Vitanis ansikte blev plötsligt rader av vassa tänder. De siktade på mord.
Ville slita. Förstöra.

Men lika hastigt som honan gjort sitt utfall kastades sand upp i luften av en gömd silverpelare. Ett ljudligt "Klack!" hördes när silvret träffade hennes käke och käftarna smälldes ihop.
Hennes huvud slogs bakåt och lite i efter tanke hoppades Nevada att hennes nacke inte tog skada.

Han hade inte hunnit tänka, och tog sig en sekund att göra det nu, medans honan slagit några steg bakåt.

Evigheters väntan, sedan svarade hennes syster med en fast stämma.
Undra hur mycket hon behövt ladda för att kunna svara sådär, svepte det igneom hennes sinne.
Men Vitani var ju tuff, hon skulle klara detta.

"Ih"
Första attacken kom lika fort som den svalutades. Sarabi utstötte ett kvävt ljud då silverpelaren slog emot Vitanis käke.
Nacken.
Hon spärrade upp ögonen.
Nevada körde hårt. På riktigt.

Hon svalde oroligt. Hoppades att Vitani skulle ha vett nog att lägga sig snabbt.
Men som hon tänkt sekunder tidigare, Vitani var tuff. Dessutom hatade hon nederlag.
Hon skulle inte bara lägga sig utan att ha verkligen försökt.

Och om hon vann...
Vilken dum tanke. Vitani hade inte en chans.
Inte en chans.
Blicken flackade emot modern, rädslan sken igenom.

Smärtan spred sig som en eld genom Vitanis huvud, och på något vis var det som en välsignelse.
Detta var en strid. Det var hugga, finta. det här kunde hon, hennes kropp kunde det.

Hon stängde av alla känslor, alla förvirrade tankar. Gick in i ett nästan meditativt tillstånd; tom blick, spända muskler.
Hon lät smärtan föda denna lugna, nästan kontrollerade ilskan hon bar inombords.


Det tog bara någon sekund innan Vitani återhämtat sig.

Sedan kastade hon sig åter igen rakt framåt, till synes utan eftertanke.

Dock reste sig flera små, små vassa pikar av glas bakom Nevadas tassar likt en dödlig matta.

Kyokos ryggrad frös till is då den nya honan steg fram.
Hon verkade inte alls ha koll på flockens regler, på när man fick tala och när man stod tyst.

Men en svag del utav henne vart hoppfull, nästan lättad.

Om denna dumma hona på något vis lyckades avstyra striden, om Nevada bytte fokus och högg emot denna respektlösa främling istället ...

I valet mellan sitt eget barn och Misstress så var det inget val.


Men till Kyokos lättnad (skräck) återvände honan sedan till sin plats, försökte inte stoppa Vitani då denna gjorde ännu ett utfall.

Iallafall ignorerade Vitani henne fullständigt, verkade bortkopplad ifrån omgivningen.

Hon hade gått in i en krigares sinnestillstånd; ett lugnt, samlat raseri.

Trots att Kyoko var livrädd, vågade knappt andas, så kunde hon inte hindra en svag gnista av stolthet i bröstet.

Honan återhämtade sig snabbt, men Nevada hann inte känna något lugn, för hon kastade sig hastigt framåt nu, återigen med hungriga tänder.

Fram tills nu hade Nevada stått helt stilla och lungt försvarat sig. Men nu gjorde han det stora misstaget att backa ett steg, inte känna smärtan för än han backade ett steg till.

Han hade underskattat henne. Smärtan som nu kastade sig upp från marken och skrek i hans hjärna när hans känsliga trampdynor särade och bröt sina nerver för hennes glas fick honom att stanna upp. Han kunde inte backa mer, och inte akta sig för hugget, som var så mycket mer sofistikerat än han först annat. Helt stilla stod och tog emot hennes käftar. Ett besvärat "gruff!" lämnade honom när hennes tyngd tryckte in glaset allt längre och slutligen gick av i tassarna. Med ett morrande skall svängde han på huvudet och högg över hennes nacke.

I stunden hann han inte tänka. Men intresset växte, och han såg.

Vitani kände inget rus av lycka, ingen sensation av framgång då Nevada trampade på glaset.

Hon noterade endast att attacken lyckades som från långt håll, avlägset. okej, det lyckades; nu nästa drag.

