Det var så klyschigt, ändå kunde inte Tenn hindra sig själv från att länga på stegen för att komma ikapp Vasilisa. Såklart, första tjejen han inte växt upp med, och bam!, så var han oförmögen att hålla en konversation i hennes närhet utan att rodna minst en gång.
     Trots det sökte han sig till henne, kanske för att återuppleva den pirrande känslan som växte sig starkare allt eftersom att tiden gick - och det hade bara gått några dagar. Det närmaste han kunde jämföra med var när han tyckt att Nephania var väldigt söt en period, men det hade snabbt gått över när verkligheten kommit ikapp. Det var kanske bara att vänta på att samma sak hände här, men samtidigt kunde han inte hålla sig borta.
     "Hej", hälsade han när han kom upp jämsides. Det var först då han insåg att han hade absolut inget att säga till henne. Inte så att hon var ointressant, men huvudet var tomt och munnen torr. Tenn blev yr och nervös. Något. "Fint.. fint väder idag." Mm, väldigt. Azhekaslättens oföränderliga gråa himmel tornade upp sig över dem. En mörkare skugga varslade om ett möjligt inkommande regn.

Vasilisas blick var fäst på den mörka horisonten samtidigt som hon med raska steg rörde sig framåt tillsammans med resten av gruppen. De var på väg till lyan, där två av de andra flockmedlemmarna befann sig och hade befunnit sig under tiden Skuggfall ägde rum. Hon hade för en stund ångrat det faktum att hon följt med Kolzak och Ezekiel till platsen, men hade sedan övertalat sig själv att det hade varit ett bra beslut.

En hälsning fick henne att ryckas ur sina tankar och Vasilisa vände blicken åt höger för att mötas av ett nu bekant ansikte. Det var Tenn som hon småpratat med häromdagen, och ett litet leende spred sig på hennes läppar.

"Fint... fint väder idag."

Vasilisa rynkade lätt på näsan och lät blicken vändas uppåt. Tenns definition av fint väder var för henne ett frågetecken, då mörka moln hade tornat upp sig på himlen och det skulle inte förvåna henne om det inom några minuter skulle börja regna. Hon lade huvudet försiktigt på sned och såg på honom.
"Väldigt... fint", svarade hon lågmält och log igen, men med ett mer osäkert leende. Vasilisa visste inte vad hon skulle svara eller säga, utan vände sakta blicken framåt igen. Hon förstod inte varför han kommit fram för att prata med henne, och framförallt förstod hon inte varför han valde att tala om vädret...?

Några minuter gick under tystnad, och Vasilisa ville säga något men hon visste inte vad. Istället förblev hon tyst och bet sig själv osäkert i läppen.

"Väldigt... fint", fick han till svar, och sedan blev det tyst. Hon verkade inte ha något att säga, och han klandrade henne inte. Med tanke på att han hade inlett konversationen kunde han knappast vänta sig att hon skulle ha en replik på tungan.
     "Japp..." sa han efter en stunds tystnad, som för att lätta den stela atmosfären som lagt sig över dem, men det hjälpte absolut ingenting. Ändå kunde han inte förmå sig själv att gå därifrån - var inte det ännu stelare? Så i en ännu tjockare tystnad fortsatte han att gå bredvid Vasilisa.

När Tenn åter talade förväntade hon sig att han kanske skulle säga något mer, men istället yttrade han ett ord, och förblev tyst. Vasilisas hjärta började att banka hårt bakom bröstkorgen och hennes blick flackade från himlen till Tenn. Den stelhet som låg i luften gick inte att förklara, utan var tvungen att ses med egna ögon för att förstå. En del av henne ville ville försvinna från jordens yta vid just det tillfället, för hon ville inte få honom att känna sig obekväm, det ville hon inte med någon.
"Hur är det med dig då? Har kämparglöden lagt sig?", frågade hon samtidigt som leendet åter smög sig på hennes läppar. Vasilisa visste inte varför hon ens försökte att driva konversationen framåt, för med tanke på den andres nervositet så skulle den inte leda någonvart.

Vasilisa kunde inte låta bli att undra varför Tenn försökte prata med henne, av alla individer som vandrade mot deras gemensamma slutpunkt.

AAAAAAAAAAAAH lät det i Tenns huvud i tystnaden. Han ångrade att han gjort det här. Faktiskt så ångrade han allt. Var det för sent att återvända till Qu?
     Vasilisa frågade hur det var med honom, men Tenn visste att det bara var ett sätt att få den otroliga stelheten att vädras. Under tystnaden hade ångesten över hela situationen växt i bröstet, och det hade blivit ohållbart.
     "MmmHmm", svarade han, så desperat att komma ut ur konversationen att han inte ens tänkte använda livbojen hon kastat åt honom. "Oj, jag tror Kolzak ropar, vi ... ses." Det var verkligen inte smidigt, men Tenn vände tvärt om och skyndade tillbaka längre bak i gruppen, där Kolzaks klara fäll skymtade. Redan när han yttrat orden ville han sjunka genom jorden. Uppenbarligen hade inte Kolzak ropat, men det fanns inget att göra åt saken nu. Tenn skyndade sig bakåt med glödheta kinder och placerade sig allra längst bak i ledet. I sin skam drog han tassarna efter sig, och hamnade många meter bakom övriga. Det passade honom bra ute på slätten - han kunde se dem, men de kunde inte höra hans frustrerade pustanden och stönanden. AAAH, så pinsamt.

[Avslutat]