Oiru
Spelas av : Lullu
|  Rubrik: Oiru_:the Bloodthirsty Martyr  fre 29 jun 2012, 12:03 | |
| I BELIEVE THAT THE ONLY REASON WE'RE HERE,
IS THAT WE'RE MENT TO DIE FOR WHAT WE BELIEVE IN BLOSSOM_NIIRO_CHI_KARASU_IJIN_OIRU_RAVEN  ::THE LIFE OF A MARTYR:: (86% sanity left) OiRU_MAlE_21_fd_ThE_BlOODBlOOMSBlack wolf with black eyes.
Han föddes in i flocken The BloodBlooms, och fostrades av ledaren och modern BloodBlossom. Fadern var en högt uppsatt medlem i flocken The Dark Nation, vid namn Raven. Ett lustigt par kanske. En lustig samling valpar. De var en blandning av två världar, varav en värld för alltid skulle förbli ett mysterium för dem. De växte inte upp med idén att det fanns ett liv utanför flocken. Men trots det var livet bekymmersfritt, och världen var en outforskad och intressant plats. Det verkade som att valparna accepterade sin roll som TBB's nya generation av krigare. Tanken att de skulle läras upp och tränas under sin uppväxt för att en dag göra sin moder stolt.
Men det blev dock mycket snart tydligt att det var precis så det inte skulle bli.
I samma stund som den unge sonen och brodern Niiro blev dödad, dog även någonting inom den kolsvarta hanen Oiru. Hans yngre broder, den ende av syskonen han känt att han brydde sig om, hade tagits ifrån honom och ingen verkade bry sig. Att Oiru ärvt ondskan och det vrickade sinne många onda vargar bar på hade visats redan i ett tidigt stadium. Men det skulle bara komma att bli värre. Han drog sig undan sina andra syskon, sin moder, hela flocken, och växte upp i skuggorna av revirets utkanter. Ett djupt hat och en hemsk avsky gentemot alla i hans omgivning hade börjat gro, och han valde att ifrågasätta allting som han dittills blivit lärd. Kanske var det för att saknaden efter någon han förlorat i så ung ålder värkte inom honom. Eller så var det för att hans psyke sakta men säkert bröts ned dag för dag.
Kanske trodde hans moder att ensamheten kunde göra honom gott. Kanske vågade hans syskon inte komma i närheten av honom. Men om någon av dem vetat att han aldrig var ensam, skulle någon kommit och försökt rädda det som var kvar av honom då? Han började höra och se sin broder, Niiro. Det var som att han alltid vandrade bredvid honom, försökte påverka honom, aldrig lämnade honom ifred. Och för det var han tacksam. Samtidigt som det drev honom till vansinne. Hans älskade broder var tillbaka hos honom, för det borde han vara tacksam. Men hans sjukt instabila sinne gjorde att han avskydde tanken på att aldrig få vara ensam, aldrig få känna kompakt tystnad omkring sig.
Av säkerhetsskäl, både för sig och de andra inom familjen, höll han sig undan och studerade sina syskon på avstånd. Hans andra broder försvann inom kort, och tanken vid att döden fångat honom lockade ett leende på den svarta hanens läppar. Sedan visade det sig att en av hans systrar var svag i kropp och själ, en sjukling. Han förstod aldrig varför modern lät ha kvar henne vid sin sida. Det verkade som att han och den andra systern var de enda i kullen som varit starka nog. Som faktiskt skulle kunna möta livet och dess prövningar. Men han hade dragit sig undan. För länge sedan. Och tanken på att gå tillbaka... den var inte lockande.
Oiru lämnade TBB vid arton års ålder. Han vandrade i Numoori i ett halvår, innan han försvann. Nu är han tillbaka. Pälsen och ögonen är lika svarta som förut. Men kroppen är stor och muskulös, tung, och han rör sig med medvetna och självsäkra steg. Livet han en gång levde i sin moders flock har han förträngt. Varför han är tillbaka i landet Numoori är det ingen som vet. Vad han varit med om utanför landets gränser lär förbli en gåta. Men en sak är säker, och det är att han sinne bara blivit ännu mer förvridet än tiden innan han lämnade landet.
Han lider av schizofreni. Då han både ser och hör sin döda broder, känner honom intill sig, finns det nog inget bättre sätt att beskriva det på. Sedan lider han även av muskelsammandragningar. Det har han gjort sedan unga år, och det innebär att musklerna under skinnet drar ihop sig på ett ytterst plågsamt sätt. Mest sker det kring nacken, vilket innebär att han rycker med huvudet åt olika sidor utan att kunna kontrollera det. Musklerna i ryggen kan också dra ihop sig, men det är oftast då han ligger ner. Smärtan han genomlider är enorm, men han har vant sig vid den då han levt med det under så många år.I WANNA WATCH THE WORLD BURN ________________________________________________________RElATiONS:
RAVEN: Father. We've met. Uninteresting. Despite that, I despise you like everyone else. [dead]
BLOSSOM: Mother. I thought you were like everyone else. But now I know that you're even more pathetic and weak. What have it become of you? You just went and died?
NIIRO: I fucking miss you so fucking much. Beloved Brother.
CHI: You went and died brother? *smirk*
KARASU: Do not pretend to feel sorry for yourself.
IJIN: You think you know the world, sis'? *smirk*
JICARILLA: Wolves like you make wolves like me much more dangerous than we really are. |
|
[ 
