[Reserverad för Gabriyel.]

Var det för att hon var svart som natten som hon passade in i den? Eller var det för att dagens ljus endast gav henne möjlighet att röra sig den mörka tiden av dygnet? Nej, inget av det stämde. Men visst var hon en del av natten. Det berodde dock inte på vilken färg hon bar eller vilken tid om dygnet hon rörde sig. Det berodde på vad som fanns inom henne.
Mörkret.
Liksom det spred sig över världen varje natt hade det även spridit sig inom henne. Hon var på sätt och vis en demon, fast värre. Styrdes endast av blodtörsten som fanns inom henne, som drev henne, manade henne att släcka liv. Och det var också det hon gjorde, faktiskt det enda vettiga hon hade för sig. Hon dödade, sög dem tomma på blod och lämnade kropparna efter sig som ett orosväckande spår. Förödelse var det hon spred omkring sig, död och smärta. Och hon älskade det.

Doften hade smugit sig in i henne överkänsla nos då hon hade stått stilla vid ett förruttnat träd. Doften av varg, doften av liv. Och monstret hade börjat morra inom henne. Den andre var på fel ställe vid fel tidpunkt. Detta var vampyrernas revir, ett ställe man inte ville beträda om natten. Och det var allt som behövdes för att den svarta skulle känna sig lockad. När bytet vandrade så gott som rakt in i hennes käftar fanns det inget annat att göra än att hugga. Så jakten hade tagit sin början.

Månen sken ovanför hennes huvud då hon stannade, granskade slätten. Och visst kunde hon se hur något rörde sig där borta. Dåre var det enda hon kunde tänka om den andre. Det var bara dårar som vandrade hit om natten. Och det fick henne att le.
Så, undra vem det kunde vara?
Men istället för att röra sig framåt, granska den andre, valde hon att sätta sig ned. Leendet låg på de smala läpparna och det var med en road glimt i de röda ögonen som hon satt med blicken fäst på den andre och väntade på att denne skulle upptäcka henne. Och hon hoppades att det skulle bli snart. Hon ville att det skulle bli snart. Monstret spann nöjt. Det njöt lika mycket som henne av dessa lekar. Hon lyfte ena tassen och lade den på en torr kvist vilken bröts och ljudet flög genom tystnaden. Nu borde hon väl ändå få den andres uppmärksamhet.

Den unga hanen vandrar över en mystisk och öde plats. Vart han befinner sig vet han inte. Bryr han sig? Nej, inte alls. Han vandrar bara. Hoppas att han kommer längre och längre bort från henne. Från det vackra monstret som skulle kunna ha honom fast med endast ett leende. Den varg som är hans högsta önskan och värsta mardröm. Desanta. Den vackra. Den onda. Den hänsynslösa och den fruktansvärt underbara. Han vill bara bort från henne. Önskar att han aldrig mer kommer se henne. Hoppas. Önskar. Drömmer. Ingen är värre än Desanta. För hon leker med honom men vägrar honom dödens ljuva omfamning. Så som han önskat så många gånger att det ska vara över. Men han kan inte förmå sig att göra det själv. Han vill döda henne. Se ljuset i hennes vackra blick släckas. Men han hoppas på att hon aldrig finner honom.

Silverkedjan som är kopplat till silverhalsbandet om hans hals rasslar mjukt när han går. Rör sig framåt över denna plats. Ska den föreställa hemsk? Hanen kan inte se det. För han har redan sett allt det hemska i världen. Han har sett allt det hemska han själv kan göra. Aldrig mer. Han vill aldrig mer. Men vet att om chansen skulle komma skulle han bara flina nöjt och galet och ta för sig. Det är sådan han är. Sådan hon gjort honom till. Sådan han alltid kommer vara vare sig han vill det eller inte. Aldrig mer.

En kvist bryts i tystnaden. Den stora hanen stannar upp. Det rasslar varslande i kedjan om hans hals. Öronen står spetsade på huvudet. Klipper mjukt till och spetsas igen. Svansen vilar mot hans bakben som den alltid gör. Ingen hållning. Men samtidigt en hållning ståtlig och dominant. Men den smala raggiga kroppen med den fluffiga pälsen får honom att se malbiten ut. Han är inte vacker. Har aldrig varit. Han är ett monster. Kanske han trots allt passar in på denna plats?