Ur ögonvrån såg hon blixtrande tänder, hann ducka i absolut sista sekunden. Istället för en fullträff kring nacken så borrade sig endast Nevadas tänder in i nackskinnet.

Det gjorde dock jävligt ont, men inte ett ljud kom ur Vitanis strupe. Hon bet sin tunga och gjorde allt för att inte skrika och försöka fly. Det skulle bara riva upp såret djupare om hon slet.
Och hon tänkte inte fly.
(Inte skrika heller.)


Ögonen tårades, fick hennes synfält att bli suddigt.

Hon stod kvar där hon var, med Nevadas tänder nedborrade i nacken.


Sedan högg hon emot det vita fältet framför henne. Hon gissade att det var Nevadas högerben och vred huvudet med det antagandet i huvudet för att få ett så starkt och precist grepp som möjligt.


[förlååååt, ska bli bättre på att skriva kort.]

Tänderna sjönk in men honan högg igen efter honom. Med en anträgning drog han in benen under sig och reste sin överkropp upp i en rätare position, glaset rörde sig under den plötsliga tyngden.
Han drog i hennes nackskinn så att honan drogs någorlunda mer in under honom och släppte därefter sitt motstånd mot gravitaion och slängde hela sin egen tyngd över hennes huvud.
De blottade tänderna som bara fått tag i nackskinnet brännde in så långt de kunde när han tryckte ner sin nos mot marken.

Han försökte pressa hennes strupe mot marken och vred på sitt huvud, utan att släppa, för att det skulle bli så.

[asså. kan inte skriva kort.]


Vitani hade ingen chans; redan när hon missade hugget emot Nevadas framben hamnade hon ur balans, och då Nevvie tryckte henne nedåt fanns det ingen chans att hon kunde stå på benen.

Bettet han hade runt hennes nacke hade förbättrats, blivit starkare, även om det ännu inte var direkt dödligt, och blodet som flöt var endast ytligt.

Men Vitani hade svårt att andas, och om syrebristen varade, om Nevada lyckades hålla henne mot marken mycket längre skulle hon få svårt att tänka.

I nuläget var hon helt fast.

Men om hon bara kunde få lite avstånd mellan Nevada och henne själv ... Han skulle inte kunna röra sig, skulle bli tvungen att använda silvret helt.

Närstrid skulle aldrig fungera. Nevada för stark; en enda träff och hon var ute.

Som nu.


Om bara Nevada hade träffat en aning bättre ... Hennes strupe skulle ha varit krossad.

Tanken på död, insikten om att Nevada inte höll tillbaka, inte ett dugg, fick Vitanis känslolösa tillstånd att brista en aning.

Skräck for igenom henne, blandat med något som nästan var lycka.

Han såg henne inte som en valp.

Utan som en jämlike. (Fiende.)
Han slogs fullt ut.

Och även så tänkte Vitani.



Med en kraftansträngning vred hon den smidiga kroppen åt sidan, ignorerade smärtan i nacken.
Vred sig över på rygg. En vild chansning, men förhoppningvis så oväntad att det skulle funka.

Med en tanke hade hennes redan kattliknande klor förlängts med glas.

Hon tog spjärn med ryggen åt marken, bet tungan för att inte skrika med smärta, och därefter klöste hon mot sin ledares mage och bringa med sylvassa klor.

Honan vreds sig, och hans nos rullade snu mot marken. I ett försök att få henne att sluta ryckte han i hennes hud, hörde huden rivas upp mellan tänderna. Men hon lyckades ändå till den grad att han lossade greppet löst. När glaset skimrade till och for upp mot honom så släppte han direkt, och hoppade undan, bort från glaset och bort från hennes livsfarliga klor. Så nära att bli uppsprättad.
Tassarna dunkade våldsamt. De skrek till när han landade på dem.
Han ville ogärna slänga mycket av silvret, det skulle inte se snyggt ut framför flocken, men nu när han flyttat på sig och var en bit ifrån så hade han alla möjligheter till det.
Hon skulle också ha alla chanser nu, att attackera igen. Och han väntade in det. Med små droppar av hennes blod, rinnandes över läppen.

Vitani rullade snabbt runt då Nevada släppte, kom upp på alla fyra tassar.

Nacken dunkade och sved, men inte ett ljud kom över Vitanis läppar.

