Hon var inte säker på om hon vågade det här. Hela hennes liv är med flocken. Att helt plötsligt ha tillåtelse att se sig omkring mer. Bryta sig ut ur isolationen de levt i så länge. Det är något nytt. Något väldigt skrämmande. Den snövita tiken vet inte riktig vad hon ska göra. Men hennes steg har ändå fört henne framåt. Hon går försiktigt. Känner sig för var hon placerar tassarna. För varje steg hon tar. Öronen vippar forskande fram och tillbaka på huvudet. Vinden drar mjukt i pälsen. Sveper mjukt i den stående regnbågsfärgade manen på tikens nacke. Den långa luggen ligger för hennes ögon. Döljer deras tomma livlöshet för omvärlden. För tiken är inte seende. Har inte varit det på många år. Men hon har lärt sig leva med det. Så pass att man nästan inte kan tro att hon inte ser alls. Den långa yviga svansen guppar med i hennes rörelser när hon rör sig framåt. Hon kan höra det vilda forsandet av vattenfallet. Var är hon någonstans?

Snön ligger som ett mjukt täcke på marken. Det forsande vattnet har en lugnande inverkan. Kanske hon ska ta och dricka lite. Hon har vandrat rätt länge och munnen känns lite torr. Hon smackar lätt med tungan. Om det är dag eller natt vet hon inte. Den snövita tiken har inget tidsbegrepp alls. Det förlorade hon med synen. Men det spelar ingen roll. Hon styr stegen mot den lilla sjön. De sista stegen tar hon försiktigt sakta och hon sänker nosen till vatten ytan. Det friska vattnet känns otroligt kallt mot hennes inre. Men så gott. Hon höjer huvudet. Det droppar lätt från hennes haka. Hon slickar sig nöjt om nosen. Sedan vrider hon på huvudet. Som om hon ser sig omkring. Sedan tar hon några steg bort från sjön. Hon har på känn att hon inte är ensam längre på denna plats. Hon börjar bli orolig. Det var en dum idé att lämna flocken. Dum idé. Hon borde genast gå tillbaka igen.

[Pax till Alxyz]

Vingarna är utfällda vilket gör att hon ser tre gånger så stort ut än i vanliga fall. Hon låter vinden föra henne framåt, med ett mål att få dricka. Ögonen genomsöker stället efter andra vargar... ganska vanligt här just eftersom det är här många får sitt vatten. Håret piskar i vinden, men inte i hennes ansikte utan bakåt. Den magiska känslan av att flyga pirrar i hela kroppen på Alxyz och ett leende syns på hennes läppar.

Hennes öron tar upp ett ljud och ögonen identifierar den andra vargen som nu är nedanför henne vid vatten hålet. Honan som står där nere dricker men lyfter huvudet ganska snabbt, hon ser så vilsen ut men ändå som att hon uppfattar allting som sker omkring henne. Alxyz betraktar henne fundersamt. Något större hot känns hon inte som. Vingarna dämpar farten och hon kommer närmare marken, närmare den andra honan. Hon landar på andra sidan sjön och fäller in dem enorma vingarna för att inte ge ett hotfullt intryck. Snön omfamnar mjukt tassarna och tack vare vinterpälsen är det ingen chans att hon skulle frysa. Inget ord är sagt än utan Alxyz traskar på närmare honan som är kanske 10 meter ifrån henne nu.

Hon har lagt märke till främlingen som tar sig närmare. Men inte på marken. Främlingen flyger. Vad är det här? Kan vargar flyga? Är det ens en varg? Flocken denna tik föddes i har hållit sig isolerade ute i det okända så länge. Har haft lite eller ingen alls kontakt med utomstående. Därför är allt nytt väldigt skrämmande. Det känns så hotfullt. Hon känner sig så utsatt. Men hon är en Lawar. Hon kan tända till om det skulle behövas. Och det är en sak hon lever efter. Aldrig låta någon annan se henne sårbar. Därför sträcker hon på sig och intar sin lugna och värdiga hållning. Öronen ligger dock mot nacken nu när främlingen landat på marken och rör sig närmare henne. Cassi morrar varnande. Hon vill inte ha främlingen närmare. Det är inget hotfullt morr. Bara ett varnande morr. För Cassi är inte hotfull om hon inte behöver det. Hon är fortfarande osäker på om hon är öppen för de förändringar som händer med flocken nu. Att de fått sådant frihet att se sig omkring. Utforska mer. Men hon är inte den som sitter stilla och väntar på att något ska komma till henne. Hon är en företagsam ung tik. Hon har livsgnistan. Även om den kan tyckas långt borta för henne själv.