Såg han henne? Hon var inte säker. Så hon reste sig upp, och de röda ögonen glimmade i månljuset. Sedan susade hon framåt en bit, tog sig mycket närmare på endast några ögonblick. Leendet låg fortfarande på läpparna, kyligt och illavarslande. Ändå visste hon att hon var vacker. Precis som de andra, de av hennes slag. De var alla vackra. Det kunde ingen av de dödliga neka. Det var därför de oftast drogs till dem. På grund av skönheten. De dödliga var svaga för just skönhet, de gillade det som var vacker i deras ögon. Patetiskt. Det enda skönhet gjorde var att bedra. Det var en fasad som vanligtvis dolde något mycket fulare. Något mycket hemskare. Hon var ett levande bevis på att det var så världen fungerade. Hon må vara en vacker varelse, kanske en av de vackraste, men under ytan gömde sig inget annat än en hänsynslös mördare. Och denna hoppades på att få ha kul ikväll.

- Främling...
Rösten var mjuk och följsam, som en fröjd för öronen. Och leendet verkade kanske inte lika elakt när hon väl hade talat, kanske det blev en aning mer hemlighetsfullt. Hon undrade, visste denne vad hon var?
- En vacker natt för en promenad, inte sant?
De röda ögonen kastades mot himlen och blickade upp mot den smala skäran som var månen och alla de tusentals stjärnorna som omgav den. Skönhet... Det var det de dödliga såg i natthimlen. Men den var inte vacker, den var förödande. Den var mörk och ondskefull, den ville dem inget väl. Ifall den nu hade velat dem det, hade den inte tillåtit vampyrerna att vandra fritt under den mörka himlen.

Vacker. Kanske var det just det tiken som kommer mot honom var. Men han kan inte se det. För honom finns bara Desanta. För honom är bara hon vackrast. Hon har sett till det. Gjort honom döv och blind för allt annat som kan ses vackert i denna värld. Allt för att försäkra att han alltid tillhör henne. Vad som än händer. Han är Desanta's leksak. Därför kan han inte se skönheten i tiken som nu står framför honom. Som verkar ha kommit dit som av ett trollslag. Kanske det är menat att förtrolla alla som lägger ögonen på henne. Svansen piskar till bakom hanen. Det sprakar mjukt genom luften. Elektriciteten vilar alltid just under ytan. Allt för att hålla andra på avstånd. Han backar. Ofrivilligt men ändå för att markera att han inte vill ha andra nära sig. Öronen lägger sig mot nacken. Han är inte säker på vad eller vem som står framför honom. Men på ett sätt så kan känslan jämföras med känslan han får av Desanta. Känslan av fruktan. Men det är det inte. För han har inga känslor. Det har Desanta sett till.

"Det finns varken vackra dagar eller vackra nätter". Blir hans svar med en sträv stämma. Han är ovan att tala för sig själv. Men på ett sätt inger det honom känslan av makt. En känsla han faktiskt gillar. Öronen spetsas på huvudet igen. Den himmelsblå blicken hålls fäst på den svarta tiken med blodröda ögon. Han studerar henne. Granskar henne. Hon är mindre än honom. Men utstrålar ändå kraft.

Locura kunde inte undvika det korta skrattet som lämnade hennes strupe. Det bara slank ur henne då hon hörde hans ord. Att varken dag eller natt var vackra... Ja, det var sannerligen inte ofta hon hörde en dödlig säga så. Det tycktes alltid finnas något som de såg som vackert.
Patetiskt.
Men denne kanske inte var som alla andra. De röda ögonen smalnade av en aning. Var det en bra sak? För henne, ja. Men för honom? Tveksamt. Locura gillade att välja ut sina offer, och hon gillade att leka med dem. Och det var alltid roligare att ta livet av dem som var lite udda, inte som alla andra. På så vis kunde hon skilja sig från alla andra vampyrer som oftast dödade bara för att de ville ha ett offer. De var också en aning patetiska. Alla utom en. Han var en Gud i hennes ögon.
- Med en sådan negativ inställning kan du knappast ta dig långt i livet.
Sade hon sedan med en lugn röst. Kanske en aning hånande. Svansen rörde sig svagt bakom henne medan hon funderade över vem den andre kunde vara.
- Säg mig, vad är ditt namn, du negative varg?
Hon hade roligt. Hon gillade att leka med dem, spela ett spel. Och detta var hennes uppfattning om vad som var spel. Att tala med dem, få dem att ana att hon kanske kan vara trevlig. Vilseleda dem, för att sedan ta deras liv. Förvåningen i deras ögon var lika underbar att se varje gång.

