| Till Kaine men öppet att joina i för andra också! |

Blodröda klor mötte det hårda stenunderlaget med ett lågt klapper,
det hade tidigare gått på ständigt gräs, där hade varelsen kunnat gå så nära ljudlöst man kom med en kraftig kropp som hans.
Här skulle det vara nästintill omöjligt.
Ett tjockhårat mörkgrönt huvud sänktes till marken, en nos "vibrerade" uppefter marken när den tog in lukter av vem som vandrat här tidigare.
Senast nått rådjur, den stålgrå blicken vändes uppåt även om huvudet ännu var nerböjt, den blickade frammåt längs stigen som slingrade sig uppåt. Sakta och obrådskande höjdes huvudet och en blodröd tjock lugg täckte djurets panna och lät bara halva delar av ögonen synnas.
Svansen som bar en lika mörkgön färg med röda tecken prydande ovanpå, svepte till bakom bakbenen innan kroppen sattes i rörelser för att ta sig upp för den sluttande stigen och bestiga det låga berget som bara var en del av den långa kedjan.

Emon's blick var riktad frammåt, stigen bestod av stenar som var placerade nästan som trappsteg, på vissa ställen som en avlång klippa som slättade ut sig rakt frammåt uppefter berget, på andra en högavsats man nästan fick hoppa uppför.
Varför han befann sig här var han inte överens med sig själv om, han visste att The Dark Nation hade sitt revir i närheten, men han var inte på väg ditt. Hade bara vandrat neråt mot söder genom NUmoorislätten och sett kedjan i fjärran och haft som mål att ta reda på vad det var för ställe.
Han var fortfaranade en av dem nyare i Numoori och alla platser hade han ännu inte sett.
Kedjan var en av platserna.

| Dåligt slut men måste sova.. natti natti ;P |

Den sandfärgade unga hanen vandrar på en plats han aldrig varit på förut. Den liknar vissa platser i havets bråda djup. Men det går ändå inte att jämföra. För den här hanen är allt i havet mycket vackrare än på land. Med ett undantag såklart. Vampyren som äger hans hjärta. Men han ser inte på henne som ett blodtörstigt monster. För han ser bortom det. Han ser den hon en gång var. Den han först mötte. Hon är alltid vacker för honom. Men de lever i två olika världar nu. Och denna hane har även plikter till sin flock.
Han stannar upp och ruskar lätt på sig. På den här platsen måste han tänka på balansen. Han har ändå väldigt bra balans. Och höjder har han heller inga problem med. Och fotfäste har han. Det är bara det att han är medveten om riskerna om han skulle falla. I havet är det inga problem. Men han är fortfarande ovan att vandra så här på land. Han är en havsvarg. Det ligger i blodet. Hans blod är helt rent. Inte fläckat av blandningar. Han har levt hela sitt liv i havet. Har vuxit upp där. Det var inte länge sedan han började tänja på bandet till havet och vandra på land. Följa henne. Och följa flocken. Följa sin ledare och vän.

Nu är han här. I Raukjakedjan. Tassarna placeras mjukt mot det hårda underlaget. Han ger få ljud ifrån sig. Han vet hur man är ljudlös. Han är en havets jägare. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen med ett snabbt svep. Öronen står spetsade på huvudet. Vinden leker i den korta pälsen och får den längre luggen att dansa mjukt. Den långa kraftiga svansen guppar lugnt med i rörelserna när vargen vandrar framåt. Musklerna leker under skinnet när han rör på sig. Havsvargens päls är inte allt för kort. Men ändå kortare än vanliga vargars. Och tätare. Dofterna på land är helt annorlunda än dofterna i havet. Här är det mycket mer som doftar. Bland annat doften av varg. Det är inget man direkt känner varje dag i havet. Vargar i havet är sällsynt. Denna havsvarg har i alla fall inte stött på så många likar under sitt liv. Nyfiken är han i alla fall på dofterna och följer doften av varg.

| Gör det sällan men måste nu- berömma ditt inlägg! Tyckte verkligen om det, jättesnyggt skrivet! ='DD Får en att nästan vilja ha en havs-/vattenvarg! |

