katt." Med de orden valde han att strunta i den föregående konversationen. Han ville inte ha mer av den, ville inte bry sig mer. Den andre verkade omöjlig. Han fick vänta. Hatet fick bli det som växte. Så han bytte taktik och lämnade den andres synfält genom att passera åt samma håll som han kommit ifrån. Varför han log kunde han inte säga. Det låg en komisk aura över alla känslor, alla ord som bytta, och Azazel orkade inte vara arg. Så han log. Han hade varit nog så arg i buren. Och det hade slutat med att han i febril vrede slitit två vargar itu. Ätit dem... Ätit dem... Han ville lugna ner sig. Så han log.

[Om inte Saturn bestämmer sig för annat anser jag att vi avslutar snart, även om det är ett spännande roll ;D Jag kommer inte på mer som Az kan göra för att förklara... Så det får antingen bli Saturns tur eller avslutas med inget... ]