Nosen är riktad mot främlingen. Morrandet vibrerar fortfarande i strupen men dör sakta bort. Hon piskar till med svansen och står kvar. Hon är inte den som flyr från en plats om hon verkligen inte behöver det. Och främlingen har inte uppvisat hotfullt beteende ännu.
"Tuma kauna hō?" Frågar hon med sin milda, mjuka stämma. En stämma som kan peka på att hon är en menlös tik. Någon som inte skulle kunna göra en fluga förnär. En vacker stämma. Som en sång. Hon tänker ta reda på vad den här främlingen är ute efter. Om denne är ute efter något särskilt. Om hon tar reda på så mycket som möjligt om detta underliga land så kan hon visa flocken att hon fortfarande är värd sin plats.

Hon granskar den andra vargen, speciellt hennes lugg... det var något som låg täckt där under, som hon inte ville att andra skulle se.
"Jag förstår inte" Svarar hon med sin mjuka röst. Även fast ondskan finns inom henne så kan hon aldrig få den till sin röst, även om hon försöker. Dem hårdaste och elakaste orden låter till och med trevliga från hennes mun. Det är bara vid specifika tillfällen som hon får ut sin fulla grymhet så den även ändrar hennes röst. Det är en strid som evigt kommer utkämpas i hennes kropp, striden mellan det onda och det goda som finns inom henne. Morrandet från den andra vargen är förståeligt och Alxyz är på bra humör och känner inte för att ryta tillbaks. Den här honan verkar även vara en trevlig själ.

Hon skjuter upp sin nos lite för att på något sätt visa att hon är självständig, att det inte är någon attack eller något utan bara en vanlig hona som vill ha lite vatten. Hennes ögon dras åter igen till den andra honans lugg... det är verkligen något hon döljer, självklart ögonen... men det måste vara något med ögonen. Snön under tassarna smälter sakta bort tack vare värmen från hennes kropp. Öronen lyssnar febrilt efter andra vargar och annat hot, men det är lugnt.

"Pratar du Svenska?" Säger hon sedan och tar ett steg närmare.

Hon tänker inte släppa sin misstänksamhet mot främlingen. Hon tänker inte släppa sin uppmärksamhet mot allt nytt. Hon har redan varit med om en helt del i livet och det har satt sina spår och gjort henne bräcklig. Även om hon inte visar det. För det tänker hon inte göra. Aldrig någonsin. Aldrig för någon. Främlingen öppnar munnen och ut kommer ord som Cassi inte alls förstår. Hon blir förvirrad. Talar inte främlingen Hindi? Öronen är spetsade på Cassi's huvud och hon ser för en stund oförstående på främlingen.
"Tumanē kyā kahā?" Frågar hon och huvudet tippas lätt på sne.
Främlingen talar igen. Men Cassi förstår inte alls. Det är rena grekiskan för henne. Hon ruskar lätt på huvudet. Markera att hon inte förstår. Och när främlingen tar ett steg mot henne startar morrandet igen. Varnande. Hon vill inte ha främlingen nära. Förstår inte denne det?
"Karība ā mata karō". Kom inte närmare. Kom inte närmare. Men Cassi själv tänker inte backa. Hon tänker få främlingen att förstå. Att hon inte är välkommen att komma närmare. Cassi börjar undra om främlingen har vuxit upp på ett ställe där det är helt okej att komma hur nära främlingar som helst. Hon tycks inte respektera personligt utrymme alls. Öronen har placerat sig mot nacken. Den snövita kroppen är spänd. Ändå ser det ut som att hon är lugn och samlad. Hon har bara sänkt huvudet något. Visar med kroppsspråket att hon inte uppskattar att främlingen kommer närmare. Svansen piskar lätt mot bakbenen. Men ingen av den förvirring och irritation hon känner syns på utsidan. Hon är otroligt bra på att dölja allt. Stänga det så långt in som möjligt. Och ögonen kan inte avslöja henne. Vinden drar genom den färgsprakande uppstående manen som kan liknas med en regnbåge. Nog har hon ett vackert utseende. Denna snövita tik. Men hon själv tycker inte det alls.

