[Fortsätter från detta: https://numoori.swedishforum.net/t8192-du-lamnade-oss-maksim]

Mara låg på sidan över det kalla stengolvet. Bröstkorgen höjdes och sänktes under korta, hastiga andetag. Ilskan brände i henne. Hon hade för ett kort ögonblick tappat fokus när den svartvita tiken plötsligt dykt in från ingenstans och fört med sig Maksim från platsen. När Mara återfått sitt grepp om verkligheten hade hon med ursinne rusat efter dem båda men vakterna hade snabbt varit på plats. Med invanda rörelser och skickligt samarbete hade de tagit ner henne till marken, bundit hennes tassar och käft och därefter dragit ner henne till en av hålorna. De hade insett vid ingripandet att det bästa sättet att förhålla sig till situationen och hantera denna individ var att hålla henne instängd tills dess att hon lugnat sig.

Blicken plirade fram och tillbaka, till synes oförmögen att stanna på en och samma plats allt för länge. Instängda morrningar rullade upp och ner för strupen och öronen låg slickade över nacken. Hon hade varit så nära att ta honom tillbaka. Mara förstod det inte. Vem var den svartvita tiken?
Förgäves försökte hon sparka och slita för att komma loss. Förgäves.
En försiktig visslad melodi bröt plötsligt tystnaden omkring henne och tiken lyfte på nacken för att få en bättre syn av dess skapare. Var det en av vakterna som var på väg tillbaka? Hon skulle slita honom i stycken om han trodde sig kunna rå på henne själv.

[Tänker att det utspelar sig i någon form av fängelsehåla som de kanske har under stadion? En plats där de häktar folk som inte kan bete sig bland folk.]

Melodin tystnade tvärt. Ersatt av röster som ekade mellan stenväggarna. "Grenn! Har inte sett dig på ett tag." Jodano ropade fast hanen med ett lojt leende, lutandes mot väggen. Det var inte säkert att han skulle minnas honom – en vild natt bland gladiatorerna som snabbt eskalerat till det ena och det andra – men hans reaktion var bevis nog. Vakten såg sig om, överraskad och dragen ur sina tankar. Igenkänningen tydlig i sina ögon. Han kom ihåg.
    "Jodano! Vid alla gudars tänder, det var allt för länge sedan. Sist var–" Jodano hade redan slutat lyssna men fejkade ett skratt åt vaktens ord. Gav honom en knuff i sidan. Han missade inte rodnaden som spred sig under den ljusa pälsen. Upp mot Grenns öron. Han log nöjt för sig själv. "Vi får göra om det någon gång. När du är ledig. Och den här gången ska inget brölande muskelberg komma emellan." Löftet fick Grenn att stamma, generad och röd ända ner till tårna. Detta var hans chans. "Hörru, jag hade behövt ta mig en titt i hålorna." Jodano lutade sig nära, rösten varm och dämpad i den andres öra. "En av snorungarna fick något stulet. Något dyrbart, så klart. Och du vet hur det är, de vågar inte berätta för högkvarteret, så de kommer till mig. Blir ett väldans liv annars." Han drog sig tillbaka med en djup suck. "Hörde att ni fångat bråkmakaren och den misstänkta tjuven."
    Grenn lämnade kort därpå, övertalad av lawarens ord. Eller kanske av rädsla att hamna i trubbel. Oavsett orsak, lyssnade Jodano efter hans steg tills de inte längre hördes innan han rundade hörnet till fängelsecellen. Utrymmet var sparsamt belyst med unken, instängd lukt. Tom bortsett från den mittersta buren. Han klickade tungan mot gommen, studerades den bundna vargen på stengolvet. Rörde sig närmare. "Tsk tsk tsk. Svårt att hålla sig i skinnet, huh?" Med nosen mellan järngallren tog han sig en bättre titt på tiken. Hon kunde inte vara mycket äldre än en valp. "Jag vet hur det är. Det här med auktoritet har aldrig riktigt varit min grej. Så förbaskat mycket regler." Han fnös föraktfullt men inte utan att nostalgi spelade i ögonen. "Du fick den bästa cellen i alla fall, alltid något."
    Öronen vred på sig, lyssnandes efter tecken på att någon närmade sig. Ingenting. Inte heller när han såg sig över axeln. De var ensamma. Jodano sträckte in tassen genom gallret. Krokade en klo under bindeln runt tikens nos. Hennes kvävda morrningar och stretande kropp fick honom att skratta. "Se så, låt mig bara...", muttrade han medan han lirkade. "Nästan. Näst–ah, så!" Med ett nytt grepp skar klon genom remsorna, friandes henne. Han drog tillbaka sin tass, förväntansfull och med ett självgott flin på läpparna. "Du måste ha varit en jobbig en om det inte räckte med att tysta dig. Var tvungna knyta benen också."