Ett kallt flin spelar på hans läppar för en stund när främlingen åter talar. Hon verkar tro att han vill komma någon vart i livet. Men hon kan inte ha mer fel. Han vill baka komma bort från en enda person. Och det spelar ingen roll om ifall det är i livet eller i döden. Bara han kommer bort från henne.
"Det kanske inte är meningen att jag ska komma någon vart i livet". Svarar han den svarta tiken. Svansen piskar åter till bakom honom och det sprakar vilt. Han är alltid på högspänning. Elektriciteten har alltid varit en del av honom själv. Det har han känt. Även innan han upptäckte kraften.
Han ser fortfarande på den svarta tiken som tycks håna hans negativitet. Men för en som denna hane så finns det inte mycket positivt i världen. Det enda positiva är när han får känna smaken av andras kött och blod. Veta att han har dödat den som ligger blodig vid hans tassar. Att blodfläckarna i hans ljusa päls är hans verk.
"Varför skulle ett namn ha någon betydelse?" Säger han sedan. Hanen har genom större delen av sitt liv blivit kallad vid ett annat namn än det hans moder gett honom. Ett namn han kommit att hata något fruktansvärt. Det namn hans mor gett honom är han inte heller särskilt förtjust i. För det är ett namn som kan anses för mesigt. För snällt. Det passar inte alls den han är. Och det föraktar han. Han föraktar den han är. Men ändå älskar han den han är.

Locura kunde inte låta bli att flina åt den andra hanen då han talade. Inte le som hon gjort tidigare, utan verkligen flina. Så att raden av vita tänder syntes, glänste i det svaga månskenet. Det som denne hane sade kunde inte vara mer lockande.
- Alla har vi namn, men det betyder inte att de har någon betydelse. Men de finns åtminstone till, kanske för att de borde uttalas.
Hon tystnade kort och flinet återgick till ett leende.
- Mitt är i alla fall Locura, och ifall du nu vill säga ditt skulle jag vara tacksam för det.
Hon visste inte varför, men hon gillade att veta deras namn. Det gav henne en koppling till offret. Och hon gillade att ha en koppling till dem. På så vis skulle hon alltid komma ihåg dem, vilka de var och hur de såg ut. Hur hon hade dödat dem och den sista glimten i deras ögon. Såna minnen var det som gjorde henne nöjd om dagarna när hon låg och tänkte tillbaka på sitt liv. Åtminstone det hon mindes av det hela. Och offrena var det allra bästa med att vara vampyr.
- Och, ifall du känner att du inte ska komma någonstans i detta liv, så kanske jag kan hjälpa dig. Jag har... en gåva, kan man säga, som kan hjälpa sådana som dig.
Det var nästan som att han bad om det. Hon kunde inte hejda sig själv utan tog två steg närmare trots att den andre hade backat tidigare. Monstret morrade, manade på henne. Men hon behöll sin lugna fasad, det var inte dags ännu. Hon hade inte bråttom, natten hade endast just börjat. Och döden var något som inte kom hastigt. Man skulle dra ut på den. Njuta av den.

Han flinar åter. Nej, den här gången har han faktiskt inga planer på att tala om sitt namn. I vanliga fall brukar han uttala sitt namn för sina offer. Så att de alltid minns vem som tagit dem av daga. Men denna gång är det annorlunda. Det känner han ända in i märgen. Det får honom att njuta av stunden. För denna gång är det omvänt. Det är han som är offret denna gång. Liksom han alltid varit med Desanta. Men denna gång är det annorlunda. Denna gång kan han faktiskt få sin vilja igenom. Han tar ett steg mot henne.
"Mitt namn har aldrig spelat någon roll, Locura". Säger han och ser in i hennes blodröda blick. Faktiskt leker han med henne lika mycket som hon leker med honom. Och han är nästan säker på hur allt kommer sluta. Och han är helt okej med det. För det är vad han vill. Om Locura kan besvara hans böner så vore han väldigt glad över det. Men om inte. Om hon trots allt låter honom vara och går igen så spelar inte det heller någon roll. Det betydde i så fall bara att han inte ens är värd dödens varma omfamning. Inte denna gång i alla fall. Han tar åter ett steg mot henne. Och ännu ett. Han står så nära att han ser ner på henne. Och det är det han gör. Han nedvärderar henne. Och det är så fruktansvärt kul. Han flinar henne rakt i ansiktet. Den himmelsblå blicken stirrar ut henne.
"Sådana som mig? Och vad är en sådan som jag?". Frågar han henne. Leker med orden

