“Rök?” Hennes röst var blott en viskning. Det var sent, och alla låg tätt intill sin mors varma kropp i en stor hög. Lÿs visste inte om brodern var vaken, men hon kunde definitivt inte sova. Det var någon som snarkade, jättehögt. Dessutom var det massa insekter och fåglar som lät utanför, alldeles för mycket ljud för henne att kunna somna. Med Rök på ena sidan om henne och Åska på andra, fick det bli Rök hon skulle väcka. Det var säkert Mörkö som snarkade.
    “Hallå Rök”, hennes tass petade försiktigt på honom. “Är du vaken?”

Rök vaknade långsamt ur den ljuva sömnen han haft. Först rörde han bara på sig lite och bytte position, omedveten om att det var systern som försökt väcka honom.
     “Hallå Rök, är du vaken?” Den svarta valpen begravde ansiktet i Nomës mjuka fäll och muttrade motvilligt. Men de rosslande snarkningarna blev genast ett störningsmoment.
     “Vad är det, Lÿs?” mumlade han sömndrucket och surt i mammans päls. Ju mer han vaknade ju surare blev han. Varför kunde han inte bara få sova?

“Det är någon som snarkar”, väste hon lågmält, obrydd om att hon väckt Rök från sin skönhetssömn. Lÿs gillade att reta alla sina syskon, och trots att Rök var lite… annorlunda så fanns där inga undantag för bus. “Nu får du vara vaken med mig!”
    Hon fnissade lågt och sökte efter hans mörka blick i den redan mörka lyan. Till skillnad från resten av dem var hans päls becksvart likt natten själv, och Lÿs hade flera gånger undrat hur det kunde vara möjligt. Hon var dock tvungen att erkänna att hans päls var väldigt vacker, om än speciell, och det var ingenting hon tänka säga högt till honom.
    Lÿs lutade sig närmare sin bror trots att de redan låg tillräckligt nära för att han skulle höra henne ändå.
    “Vem tror du det är?” 

Rök suckade högt i protest innan han motvilligt vände huvudet mot henne. Underläppen putade ut när han såg på henne med en nyvaken, men framförallt trumpen, min. Hennes fråga fick honom däremot att byta fokus en aning och han blev tyst när han försökte lyssna närmare.
     “Det kan inte vara Åska,” konstaterade han sedan tankfullt. “Hon låter mer såhär:” En imitation av ett snarkande med ett mer gnyende läte lämnade honom kort. Det var på prick lika, tyckte han själv och log ett litet men självbelåtet leende.
     “Stoppa hennes svans i munnen på han,” föreslog han och ryckte lite lätt på axlarna. “Dina problem är inte mina problem,” muttrade han innan han gäspade stort och lade sig till rätta igen med huvudet bortvänt.

Lÿs nickade i mörkret och fnissade lågt åt hans imitation som faktiskt var väldigt likt. Då hade hon haft rätt, det var Mörkö som snarkade. Men han låg för långt bort från henne för att hon skulle kunna väcka honom, och dessutom låg Åska emellan.
   Den ljusa rynkade på pannan? Inte hans problem? Varför skulle han alltid vara så tråkig? Det var som om varje gång hon försökte leka eller prata med honom något som drog honom ifrån henne. Och det var inte bara mitt i natten, utan det kunde vara mitt på ljusa dagen också.
   “Inte konstigt att du lämnas utanför”, muttrade hon tjurigt och skakade på huvudet. Med en överdriven rörelse vände hon sig om mot Åska istället, och gav Rök en liten spark med baktassen.

Rök låtsades som att han inte hörde henne, och när hon sparkade på honom rättade han bara till sig igen. Lÿs hade sagt det som att det var något fel med det, som att det var något fel på honom. På samma sätt som de ofta lämnade honom utanför så valde han att inte delta. Inte för att han tyckte illa om dem, men för det mesta tyckte han ingenting om dem. De var hans familj. Familj var viktigt. Det var sånt Nomë alltid tryckt in i huvudet på dem. Kanske skulle han känna så en dag också, men inte idag. Inte inatt.

[Avslutat]