Emon kände vargdoften när han var halvvägs upp, han stannade till och lyfte huvudet mot toppen. Nosen "vibrerade" på sitt ställe återigen. Nu av intresse, befann sig denne på toppen eller på andra sidan?
Han fortsatte sin vandring uppåt, visserligen hade han en grundmuskelmassa lika grov som en bergsvargs. Men blansen avr inte lika bra, det var vad som skiljde på honom och den rasen.
Han tog mjuka steg men hördes ändå svagt, hans kropp var aningen klumpig och avlöste nusomdå ljud, vägen uppåt tog han lugnt. Han hade ingen brådska. Öronen spelade ändå snabbt av och an, i väntan på ljud av den andre för att kunna mäta avstånd.
Men inget hörde han, antagligen en mycket skicklig smygare.
När han slutligen kom upp mötte honom en bred stenstig som gick längs toppen, hanen gick mot andra kanten och en sandfärgad varg mötte hans stålgrå blick. Den tog sig uppåt och var nästan uppe, lite till vänster om Emon, ungefär 10 meter bort.
Emon hade eftermiddagsljuset i ryggen, vilket gjorde att för den andre så han ut som en mörk siluett stående och inväntade denne.
De stålgrå ögonen betrakde hanen, dess gång som var förvånande ljudlös. Mjukt men smidigt.

[Haha. xD Jag som tyckte att mitt inlägg var ett av de sämre jag skrivit. xD]

Han fortsätter sin färd uppför berget. Det var rätt kul att klättra här. Inte alls som i havet. Varje dag upptäcker han nya förunderliga saker på land. Öronen klipper till på huvudet. Han lyssnar. Försöker fånga upp ljud från främlingen. Han kan höra vätskorna i den andres kropp. Kaine kan enkelt läsa av andra på vattnet i deras kroppar. För alla levande varelser består till viss del av vatten har han märkt. Det är förunderligt och något han inte har kunnat läsa så länge. Men nog blev han överraskad över det hela när han väl lärt sig det. Och han kan använda det till sin fördel.

Snart upptäcker han främlingen. Ser inte så mycket mer av denne än en svart silhuett när solen närmast bländar honom. Kanske är det en taktik från främlingens sida? Kaine stannar upp. Han är inte så intresserad av att nå toppen på berget. Helst vill han ta sig ner till marken igen. Komma nära havet. Här uppe på bergen känner han sig faktiskt osäker. Det är en känsla han inte riktigt uppskattar. Nyfiken på främlingen tar han sig ändå lite närmare denne. Sedan stannar han när han funnit en bra avsats att stå på. Han nickar lätt som hälsning.
"Goddag". Hälsar han sedan. Kaine är inte lika glad och översocial som han en gång var. Han har ändrats en hel del. Vuxit upp. Men det är ändå inte riktigt hans stil att totalignorera en främling när de ändå har lagt märke till varandra.

Emon såg ner mot den andre, den hade stannat upp, såg nästan lite osäker ut.
Det och doften avslöjade att det inte var en TDN:are, Emon var inte den typen som stod och råflinade åt folk. Han var inte som den unga tik han nyss träffat här i närheten, den unga dam som visat sig vara hans systers dotter.
Nått fick honom nästan att skämmas över henne och därmed böt han raskt tankeämne. Riktade in sig på främlingen.
-Var hälsad, besvarade han denne och nickade kort.
Blicken var kall och läpparna åtdragna till ett streck.
-Vem är du och varifrån kommer du främling?, frågade han, rösten var klart hörbar och böljande nerför sluttningen mot hanen.
Vindarna drog kyliga nere på marken på grund av vinterns närhet,
så uppe på bergstopparna var det direkt ännu kallare.
Vindarna rev i Emon's tjocka man, lockade dess samlade hårslingor att lämna sina rötter och följa med bortom molnen.
Men det ända de blodröda håren kunde göra var att dra sig mot norr med vinden och slå mot den gröna hårremmen på halsen i frustation.
Nosen drog ännu av och an på sin plats för att ta in den andres dofter ytterligare, för att sätta den i minne ifall ett nytt möte skulle inträffa.

Kaine ser inte osäker ut alls. Det är bara en känsla när han varit borta från havet för länge. Det finns inte i Kaine's värld att se osäker ut. För han har aldrig lärt sig det. Hela hans liv har gått ut på att kämpa för sin överlevnad. Då finns det inte plats för tvivel och osäkerhet. Kaine är en väldigt säker hane. Han vet vad han vill och han kämpar för det.

Främlingen hälsar och frågar sedan vem Kaine är och var han kommer ifrån.
"Mitt namn är Kaine. Jag lever med flocken Isil Anar". Svarar han. Sanningen är långt mycket mer komplicerad och invecklad. Men det har han inga planer att avslöja för någon. Allra minst för en främling.
"Vem frågar?" Han bollar tillbaka frågan och studerar främlingen medan han inväntar ett svar.