Hon bara sänkte huvudet, såg intensivt mot Nevada.

Inte ett enda känslouttryck syntes i Vitanis ansikte; det var fortfarande lika blankt och uttryckslöst som innan.

En känsla av framgång steg dock i hennes bröst. Även om Nevada behandlade henne som en jämlike och en utmanare, så var det tydligt att han underskattat henne. Först i tron att hon gjorde ett blint anfall två gånger, sedan för att ha trott hon var ute ögonblicket han hade henne i ett grepp om nacken, tryckt emot marken.


Om hon bara lyckades med att få Nevada att använda silvret offensivt... Hon förstod att det var med stor motvilja hanen skulle göra detta. Det skulle vara ett nederlag för Ledaren, och en stor bedrift för Vitani.


Ett mycket smalt leende letade sig fram i Vitanis ansikte, nästan osynligt.

Han hade underskattat henne, två gånger i snabb följd.

Underskatta mig inte.

I nästa ögonblick höjde sig fyra glasskärvor ifrån sanden, till synes ifrån ingenstans.

De vibrerade i luften i några ögonblick, gav ifrån sig en skärande ton, innan de ven genom luften mot Nevada.

Försök ducka det där.

Allt hade varit som vanligt, en mysig tradition. Flockens samlad. Han hade kommit på sig själv med att åter sluta ögonen och flyga iväg på ledarens ord. Trivdes där han stod, inte långt bort från eleven Azazel, relativt nära ledaren.
Sen hade allt förändrats, blixtsnabbt. Pågrund utav sin närliggande position såg han allt klart och tydligt. För klart och tydligt.
Vitani som ställdes sig upp mot ledaren, synen förvred hans ansikte till en bitter min.
Då Nevada accepterade såg han ut lite som om han bitit i en citron.
Sen kom skräcken.

Han frukade för Vitanis liv, darrningar gick igenom kroppen. Men snabbt samlade han sig.
Detta var tillåtet.
Han var tvungen att låta det ske, hur mycket han än ville invända. Han ville springa fram, gripa tag om den lilla rosa honans nackskinn och föra iväg henne.
För att rädda henne undan Nevada och för att rädda Kyoko undan det hon nu skulle tvingas bevittna.

Då striden tog sig början så steg ett brusande i hans öron.
Ögonen spärrades upp. Nej. Han var tvungen att lägga band på sig.
Inte bara för att han som lärare skulle bete sig kontrollerat och därigenom lugna flocken. Han var tvungen att visa att detta fick hända, och att man inte fick ingripa.
Sedan fanns det en annan, mycket viktigare anledning.
Han kunde plötsligt känna demonen röra på sig.
Vad dum han var, han hade sparat sig för länge. Om han gick upp i varv nu.. Då visste han inte vad som skulle hända. Han skulle inte kunna ta ansvar för sina egna handlingar.

Första slaget mot Vitani gjorde ont att bara se. Men honan var skärpt.
Såklart, hon var Kyokos dotter. Och dessutom tränad av denne.
Så steg en nybörjare fram, hon talade, invände.
Shiro frös till. Så fick man inte göra. Respektlösa dravel. Ovetande tik.
Shiro skulle få jobba hårt med dessa nya individer.
Han tog ett steg framåt, för att visa sin ställning.
Det var inte ett märkbart steg.
Men honan återvände till sin plats då Vitani tog ansatts till nästa anfall.
Det surrade igenom hans huvud då Vitani träffade.
Hon träffade.

Inte räckte det med hur jobbigt det var för honom att se Nevada och Vitani slåss. Eller Kyokos orosjagade ansikte. Varenda individs spända förväntan.
Han var tvungen att vrida undan blicken, andas djupa andetag.
Men då Vitanis glasskärvor ven igenom luften mot ledaren, så kände han ändå demonen vrida sig inom honom.


[Rawr]

Det Tramptass och resten av flocken nu bevittnade var långt ifrån vad Tass hade väntat sig. Vitani och Nevadas strid var så gott som jämn. Båda parter fick smaka varandras blod - även om Nevada hela tiden hade lite övertag så var Vitani riktigt skicklig. Tass tillät sig att slappna av lite. Det var egentligen inte förvånande, med tanke på att hennes mor var Kyoko. Stridsskills och mod gick nog i släkten. Det var ju Vitanis syster som med oerhört mod hade räddat Tass från en blodig och smärtsam död för bara några månader sedan - och det skulle han aldrig glömma.

