Det var sent inpå förmiddagen när Lev äntligen lyckats lämna över ansvaret av valparna till Brann. Det hade inte varit lätt, men tillslut hade det gått. Utan att vänta för att höra henne protestera vidare hade han stött i Radagast på vägen förbi, och med en nickande gest uppmanat honom att följa med.
     Trots det soliga diset som låg över himlen så lyckades norrskenets färger skina igenom på sina håll, där molntäcket var tunt och sprött. Det var en egendomlig syn och helt olik det spektakel som utspelade sig som kvällarna, men ändå vackert. Lev lät blicken till största del vila sig där uppe medans han i tankfull tystnad ledde dem genom vimlet.
     Lev fann trygghet i sin broders närvaro. Han hade inget behov av att fylla tystnaden emellan dem med onödigt tjafs. Det som behövdes säga blev sagt direkt och så var det med det. Kanske fann inte Gast samma nöje i det, men det hade Lev aldrig reflekterat över. Så tystnaden som rådde dem emellan var inte ovanlig, men ändå var det tydligt att det fanns något som behövdes sägas, något som behövdes pratas om. Trots att Lev inte visade oron i sitt strama uttryck så färgade den av sig på allt runtomkring honom. Som en osynlig slöja, orörlig likt nyfallen snö.
    När det mesta av sorlet tynat bort bakom dem och längder av det steniga slättlandskapet sträckte ut sig framför honom stannade han långsamt upp. Han såg snabbt på sin bror i ögonvrån, innan han fann stadga i vyerna framför honom. Vinden fick ett annat sorts tag om dem när det inte fanns annat omkring för att dämpa den.
     “Hon kom inte tillbaka inatt,” konstaterade han sakenligt. Ändå lyckades den underton av oro som han så ihärdigt försökte hålla undan väva sig in. “Mama,” tydliggjorde han, även om han antog att Gast visste vem han pratade om. Vasilisa hade nog hängt med alla syskonen i tankarna den senaste tiden.
     “Märkte du?” Lev riktade blicken åt hans håll i ett försök att förutse de ord som skulle lämna honom.

Radagast ångrade inte att han i alla fall till slut traskat upp till Eriinari för norrskenets skull. Det var bland det vackraste han någonsin sett. Om kvällarna dansade lysande röda och gröna ljusslingor över natthimlen, och till och med på dagen hade himlen en mycket speciell färg som han aldrig sett förut. För norrskenet stod han gladeligen ut med allt folk som samlats för samma sak — han tyckte till och med att det var trevligt. 
    När han mötte Lev och brodern gestikulerade åt honom att följa med gjorde han det utan vidare. Trots att de ofta föll i bekväm tystnad i varandras sällskap märktes det att det här var en annan sorts tystnad. Gast kunde nog gissa vad den handlade om. 
    "Da", svarade han på broderns fråga. "Det gjorde hon inte." Och det var inte likt henne. "Vet du om någon har sett henne?" Tonen var allvarlig, tydligt bekymrad. Han rynkade pannan medan vinden slet med omilda fingrar i de båda brödernas pälsar. 
    "Vad tänker du, Lev?" Gast såg forskande på brodern, kände igen det sammanbitna, tankfulla uttrycket som klädde hans ansikte. Han grubblade över något, det var tydligt. Gast var väl förtrogen med bördan som tankar kunde utgöra; han anade nog att det kunde vara bra för Lev att lufta sina tankar, och för honom själv att göra samma sak.

En kort men kompakt tystnad fyllde utrymmet mellan dem, oberörd av den vilda vinden som kastade sig av och an. Lev kände sin brors blick och kunde inte låta bli att känna en viss vikt av den. En vikt som han visste att Gast inte rådde för. Vikten kom från han själv, från rollen och bilden han så ihärdigt försökte hålla uppe. Han anade att deras mamma tampades med exakt samma känslor, men i tusenfald.
     Kanske skulle man aldrig misstänka det - då Lev i synnerhet alltid var så rättfram och konkret - men han fann det aldrig lätt att prata. Det kom aldrig till honom naturligt, inte ens i stunder som dessa. Alltid försökte han välja sina ord noga. Kanske till och med lite för noga för att uppfattas genuin.
     “Niet. Är orolig” erkände han tyst utan att se på sin broder. Tänk om hon inte skulle komma tillbaka? Tänk om hon försvann som deras pappa? Käkarna spändes hårdare och han tvingade undan tankarna. Rädd att de skulle få honom att tappa fattningen om han gav de för mycket utrymme.
     “Hon gör allt för att hålla huvudet högt. Hon vill vara stark för oss. Men…” han tvekade igen, kanske rädd för att vanhedra henne på något sätt, kanske låta underskattande, “är rädd att hon kommer brista.” Han suckade och huvudet föll en aning, som om tyngden av verkligheten som de stod inför, och som låg dem bakom, plötsligt föll över honom. Han insåg att det likaväl var han själv han kunde pratat om.
      “Men, vem skulle inte det efter allt hon gått igenom? Vill bara att hon ska veta att hon kan förlita sig på oss, så som vi alltid gjort med henne.” Lev kände sig vilse när han inte hade någon lösning. Han kände sig svag, och han hatade det.