Hon ignorerade hans första ord. Gillade inte flinet som fanns i hans ansikte, men visade det inte. Avslöjade ingenting av sina känslor, eftersom att det var saker som endast rörde henne. Om ens hon kunde förstå dem. Hon var inte en komplicerad varelse, endast förvirrande och udda. Sinnessjuk.
- Såna som dig... Patetiska.
Hon gav honom en nästan förförisk blick, som om hon försökte locka honom ännu närmare. Dock var det inte tanken, blicken var endast en del av den hon var.
- Ni dödliga... Klamrar er fast vid livet, tror att ni är starka och att ni förtjänar att leva. Styrs av era små, världsliga problem. Och oavsett hur mycket du tycker att du skiljer dig från mängden så gör du inte det. För i slutändan har ett hjärta som slår, precis som de andra. Och det är det som gör dig patetisk. Det är såna som er jag kan hjälpa, det är såna som er jag kan befria.
Skulle han förstå hennes ord? Locura var osäker, men det var också en del av det roliga. Hon hoppades nästan att han aldrig hade hört talas om vampyrer, att han inte visste att hon var en. För det gjorde det hela så mycket roligare. Att ge sig på dem som inte visste vad de hade att göra med. Det var nog överraskningen som gjorde det så himla kul. Det hade till och med hänt att vargar hade känt sig trygga i hennes sällskap. I sällskapet av ett monster.
Patetiskt.

Han skrattar. Skrattar henne rakt i ansiktet.
"Patetisk. Kanske det. Men dina ord tyder bara på att du enkelt drar alla över samma kant. Du tror alla är lika. Men bara för att alla besitter ett dunkande hjärta betyder det inte att alla är lika. Liksom det finns hur många olika färger som helst så finns det hur många olika individer som helst. Ingen strävar efter samma mål. Ingen vandrar samma vägar. Alla kan se sig själva som änglar eller monster. Alla kan döma. Men i slutändan är det bara du själv som vet vad du gjort. Vad du är kapabel till". Hans ord väller bara ur honom. Det känns ändå skönt. Det känns inte alls som med Desanta. Hon skulle inte ens tillåta att han öppnade munnen. Denna svarta tik har ingen aning om vad han varit med om. Vad han vuxit upp med. Vad han tvingats göra men som han ändå gjort med ett leende på läpparna. Kanske denna tik kan förstå hur det är att vara ett monster. Hon talar på ett sådant sätt i alla fall. Det roar honom. Det är bra. Tänkt att få dö med ett leende på läpparna. Han tänker fortsätta provocera henne. Kaxa mot henne. Få henne att tappa besinningen. Det är så roligt. Bara resultatet blir som han vill så tänker han fortsätta denna vägen.

Locura hörde hans ord. Men de rörde henne inte. Det bevisade bara att hon hade rätt. Endast de dödliga talade på det sättet, och det eftersom att de inte visste om att de var underlägsna. Hur de än gjorde var de underlägsna. För alla bar de på ett hjärta som slog, och det var just det som gjorde dem svaga. Det var just det som gjorde dem till bytesdjur.
Offer.
Blicken hölls för några ögonblick fast på den andre. Sedan, utan att göra något större ljud ifrån sig så stod hon plötsligt vid hans sida, lite bakom honom. Och huvudet böjdes framåt, mot hans öra. Nosen rörde nästan vid det och hon blev medveten om hur varm hans kropp kändes trots att hon inte rörde i den.
- Vill du slippa det? Vill du komma undan ditt patetiska liv och alla de synder som du har begått i det? Vill du går vidare, glömma allt det som har varit och komma till en ny plats där du inet längre kommer att ses som den samma du nu är? Vill du bli... befriad?
Rösten var väsande, viskande. Charmerande. Farlig.
Hon längtade efter att sätta tänderna i honom, suga blodet ur honom. Men hon höll sig, det var inte tid för det ännu. Inte riktigt ännu...

[Ska börja dricka nu och ska sen på krogen, så kommer att svara inatt/imorgon ;D]

Han är van vid att bli dömd. Så hennes blickar rör honom inte i ryggen. Han står bara kvar där han står. Han har blivit dömd hela sitt liv. Han flinar fortfarande. Tiken framför honom antyder att alla är densamma. Hon själv då? Vad hon än tillhör för kategori är hon densamme som de av hennes sort. Så när hon dömer alla andra blir hon även själv dömd. För det är det världen går ut på. Att alla dömer alla. Man kommer inte undan det. Frågan är bara om man bryr sig. Det gör inte denna hane i alla fall. Han har slutat bry sig för länge sedan.
Snart står tiken vid hans sida men något bakom honom. Han vridet bara lätt på huvudet och hör henne viska i hans öra. Visst skulle hon göra honom en tjänst. Hon ser honom som sitt offer. Men det är inte så. För det är ju han som valt ut henne till sin baneman. Han är inget offer här. Det hon skulle kunna göra för honom är blott endast en befrielse. Hon får väl räkna honom som ett offer om hon vill. Han bryr sig inte. Bara han får sin vilja igenom.
"Jag ser inget som skulle stoppa dig". Säger han och flinet letar sig in i rösten. Han piskar åter till med svansen och det sprakar om pälsstråna.

