Dimman från gejsrarna låg tät, precis som i hennes drömmar. Hon hade varit på väg hem för en snabb avrapportering innan hon skulle fortsätta sitt arbete i Ötamon då hon slagits av den. Känslan av Deja-vu som var så stark att den fick tänderna att skallra.
Kanske hade hon dragits hit av just den känslan, kanske var det orsaken att hon valt att bege sig exakt då hon gjorde det. Nog var det ödesbestämt, kanske hade det funnits något hon kunnat göra för att förändra framtiden men om så var fallet hade hon inte gjort det. Sanningen var att hon var nyfiken. Synen hade varit med henne så länge nu, den kändes mer som en gammal vän än en varning vid det här laget. Och aldrig hade hon kunnat se bortom den. Hon visste inte vad det betydde, hon kunde gissa, men hon visste inte.
Med ett avslappnat, likgiltigt uttryck stannade hon på exakt rätt ställe. Hon stod där ett tag och andades in den kalla, fuktiga luften i djupa andetag. Njöt av att känna lungorna expandera, blodet pulsera igenom kroppen.
Och så kom han. Hon vände sig om med ett leende, han såg överraskad ut precis som i drömmarna. Hur kunde han vara överraskad när de redan varit med om det här så många gånger?
"Där är du"
Konstaterade hon bara och mötte hans röda blick, allt gick precis som hon redan visste att det skulle gå.


[Melker]