Tiken vandrar ensam genom Eriinari. Bergen ligger henne i ryggen. Hon vandrar i tankar. Det gör nästan ont att hon inte minns något av sitt liv innan de onda röda ögonen. Hon har bara ett namn som getts henne av en som knappast kan kallas bekant nu. Och minnen hon samlat på sig sedan dess. Men inget av dem spelar egentligen någon roll. Om hon bara kunde släppa känslorna som styr henne. Skräck och frukta, förvirring, övergivenhet... skam. Vem hon än var förut så kan hon väl knappast ha varit lika patetisk som hon är nu. Eller? Det skrämmer henne oerhört att hon inte vet. Att när hon söker i sitt medvetande efter minnen från valptiden så finner hon sig bara stå på kanten till ett enormt svårt hål. Det finns ingenting där. Det är som att hon blivit urgröpt. Hennes identitet har tagits ifrån henne. Tagits ifrån henne? Hur tar man något sådant? Frågan är snarare, går det att få tillbaka något som är borta? Är det borta?
En lätt huvudvärk petar på tinningarna. Tiken stannar upp och hänger med huvudet. Hon suckar djupt och snackar sedan med tungan. Sedan höjer hon huvudet och ser sig omkring. Det nya målet blir att hitta lite vatten. Hon sätter kroppen i rörelse igen. Hennes kropp är mycket starkare. Även om hon fortfarande saknar riktiga muskler så är hon långt ifrån lika tanig och eländig som hon varit tidigare. Livet går åt rätt håll. Vad det nu menas med det. Hon travar framåt. Den ljusblå blicken söker över området efter vad hon letar efter. Snart får hon syn på det. Vatten. Glatt travar hon dit och galopperar sista biten. Hon stannar med framtassarna i det kalla vattnet och sänker nosen mot ytan. Hon lapar girigt i sig av vattnet och känner kylan sprida sig i kroppen.
En stund senare är det något som petar på hennes medvetande. Tiken höjer huvudet och ser sig omkring. Hon har lärt sig att den där känslan tyder på att någon annan varg finns i närheten. Hon står stilla. Vattendroppar faller från hennes haka. Spänningen sprider sig i kroppen. Öronen står spetsade på huvudet och den ljusa blicken  söker efter främlingen.

På långsamma, ansträngda steg tog han sig framåt. Såret över skuldran värkte intensivt varje gång han lyfte och placerade ramen mot marken. Pälsen runt om området var tovig och kletig av den mörka sörjan. Lyckligtvis var det enda sår han dragit på sig som var av mer allvarlig börd men det skulle snart lösa sig. Lite vatten och sömn så skulle han vara redo för världens utmaningar igen om någon dag. En ojämnhet i marken fick honom att stapplade till och han grimaserade illa när det högg till ena låret från den oväntade rörelsen. Heh. Han samlade sig på nytt och fortsatte bestämt framåt, i riktning mot källan av vatten som han hade passerat tidigare under dagen.
Det hade inte varit ett utan tre kattdjur, mindre än han själv men med vassa klor och väldiga hörntänder. Garn hade varit på jakt när ropen på hjälp nått honom och i vanlig ordning han hade dundrat iväg utan en tanke för att se vad det var som pågick.
När han nått ropens ursprung hade han mötts av två blodade vargar som stått upptryckta med ryggarna mot ett stort stenparti och katterna som långsamt cirkulerade dem i en halvmåne. 
Garn hade varit på väg därifrån igen när det slog honom - vad skulle Varga tyckt om honom om han lämnade dom två spinkarna till sitt öde? Den tanken gjorde saker enkelt. Hans brorsdotter betydde världen för honom och att göra henne stolt var en av de allra viktigaste orsakerna till mycket i hans värld.
Garn hade sprungit rakt in i smeten och tagit sig an de tre katterna samtidigt som de två vargarna, när de inte varit i fokus för rovdjuren, smitit från platsen med svansarna mellan benen och lämnat Garn till att klara sig själv.
Två av djuren hade gått ner och den tredje hade flytt i sista stund.

Snart uppenbarade sig vattenhålet i fjärran men också en ensam figur som stod stilla och tycktes hålla blicken i hans riktning. Han sänkte nacken och fortsatte obrydd att lunka framåt.

När doften av blod når hennes nos läggs öronen mot nacken. Minnet av monstret i Ötamon spelas upp för hennes inre. Bakbenen sjunker något som för att göra sig klar för att fly. Men när den främmande vargen blir synlig reser tiken på sig igen. En skadad vandrare kan inte vara farlig va? Eller kan han? Den som skadat honom kanske flåsar honom i hasorna? Tiken fixerar hanen med blicken. Hon ser på honom när han går fram till vattnet en bit bort från henne. Hon lyfter ena tassen en bit ovanför marken men fryser i rörelsen. Osäker på vad hon ska göra. Efter att snabbt ha skannar av området efter fler medvetande slappnar hon av när det bara är den här främlingen i närheten. En annan bild poppar upp hör hennes inre syn. Främlingen som slåss mot varelser som tiken aldrig sett tidigare. I alla fall har hon inget minne av något liknande. Främlingen ger sig på varelserna för att undsätta två andra vargar som även de var blodiga. Men istället för att hjälpa till så det var tre mot tre så hade de två andra vargarna bara smitit därifrån.
Tiken kippar efter luft när hon insåg att hon höll andan och blicken blir fokuserad på främlingen igen. Hon fullföljer rörelsen och tar några steg mot honom. Han verkar inte låtsas om henne. Hon stannar upp igen huvudet hålls lågt och öronen hålls osäkert bakåt. Hon ser upp på hanen.
"Gör det ont?"