[Okee.]

[pp;ar lite nu xD]

Locura drar in hanens doft. Känner värmen från hans kropp och kan ana blodet som flödar genom hans ådror. Hör hjärtslagen och andetagen, känner livet som finns inom honom. Och en längtan om att ta det ifrån honom griper henne. Hon vill döda honom, vill ta hans liv och skicka honom till Chaibos. Vill att han ska sluta andas, vill höra hur hans hjärta slutar slå.
Och plötsligt står hon framför honom.
- Tillåt mig...
Sade hon med en len röst. Sedan särades käkarna och överläppen drog upp. Blottade paret av spetsiga tänder som sitter längst fram i överkäken. Hennes ögon blev sakta allt mer mörkröda tills de hade samma färg som levrat blod. Och ett tag stod hon endast där och granskade den andra vargen. Hanen som hon inte visste namnet på. Men det spelade ingen roll, det spelade ingen roll alls. Namnen var oviktiga, det enda som egentligen räknades var blodet i deras ådror.
Och sedan tog monstret över.
Och med ett dov morrande kastade sig Locura mot den andra hanen. Greppade tag om hans strupe och kastade honom uppåt. Över sig själv. Vill slita honom i stycken. Blodsmaken fyller hennes mun och hon tappar helt kontrollen. Hon var borta, helt borta. Det enda hon kan tänka på är hur gott det smakar. Hur skänt det känns. Och ett ljud kommer ur hennes strupe, likt ett spinnande. Hon njuter. Hon älskar känslan.
Och hon njuter av att se honom dö.

[Hoppas du fattar vad jag menade xD]

[Troooor jag fattade vad du menade. Hojta till annars. :3]

Åter står hon framför honom. Han känner spänningen i hela kroppen. Och det får honom bara att le. Han är en hjärtlös varelse. Har tränats till det. Tvingats till det. Det är i hettan av en fajt som han trivs bäst. Men denna gång har han inte tänkt göra någonting. Hänge sig åt smärtan som han förmodligen aldrig kommer känna. Hänge sig åt känslan av att livet lämnar honom. Äntligen.
Han känner tänderna som spetsar hans skinn på halsen. Det rasslar till i kedjan när hans tassar helt tappar kontakten med marken under honom och han svävar för en stund handlöst genom luften. Kastas snarare. Utan att hugget mot hans strupe lättar det minsta. Smällen när ryggen slår i marken känner han inte. Inte heller när huvudet tar ett hårt slag. Han slås nästan medvetslös. Känner yrseln som kan vara en blandning av det och en blandning av blodbrist. För han känner blodet sugas ur hans kropp. Det är det enda han känner. Han ler. För det är precis det här han längtat efter.

[Så. Du kan skriva sista inlägget så är han död sen. ^^]

Utan att veta om att hon gör honom en tjänst så suger Locura livet ur den namnlösa hanen. Det finns ingenting som kan säga att hon gör fel. För hon gör rätt, det är hennes natur. Att döda, att ta liv. Det är det hon lever för. Och hon kan inte ändra på sig. Det finns ingen återvändo. Hon bad aldrig om att bli en vampyr, hon bad aldrig om att bli ett monster. Men nu när hon väl är det så älskar hon det. Hon kan inte göra annat. Detta är vad frihet innebär, att vara härskare över alla de svagare. De lägre stående. Och de vet inte ens om det. De vet inte ens vad de har att göra med. Det handlar om makt. Makt och inget annat.

Det knäcker i ryggen då den andre träffar marken. Hon njuter av ljudet. Monstret spinner. En tanke når Kaine. Hon förskjuter den, bryr sig inte om honom. Orkar inte bry sig, för han spelar ingen roll.
Inte nu.
Det enda som egentligen finns i hennes huvud är hanen. Hans doft, hans blod. Det som ger henne liv. Hans liv. Och hon skulle ta det ifrån honom. Hon ska döda honom. Och tanke på det får henne att njuta ännu mer. Ingenting kan hindra henne allt medan blodet flyter in i hennes mun.
Och sedan släpper honom honom.

Vampyrinnan susar en bit ifrån honom, granskar den kalla kroppen som ligger på marken. Hennes nos är röd, färgad av hans blod. Och hon känner sig nöjd.
Hon har dödat.
Och sedan lämnar hon platsen, utan en till tanke på den meninglösa varelse hon just har befriat från hans ännu mer meningslösa liv.

[AVSLUTAT DÅ ;D]