Han sneglade på Sarabi där hon satt bredvid sin mor, men hans uppmärksamhet drogs nästan direkt till Shiro där han satt och skruvade på sig. Det var inte Shiros kroppsspråk som oroade Tass - utan hans sinne. Tass kunde inte bara känna hanens eget sinne, utan kunde även känna glimtar av en andra själ inuti Shiros kropp. Tass visste mycket väl vem det var, han hade mött Shiros demon innan - och det var något han inte ville göra igen.

Shiro, jag ger dig mitt tillstånd att gå härifrån tills striden är slut, om det här... besvärar dig.

Tass såg likgiltigt på den mörka hanen från sin plats lite längre bort och hoppades att Shiro hade mottagit hans tanke, han ville inte störa hanen mer än nödvändigt.

Sedan vände han åter blicken mot striden.

Kione ville inte se mer. Tyckte det var så fel. Fel på alla sätt och vis. Det här hade ingen lärt honom. Strida skulle man göra med fienden - och fienden var Qu och deras anhängare och alla som försökte stoppa Devils framfart. Dom var fienden! Fienden fanns inte inom flocken - Så varför slogs Nevada och Vitani? Doesn't make sense.

Kione visste varför de slogs - men han förstod inte.

Förstod inte varför Vitani ville utmana ledaren. Förstod inte varför Nevada inte nekade henne. Men minst av allt förstod han varför resten av flocken bara satt och såg på.

Det var oförståeligt.

Men samtidigt - det här var den första strid han hade bevittnat. Kione kunde inte låta bli att fascineras över Vitanis glass som hon kontrollerade så lätt. Han önskade i sitt innersta att han också hade fötts med en häftig kraft och inte den löjliga andekraften han besatt.

Den dög inte till något. Den skulle inte kunna rädda honom i strid. Dessutom så kunde han knappt kontrollera den. Bittert la han sig ner mellan Kyokos framtassar och fortsatte betrakta striden.

Hoppet tändes i honom. En dag skulle han bli lika modig som Vitani.

Elyn hade hela tiden varit närvarande men, som vanligt, hållit sig osynlig i bakgrunden utan att yttra sig de minsta. Hon var nog en av få som inte uppskattade dessa högtider då hon tvingades umgås med de andra högrankade i flocken. Elyn visste att hon aldrig skulle våga utmana Nevada, hon har inte ens drömt om att få våga. Det enda hon önskade var att vara osynlig. Hon hade aldrig gillat Nevada, och vill egentligen inte ha honom som ledare. Hon var rädd för honom. Å andra sidan var hon rädd för de flesta i flocken.

Hennes egna elektriska krafter var fortfarande långt ifrån fullt utvecklade och Elyn tänkte aldrig högt om sig själv. Hennes liktgiltiga inställning till flocken hoppade hon alltid skulle gå obemärkt förbi. Så länge som hon bara behövde flyta med så var hon lugn, och så länge honensam kunde sitta längst bak obemärkt så bekom de henne inte att hon var tvungen till att vara med. Lämna flocken var inget hon någonsin funderat på egentligen, hon visste vad som brukade hända med dem som lämnade.

Trots deras störda flock som hon mest ogillade så visste hon inte om något bättre. Trots att hon inte egentligen kanske ville det, så var Devils hennes hem. hennes kalla onda och likgiltiga personlighet hade formats av Devils, och även om det kan tyckas som att hon var mest rädd och ensam i lfocken och inget hellre ville än att komma därfirån så var det egentligen ingen annan flock som hon skulle kunna passa bättre in med sitt kalla hjärta. Hon tänkte inte längre på någon annan än sig själv och sin överlevnad. Iskall var hon, med mycket potential fortfarande för att utvecklas.

Hon betraktade striden på håll med ett kallt föraktfullt uttryck.
Vitani.. vilken idiot.. Tror hon verkligen att hon har något att komma med? Vilka tankar har hon om sig själv? Det märktes att hon såg upp till Nevada och att hon en dag ville vara som honom, och kanske en dag ta hans plats.

