Den lilla flerfäegande valpen satt på en av dom heta klipporna och hittade ut över landskapet. Eller vad man nu kunde kalla området dom befann sig på. Med ett väldigt uttråkad uttryck suckade han tungt och puttade till en sten med framtassen så stenen föll ner för klippan, klick klick och ett dovt litet duns när den träffade sanden. Ett par tyngre tassar hördes bakom den lilla valpen och han stönade nästan som om han vore kränkt på alla nivåer. "Varför bor vi i denna skitna zebra håla?" Stönade Cahkat fram och tippade bak huvudet så mycket att han tittade på sin mamma upp och ner i några sekunder innan han rätade upp sig igen.  "Det finns ju inget coolt här! Någon enstaka buske eller ödla att brinna på..."

Djupa veck bildades i Adenas nosrygg när hon hörde sonens klagande. Att han ens vågade yttra sig på det viset efter allt hon gjort för dem. 
    “Passa dig.” Hennes röst var varnade och dov, men långt ifrån lika argsint som den kunde vara. Adena var på förvånansvärt gott humör, till Cahkats förtjänst. Vilken annan dag och hon hade förmodligen redan knuffat omkull honom. Istället slog inferotiken sig ned och följde sonens blick ut över de torra landskapen. Faktum var att hon hatade det också, kanske mer än hennes egna barn. Ännu hade de inte sett vad landet hade att erbjuda.
    “Enda anledningen till att vi bor här är för att era klena ben inte bär er längre än.” Adenas brinnande blick sökte sig efter sonens. “Du måste lära dig att ta vara på det som finns runtom dig.” Hon såg menade på Fiir som rörde sig i solens hetta en bit bort.

Lite irriterat fnös han åt moderns ord och sträckte lite på sig. Hon fick det att låta som att det var deras fel dom var fast här, kanske skulle hon istället ha valt en bättre plats till att börja med. Såklart så sa han det inte högt utan nickade bara instämmande istället med en irriterad rynka på nosryggen. "Så du menar att om vi blir bättre så kan vi lämna detta ställe?" Cahkat följde moderns blick och såg Fiir en bit längre bort. Argt blängde han på systern och fnös till så två varma små moln lämnade näsborrarna. Vad hade hans syster som han inte har? Varför verkade hans mamma alltid uppskatta henne mer än honom. Ilskan glödde i dom ljusa ögonen när han tänkte på det.

Adena nickade åt sin sons fråga. De hade inte klarat sig en dag ute i den hettande öppna Öknen. Här hade de åtminstone en buske där de kunde söka skugga intill när temperaturen blev alltför olidlig.
    "Såja, ingen idé att bli arg." Ett brett flin spred sig på hennes läppar. Den öppna kinden var numer fullt läkt, och smärtade inte längre till. Ibland kunde hon sakna det. "Du säger att det inte finns något annat än ödlor och buskar, och ändå missar du det som finns mitt framför nosen på dig." Adena suckade besviket och skakade på huvudet. Det var inte att hon föredrog Fiir över sonen, de var snarare lika viktiga eller oviktigta för henne – utan det var att Cahkat inte insåg att han kunde elda och öva på sin syster.
   "Öva på henne," fortsatte hon brummande samtidigt som inferon sänkte sitt huvud närmare sonens. "ni behöver båda bli bättre på att försvara er och attackera om vi någonsin ska kunna lämna den här hålan."

Spänt lyssnade han på Adena utan att egentligen visa något större intresse. För det var han, allt som lämnade moderns mun var av intresse. Det skulle kunna göra honom starkare och bättre än systern, kanske till och med bättre än Adena själv. Med en kort rörelse fnyste Cahkat irriterat och såg ner på systern, funderade lite grann och ett litet leende växte fram. Om det enda som krävdes var att bli starkare för att komma härifrån så tänkte han göra precis allt dom krävdes, med att börja hugga mot sin kära syster. Med lite korta valpiga steg rörde han sig bort mot systern och lämnade små glaslika tassavtryck efter sig.

AVSLUTAT