Den blå vargen vandrade tyst medan dom gröna ögonen studerade omgivningen. Solen sken över pälsen som gjorde att den skimrade i grönt, likt en skatas svarta fjädrar som skimrade i grönt. Det enda som inte skimrade på vargen var dom lila ränderna och dom två par horn som han hade. Dom ena paret strax ovanför ögonen och det andra paret bakom öronen. Han hade även grönt fjäll på båda bakbenen och några lila fjädrar som svajade i den lätta vinden. Svansen var inte lika lång som en vanlig vargs, den var kortare och påminde om en triangel då den var höjd. Abrac stannade upp och vädrade i luften. Det doftade av olika typer av bytesdjur och han kände hur magen vred sig då den ville ha mat. Men vad skulle han jaga? Att fälla ett större byte själv var nästan lika med självmord men skulle han riskera det? Det fanns inget gräs att gömma sig i heller. En flock med bisonoxar vandrade längre bort och Abrac vätte nosen med tungan innan han drog in doften av djuren. Skulle han prova? Nej, det var bäst att hitta något mindre.
Abrac började trava fram över marken, bort från bisonoxarna och försökte istället få vittring på något mindre. Han såg några harar, men dom var alldeles för snabba för honom. Istället kom han fram till en källa med vatten och han lapade fundersamt i sig vätskan samtidigt som han lyssnade efter ljud. En doft av varg fann hans näsborrar och han höjde huvudet och såg sig omkring och han kunde se en figur längre bort. Han spände musklerna, backade några steg från källan och höll dom gröna ögonen på främlingen.

Den varelse som rörde sig fram över de karga markerna kunde nästan anses smälta in bland det djurliv som hörde hemma där, någonting som för denne var en ovanlighet. Den stora honan, vars manke sträckte sig bra mycket högre än en vanlig vargs, var van vid förundrade och avvaktande blickar som följde henne vart hon än gick. Med det breda huvudet, musklade kroppen och massiva tassarna som tycktes försöka gräva upp marken vars än de placerades var hon inte någon som smälte in i det vardagliga. Trots detta, så tillät kargblodet henne att röra sig med mjuka, smidiga rörelser och trots tassarnas storlek så gav hon aldrig mer ljud ifrån sig än vanligtvis. Ja, det var iallafall hur det vanligtvis låg till.
De svarta tassarna slog emot marken med sådan styrka att det inte var att tänka på att hon skulle kunna närma sig någon utan att dra till sig dennes uppmärksamhet. Men om man tog sig en närmare titt på henne så blev det väldigt snabbt väldigt uppenbart att smygande nog var det sista som rörde sig bland tankarna på henne. Det tunga huvudet gungade från sida till sida i takt med stegen som förde henne framåt, nosryggen var veckad och den övre läppen uppdragen så att det skära tandköttet var synligt. Den kontrastrika blicken vilade framför henne, men för den som vågade studera henne lite närmare kunde man ana att det mesta som passerade henne nog aldrig uppmärksammades eller registrerades.
Anledningen till den frustration, den frånvarande aggressivitet, som vilade över henne, bottnade för en gångs skull inte enbart i den storm av tankar som virvlade innanför det tjocka pannbenet. Ett lågt väsande undslapp henne, och huvudet vinklades så att den högra sidan av halsen blev mer synlig. Från baksidan av det högra örat, ned till den vita bogen så var pälsen borta. Skinnet som såg irriterat ut i kontakt med luften vittnade om att det var eld som orsakat skadan. Den stickande, brännande känslan som ständigt gnagde utmed sidan på henne fick tankarna att kollidera med sådan väldig kraft att det nästan berövade henne balansen. Smärtan var långt ifrån vad en vanlig varg skulle behövt uthärda, tack vare blodbändningen som hon besatt arbetade cellerna ständigt med att förnyas och ärrvävnad spanns tio gånger fortare än det skulle hos någon som inte ägde förmågan, men det var fortfarande tillräckligt för att störa henne så mycket att hon inte förmådde uppmärksamma vad som pågick omkring henne.
Den jäkla hyndan. Skulle ha dödat henne. Slitit henne i stycken. FÅ SMÄRTAN ATT FÖRSVINNA!!! Rösterna vrålade inom henne, fick henne att vrida huvudet åt sidan i ett försök att dämpa dem. Kylan som vilade i luften var inte i närheten av tillräckligt för att lindra hettan som osade från den svedda huden.
Nosryggen vibrerade, de massiva hörntänderna blev synliga när hon öppnade gapet i ren frustration. Men någonstans, längst bak i huvudet, kämpande bland kaoset som yrde inne i huvudet, fanns en tanke om att hon skulle fortsätta framåt. Vatten. Kunde hon hitta vatten kunde hon sänka ned kroppen och kanske svalka skadan något.
Ögonen slöts, och hon fortsatte framåt. Efter ytterligare en stund vandrande talade nosen om för henne att hon var tillräckligt nära för att öka takten. Faktum att en annan individ befann sig vid samma vattenhål som hon sökte sig till var hon inte medveten om. Blodbändningen var upptagen med att försöka reparera skadan. Och de andra sinnena... de var upptagna med sjukan som försökte driva henne till än mer vansinne än vad som vanligtvis besatt henne.