Elyn sneglade sedan på sin bror, Reikon. Hennes gula ögon smalnade. Hon kände på sig att han en dag också skulle utmana Nevada. Det skulle aldrig förvåna henne. För att han inte skulle märka att hon betraktade honom så vänder hon åter igen sin likgiltiga blick mot striden.

Kunde man ana ett svagt leende? Möjligen skulle hon bli road om hon fick se någon av dem bli skadade, om hon fick se blod. Inget henne emot.

Aru ser uttråkat på scenen framför sig. Förstår att de slåss om en ny som ska bestämma.
Förstår inte varför så stor grej. Varför alla drar efter andan.
Båda vita, båda intelligenta. Ingen risk att flocken leds in i fördärv eller att nya bestämmaren dödar alla.

Ingen stor förändring även om rosavit vinner.

Han vänder blicken och ser på sin bror istället. Tänker att han gärna vill bita och klösa.
Vill inte se då andra slåss, vill slåss själv.
Men, att attackera Reikon är inte bra.
Dessutom verkar han betrakta scenen som utspelar sig med uppmärksam blick, lika lysande som alla andras.

Aruheitou blir ännu mer uttråkad.

Han hade suttit tyst, avlägset, hela mötet. Som den lågrankade medlem han var, och han bar ingen lust att bestraffas inom denna flock, eller bryta familjebanden inom dem, ens försöka sig på att förstöra något som kommit att betyda så mycket för honom. Han ville bara betyda något här, det var det enda som han brydde sig om. Vara något i flocken, här i sitt hem.
Visst, han var en lågrankad medlem. Och han hade förstått att det ibland uppkom slagsmål mellan medlemmarna för att de skulle få högre rank. Visst, tanken var lockande. Men Tonbo föredrog att visa sig värdig en plats i Devils, hur låg den än var, genom respekt, kvicktänkthet, och skicklighet. Erfarenhet, helt enkelt.
Han hade ju undkommit Omegapositionen, i alla fall. Han kanske hade sin syster att tacka för det?
De hade inte talats vid, inte på mycket länge, och han fann sig själv sakna henne, trots att det bara var meter som skiljde henne från honom. De hade gått igenom så mycket - eller, rättare sagt, hon hade gjort det. Och han hade varit observeraren. Sett på då modern och syskonen närmast torterat henne, hastigt surrat undan på blänkande trollsländevingar så fort de visade tecken på att anfalla honom, feg som han varit. Kanske sagt ett vänligt ord eller två åt henne, då hon verkade som mest plågad - men aldrig mer, för han ville inte visa sig bunden till henne, av rädsla att modern då skulle vända sig mot honom. Nej, han hade varit den neutrala. Feg som en hare.
Först nu, många år senare, hade han blivit modig. Kanske till och med för djärv - det var som om allt det mod han saknat i sin ungdom nu hunnit upp honom och samlats i hans hjärta och själ.
Han kunde inte höra käftarna som smällde i luften eller sanden som sprutade över dem.
Men han kunde känna vibrationerna av striden, och än mer än det, och långt mycket viktigare - han kunde känna vibrationerna av spändhet, oro, skräck? i luften.
Detta sade honom att något sådant här inte hörde till det normala.
Hans hetsiga systerdotter hade han aldrig riktigt sett som någon som hörde till de normala, dock. Han kände hennes önskan att bevisa sig själv, lika stark som hans egen, även om han valde att visa detta på ett annat sätt.
Och han kände stolthet. Stolthet över att hon lyckats träffa den vite ledaren, över hennes skicklighet, trots att han inte trodde henne ha någon större chans, om hon inte skärpte till sig och kom med något genialiskt drag istället för bara styrka.
Tonbo hade aldrig haft egna valpar. Men hans systers dög gott och väl. Inte för att han talade med dem vidare mycket, men som man sa - blod rinner tjockare än vatten.
Hans tvefärgade blick lämnade inte det stridande paret, och de glittrade av intresse - inte för stridens utkomst, inte för känslorna och tankarna som nästan kunde tas på i luften.
Nej, intresset var nästan enbart för rörelserna. Teknikerna, vilka attacker de valde, och i huvudet räknade han och utformade nya rörelser baserade på dessa han såg.
Ja, i hjärtat hade Tonbo alltid varit en soldat. I början en feg, svag en.
Inte nu mer. Han var. Och skulle alltid förbli.
Soldaten.
Den som gav sitt liv utan att tveka för någon annan. Den som spenderade i princip all vaken tid med att träna, vakta, jaga, allt för att bygga upp sina förmågor, utforma nya drag som kunde användas i strid. Allt för att bevisa sig .. ja, just det. Värdig.