Röster kom till liv och med dem hade den visslade melodin hastigt somnat in. Mara lät orden som yttrades passera utan något intresse. Vakterna hade bytt av varandra tidigare och hon antog att detta var vad som skulle ske igen. Huvudet lades till golvet på nytt utan att morrningarna upphörde. Vaga men existerande.
När de båda individerna tystnat spetsade Mara öronen vid ljudet av ett enskilt klickande läte som hon inte riktigt kunde placera - kort därpå ljöd en av stämmorna från innan. Nu i hennes närhet. Hon ryckte till och morrningarna tilltog i styrka. Han hade överraskat henne.
Lika förvånad, om än med en stor gnutta skepsis följt av osäkra läten, betraktade hon hur han lösgjorde henne från stycket som höll hennes käft sluten.
Mara testade att sära käkarna så fort bindelns tryck runt hennes nosparti upphört. Hon grimaserade, rörde samtliga muskler i ansiktet för att få bort den där obehagliga känslan av stelhet som lagt sig. Men när den mörka hanen talade igen fnös hon hårt åt hans ord och spände blicken i honom. Hon mötte stadigt hans röda ögon.
  "Ja," det fanns ett tydligt missnöje i hennes röst. "Jag är jobbig."
Jobbig. 
Hon hatade det ordet. 
Toranon fuktade nosen och blottade den övre tandraden åt honom i ett grymt flin. Vem han nu var, vakt eller inte, hade hon inte mycket till övers för honom. En sista, spänd blick åt hans riktning innan hon dök ner med huvudet mot framtassarna i ännu ett försök att komma loss från remsan som höll henne bunden till golvet. Hon fick in ena beten och lyckades precis som hanen skära genom stycket. Det lossnade till golvet och lika snart som det fallit var hon över stycket på baktassarna. 
  "Du är kvar?" muttrade hon under ansträngning.

Jodano kliade sig under hakan, följt av en gäspning. Han brydde sig inte om att svara henne. "Vad har du tänkt göra när du kommer ut härifrån?" Fri från sina fängslen såg han henne ställa sig upp. "Om", rättade han. "Om du kommer ut härifrån." Hon muttrade något han inte riktigt kunde urskilja. Något om att det inte var hans angelägenhet. Vad hon gjorde eller inte gjorde, hade inte han med att göra. Jodano skrattade.
    "Stark vilja", noterade han. "Du vet att de inte kommer ge sig förrän du är som dem, va? Tills de bankat varenda regel in i skallen på dig." Det tidigare flinet hade försvunnit. Ersatt av en stram min och mörka ögon. "Gör inte det, gör inte det där. Du måste göra det här. Varför är du så jobbig, kan du inte bara göra som jag säger", härmade han gamla röster från förr och fnös. Jodano hade aldrig varit någon för regler, om än han fått anpassa sig genom åren. Han kunde inte härja utanför ramarna längre. Inte i samma vida utsträckning som tidigare åtminstone. Men den här ynglingen kanske kunde.
    "Jag ljög inte när jag sa att det här är den bästa cellen", flinade Jodano och vände ryggen till, redo att gå. "Gallret har alltid varit lite ostabilt i– ja, vad var det nu – det nedre vänstra hörnet, tror jag."
    Framme vid utgången stannade han för att andas in den friska utomhusluften som nästan kändes söt i förhållande till fängelsehålans instängda doft. Han kisade mot ljuset. "Ut och härja, din toka. Åh–" Jodano kom på sig själv. "Och glöm inte att du nu har ansiktet av en tjuv här omkring. Jag var ju tvungen att hitta på nååågot så den där bleka idioten skulle dra." Han gav ynglingen en snabb blick över axeln. En road sådan innan han traskade upp för trapporna och bort.

[Avslutat]