Dolor rörde sig smidigt genom sanden, detta var Caza vargens äkta element. Han mindes klart och tydligt sten öknen de alla levt omkring. Den döda, torra skogen som tagit vid i den över delen av dalen och resten av landskapet hade varit kargt och stenigt. Det rann endast en liten bäck genom dalen från de högsta berget. Smuttsigt, men nog för att hålla de flesta vid liv. Få byten och ett helvete att leva i, det var där han hade växt upp. Det var därför han valt att undvika öken den mesta delen av resten av sitt liv. Nu var han här, natten var kylig, men ack han kunde ändå känna hur hettan steg kring dem, minnet var starkare nu än någonsin. Han log svagt då han vände en blick emot Blossom. Han saktade in sin fart och stannade vid en malplacerad vattenhåla intill en plam och några mindre buskar. Äntligen vatten. Weed hade sedan en lägnre tid gett sig av. Krig nalkades och han kände ständigt ett sting av sorg. Han skulle inte vara där för att hjälpa sin familj, men han hade redan sagt sitt farväl. Till dem alla. För dem var han redan död. Han skulle bespara dem smärtan att se honom dö i krig, i någons käftar. Även om det var något han alltid sett fram emot. Ändå hade lugnt lagt sig över hans själ, han såg fram emot att dö av ålder. Han skulle ta sig ut till Benkusten inom två dagar, sedan skulle han simma. Simma tills det inte gick mer. Han kände en underbar känsla i kroppen. Han skulle försöka. Försöka hinna tillbaka till sitt hemland. Se det en sista gång. Stirra på de vilsna själarna, om de fanns kvar. De skulle få se vilken varg han blivit. Han såg dock den långa vägen som det största hindret, han visste att han inte skulle klara det, men han såg ändå fram emot utmaningen. Att alltid försöka, att alltid kämpa, att se döden i vitögat skulle vara det bästa. Han skulle få återse alla döda, Neeru, Monty? Hade gamlingens tid runnit ut? Det visste han inte, men han såg fram emot att se Laulus turkosblå ögon igen. Å gud vad han saknade henne. Han gick fram till vattnet och började dricka. Ja nu var han tillbaka i nutid igen i tankarna också. Vände blicken emot Blossom och log svagt.
- Vi stannar här, tills vidare. Vi har några dagar kvar till Benkusten.. Jag har glömt att fråga men har du vandrat genom hela Numoori tidigare Blossom??
Sa han sedan och satte sig ner innan han valde att lägga sig ner också. Han vilade ut sin stora kropp. Något han aldrig gjort tidigare i sitt liv, men nu sparade han på sekunderna, minuterna och dagarna. Han ville se dagens ljus åter igen. Visst var han inte rädd för att dö, men ännu kämpade han för sin överlevnad. Även om det krävdes av honom att han skulle behöva vila mer och oftare. Hur stark han än kände sig, så visste han att det var nödvändigt.

[Putt putt]