Vitani utnyttjade den plötsliga distansen till fullo. Med all rätt. Men nu skulle striden sluta, bestämde han och ville inte längre lägga mer tid på Vitani. Hon hade bevisat sin kompetens.
Med en vighet som många inte visste att Nevada besitte tryckte han ifrån marken när han såg glaset glänsa till under solen. När en sällsam ton fyllde luften lämnade tassarna marken och Nevada hoppade över projektilerna. Han landade på andra sidan glaset. En silver vägg sköt upp bakom honom, så att glaset krossades med en smäll emot det. Han hade oroat sig för att glaset skulle skada någon av åskådarna.
Han studsade på sanden mot Vitani med öppna käftar, inte för att hugga utan för att hålla fast. Trycka ner.
Avsluta.

[Kommer inte svara förrän tidsdag kväll, srry < / 3 men har fullt upp hela tiden och ingen inspiration. LOVAR att inte bli inaktiv, bara IRL som fuckar upp det ett tag. Så nu blire intermission vettni! *klassisk musik spelas*]

[[Derpderpderpderpderp½½Derp½derp.... Snälla?]]

[FAN FÖRLÅT]


Vitani övervägde en kort sekund att slå med tassarna mot Nevadas mage i ett försök att göra sig fri. Tvekan varade kort.

Hon slappnade av, lät tassarna sjunka mot magen.

Låg stilla.

[FÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅT. let's avsluta et h'r snabbt. Nu ska jag bli aktiv. Förlåt.]

Zayev satt tyst och lystrade till det Nevada hade att säga. Då han frågade om det fanns någon utmanare förblev han tyst och han sänkte blicken mot marken. Han hade inga som helst önskningar att strida mot ledaren. Det hade varit ett självmorduppdrag från hans sida sett. Och att dö var han ännu inte beredd att göra. Men en röst talade ur den tysta flocken. Rösten från en ung tik. Zayev såg upp och fick syn på den som talat. En vit, mycket söt, tik med rosa tecken. Chock spelade i den björnlikes ansikte. Han visste inte vem denna tik var, men i hans ögon var hon nästan galen. Men vem var han att döma henne? Tyst förbannade han sig själv för de tankar han fått. Ändock antog Nevada utmaningen och snart var striden igång.

Efter en kort strid låg tiken, vars namn han uppfattat som Vitani, på rygg. Hon gav upp. Detta till trots kunde inte Zayev låta bli att vara imponerad utav henne. Hon hade, i hans mening, klarat sig mycket bra.

[Vad säger ni? Ska vi försöka sparka liv i det här nu och avsluta det? Och tack Tass för påminnelsen xD]

[jajaj absolut! Det måste avslutas så vi kan börja KRIGA SNAAART!!! 8DD Men.. err.. Zayev, jag menade att du kunde svara i Uppdrag rollet som jag har skrivit i flockforumet ^^ Men bra att du försöker få igång det här!!]

Tass såg på striden utan att riktigt se den. Allt kändes så overkligt. Vad skulle han tänka om Vitani efter striden?

Högre antagligen.

Men striden hade nåt en vändpunkt. Tass fokuserade. Såg Vitani bli stilla. Gav hon upp?

Elyn stod blickstilla medan hon väntade på upplösningen i striden. En del av henne hade nog ändå önskat att få se Nevada uppläxad, men en del av henne hade nog inte velat se honom uppläxad av märkvärdiga Vitani. Vad försökte hon uppnå?

Även om hon inte ville det så fokuserade hon spänt på striden utan att röra en muskel trots att hon stod mer i bakgrunden. Dessa strider kunde förändra förutsättningarna i flocken.

Vitani slappnade av nu. Gav upp? Ja... gav upp. Nevada släppte sitt grepp. Slickade sig som hastigast om munnen. Han flyttade inte på sig utan tittade klarvaket in i Vitanis ögon. Han upptäckte henne. Leendes gick han av henne.

"Någon mer? " frågade han medans han med en lekfullt rörelse vände på sig, visade upp sig för de andra. Fortfarande vagt andefådd. "Någon mer som ifrågasätter min status?"