Det svala vattnet hade gjort gott för hans törstande strupe och det fick honom att tänka på något annat än värken som tycktes spreta ut från varje fiber av hans kropp. Stillsamt lappade han i sig av tjärnens innehåll samtidigt som han i ögonvrån höll ett vakande öga på tiken som fortfarande tycktes stirrade efter honom. Plötsligt fick hon liv och rörde sig några osäkra steg i hans riktning. Ville hon något?
Den enda han uppfattade när orden, frågan, lämnade hennes käft var ett avlägset mummel som han inte kunde uppfatta. Nosryggen rynkades och undrandes la han huvudet på sned. 
"VA?" Gapade han högljutt över den inte allt för stora distans som skiljde dem åt och skakade oförstående på huvudet. Hans röst var överdrivet hög, mycket för att han inte heller kunde uppfatta sin egen volym riktigt. En ordentlig smäll som träffat huvudets högra sida hade tillfälligt tagit ifrån honom en del av hörseln på det örat. 
"VAD SÄGER DU?"

Vid främlingens höjda röst hoppar den gråbruna tiken skrämt till. Hon hade inte varit beredd på det och det plötsliga ljudet som hon inte hade förväntat sig från en skadad varg fick pälsen att ställa sig på ända. Öronen placeras stramt i nacken och den isblå blicken spärras upp. När hon sedan inser att hanen har svårt att höra henne funderar hon på om hon talat för tyst och börjar känna sig besvärad. Vad ska hon göra nu? Hon tar några steg närmare. Och så några till så hon är på närmare avstånd. Mer samtalsvänligt avstånd, men tillräckligt mycket utrymme emellan dem för att hon ska kunna få ett litet försprång om främlingen skulle göra ett utfall. Men med tanke på att han är skadad så skulle hon nog kunna springa ifrån honom i alla fall. "Hush! Så högljudd. Har du fått ett slag mot huvudet? Pulserar blodet i öronen?" Hennes tankar börjar genast fara. Hon ser fortfarande med stor osäkerhet på främlingen. Hon fuktar nosen. "KAN JAG HJÄlpa dig med något?" Hon börjar tala med en höjd stämma men inser att hon gör just det och blir genast ännu mer osäker och ljudnivån på hennes stämma sänks tills orden dör ut med frågan. Hon harklar sig och säger åt sig att försöka vara till någon nytta. Främlingen är trots allt skadad. Om hon kan hjälpa honom så borde hon göra det. Eller hur? Mitt.. Jag heter.. Mishi". Hon stakar fram meningen för hon har fortfarande svårt för att kalla det för sitt namn. Det är vad hon kallas. Vad den vänliga främlingen Asami kallade henne. Som hon nu har hållit fast vid väldigt länge. För att ha något att kalla sig själv. När andra frågar. För det är tydligen viktigt att ha något namn att kalla sig själv. Och då hon inte har något minne av vem hon är så får Mishi duga. Även om det inte är henne namn.
Hon tvingar öronen att spetsas på huvudet. Tvingar sig själv att inte sjunka ihop i en osäker kroppshållning. Hon vill utstråla självsäkerhet. Hon vill inte vara liten och rädd längre. För vad hon vet så är hon ingen valp. Hon är inte liten som Ezekiel. Hon är vuxen. Och en vuxen varg borde ha en hel livstid bakom sig. Många år av erfarenhet. Men hon har ingenting. Allt är svart. När hon tänker tillbaka. Försöker föreställa sig sin familjs ansikten så ser hon vara ett stort svart hål. Ett tomrum som tycks växa för var dag som går eftersom hon inser att det förmodligen är så mycket hon saknar. Men hon kan inte minnas vad det är hon saknar. Istället jagas hon av mardrömmar. Av röda ögon och smärta.
Den isblå blicken fixerar främlingen. Fästs lite extra på blodet som fläckar hans päls. Doften av blod är tung och järnig i hennes nos. Nosryggen rynkas men hon backar inte. Hon tar istället ett steg närmare. Försiktigt. Men inte lika osäkert som innan. Svansen hålls tryckt mot bakbenen men för en gång skull darrar hon inte. För i denna situation finns det en varg som är mer illa däran än vad hon själv är. Och om hon kan så vill hon gärna hjälpa till.