Alxyz morrar högt. Det känns som den här vargen leker med henne, pratar ett språk hon inte förstår med mening. Hon börjar bli riktigt förbannad. Men tvingar sig själv att lugna sig. Man kan inte bara gå runt och tappa humöret hur som helst. Hon fäller ut sina vingar för att göra sig större. Vindpusten tar tag i hennes långa hår och får det att fladdra för några sekunder, men det lägger sig snabbt mot hennes kropp igen. Hon står kvar på platsen och betraktar den andra vargen. Honan är lika vit som Alxyz själv, men har inte samma tatueringar och verkligen inte vingar. Det är fortfarande något som döljer sig bakom den andra vargens ögon. Hon drar ett häftigt vingtag med sina vingar som av trycket skapar en vind som gör att luggen på den andra honan försvinner för ett ögonblick.

Ögonen är dem märkligaste hon någonsin har sett, kanske just därför att hon aldrig har sett sådana förut. Men något steg närmare än såhär tänker hon inte ta förena den andra har förstått att hon bara är här för att dricka och ingenting annat.

[Försök inte pp.a här tack]

Morrandet ökar när hon hör främlingen morra. Om denne försöker göra sig större och hotfull så spelar det ingen roll. Cassi ser det inte och bryr sig därmed inte heller. Hon piskar bara irriterat med svansen trots att hon ändå ser lugn ut.
"Tuma kauna hō?" Försöker hon. Varför ska främlingen inte förstå. Varför ska hon själv inte förstå? Vad är det här? Är landet verkligen så stort och underligt att det finns andra språk? Om Cassi skulle stöta på fler som talar samma språk måste hon börja tänka om. Förmodligen skulle det vara bra att lära sig språket i så fall.
"Āpa kē rūpa mēṁ pāgala kē rūpa mēṁ hara bāta kyā hai?" Säger hon och rynkar lätt på nosen. Sen märker hon en förändring hos främlingen. Vinden börjar tillta. Luggen! Cassi sänker snabbt huvudet och lägger en tass skyddande över luggen och ögonen där under. Hon har slutit ögonen. För även om hon inte ser och inte har någon känsel i ögonen så är det ändå irriterande om hon skulle råka peta sig själv i ögonen med en klo eller något. Speciellt som hennes klor alltid är glödande och även väldigt heta. Hon har inte planerat på att råka förstöra sitt utseende ytterligare. Inte av en glödhet klo i ögat. Verkligen inte.
"Banda karō!" Säger hon morrande.

[Förlåt :oops: ]

Alxyz suckar och slutar morra.
Hon fäller in sina vingar och går raka vägen fram till vattnet, för hon antar att detta inte är den andra honans sjö. Hon böjer sig ner en aning och börjar dricka. Det andra språket som honan pratar är främmande och konstigt, inte alls likt det hon själv pratar.
Hon visste att det fanns andra språk men inte att hon någonsin i sitt liv skulle råka stöta på det. Alxyz reste sig igen och granskade den andra vargen.
Hon visste inte riktigt hur hon skulle be om förlåtelse för att ha morrat av fel orsak så hon böjde helt enkelt bara lite på huvudet som en vänlighets gest. Men reste det sedan ganska snabbt igen för att höja nosen.

Främlingen slutar morra. Det verkar säkert igen. Cassi höjer huvudet. Luggen ligger fortfarande skyddande över hennes ögon. Dumma främling som försökte blottlägga Cassi's störst svaghet. I alla fall som hon själv ser det. För hon vill inte bli dömd på grund av hennes felande ögon. Hon står kvar där hon står när främlingen går fram till vattnet. Cassi är fortfarande osäker på vad hon ska göra. Men hon vill inte vara den första att lämna platsen. Hon står bara lugnt kvar. Vrider lätt på huvudet som om hon ser sig omkring. Sedan rynkar hon lätt på nosen och går fram de få stegen till vattenbrynet igen och sänker huvudet för att dricka lite till. Det är lika bra att passa på. Hon vet inte hur lång tid det kommer ta för henne att hitta hem igen. Men hon hoppas i alla fall att hon hittar hem. Det måste hon. För med flocken känner hon sig trygg. Där känner hon sig säker. Med sin familj. Med de vargar hon vuxit upp med. Hon höjer snart huvudet igen och det droppar vatten från hennes haka. Denna gången motstår hon impulsen att slicka sig om munnen.

Hon granskar utforskande den andra vargen när hon dricker. Hon verkar ganska främlings fientlig. Alxyz skakar på huvudet, skjuter ut sina vingar och börjar sakta med säkert lyfta härifrån. Annat än dricka skulle hon inte göra här och nu var hon klar med det. Vingarna slogs tungt mot hennes kropp och hon var uppe i luften. Hon flög snabbt därifrån iväg bort i solnedgången.

[Du kan avsluta ]