Kaine lyssnar till vattnet som rör sig i främlingens kropp. Det verkar vara en stark och välmående hane. Inga skador och inga sjukdomar. Andra brukar kunna avläsa andra med dofter. Kaine å andra sidan besitter inte dofter som alla andra. Han doftar inte varg. Eller jo, lite kanske. Men det är inte den dominerande doften. Han brukade dofta tång och sjögräs och hav när han enbart levde i havet. Nu doftar han mer fukt och dagg eftersom han ofta befinner sig i Kwazatriskogen eller bland ruinerna. De platser som är Isil Anar's revir.

| åh, förlåt. Men de va typ Emons tane. Emon ansåg att han såg osäker ut... ;) om de e ok? |

Emon såg på den andre, nickade lugnt.
-Emon, medlem av Cierzo, med blicken vänd neråt mot vägen framför honom tog han sig några steg neråt för att komma närmare främlingen.
Emons kroppspråk visade att han var fredlig, inte ville något ont.Hanen stannade upp några meter ifrån den andre, höjde blicken och såg mot denne med grå blick.
-Var har Isilanar sitt revir? E du ny i den flocken? började hanen samtala, den andre verkade inte speciellt farlig den heller. emon satte sig ner, spänt och redo ifall det hela var en lögn. Men han satt ner.
Han förvånades av det själv, han brukade inte vara så snabb på att sätta sig ner i nån ookänds närhet. Delvis skämdes han, hur kunde han vara så lugn?!
Men samtidigt kunde han inte heller förmå sig att stiga upp.
| kort och enkelt |

[Kaine ser inte osäker ut. Det har hal aldrig gjort och det gör han inte om jag inte skriver det.]

Emon. Cierzo. Två namn han inte känner till. Men det är fortfarande så mycket han inte känner till i detta land. Han nickar kort. Bekräftande att han hört och registrerat det främlingen sagt. Sen måste han skaka lätt på huvudet.
"Jag har varit medlem i IsilAnar ett bra tag nu. Vi har vårat revir i Kwazatri och bland ruinerna". Det låter alltid lika intressant att säga att reviret är placerat bland ruinerna. Öronen klipper till på huvudet. Vinden leker i den sjögräsgröna luggen.
"Vart har Cierzo sitt revir?". Det skadar inte att försöka lära sig om landet lite mer. Om han skulle ta sig någon gång och utforska landet mer. Men det kommer väl inte hända inom den närmaste framtiden.
Efter en stund gör han som Emon. Sätter sig ner. Den långa kraftiga svansen placeras kring de mörkt bruna tassarna. Kaine har en kraftigare svans än vanliga vargar. Än vargar som vandrar enbart på land. Men svansen ser inte överdrivet stor ut för det.

I brist på annat sökte den gråa vargen sig bortom den värld han redan sett, bort ifrån öknar, silverskogar, ruiner... Han hade rört sig hemåt igen efter sitt korta besök i öknen, men inte för att han skulle hem, utan bara för att han skulle bort ifrån det torra och öde området. Han hade sedan fortsatt planlöst över slätten och det slutade med att han började vandra längsted den kedja av berg som fortsatte allt längre. Fram tills där han var nu.
Han styrde nu sina steg rakt upp på berget, han hade redan arbetat sig upp några meter men hade planer att fortsätta åter lite till, han bar ganska stadig på foten, trots hans smala och rangliga kroppsbyggnad. Han klippte till med de ljusa öronen då han uppfattade en röst. Han hann inte utskilja orden, endast rösten som rörde sig över berget. Han stannade upp och hörde sedan en annan röst, som förmodligen svarade den första rösten. Han klippte åter till med de ljusa öronen, inväntade för att se om han kunde uppfatta en tredje röst. Men den första rösten återvände och talade. Fortfarande var det ganska oklart vad de sa till varandra. Han höjde istället den svarta nosen och lät dofterna omkring honom samlas och han uppfattade nu att båda två var hanar och åt vilket håll de befann sig. Det kunde väl inte vara så illa att bara ta en titt? Bara hälsa lite smått, kanske utbyta lite ord?
Men till vilken mening egentligen?
den unga suckade lite trött åt sin egen tanke, men ändå tog han sats och fortsatte arbeta med benen för att ta sig längre uppåt, där han var ganska säker på att främlingarna befann sig. Han kunde egentligen inte vara säker på att de var främlingar, men vem kände han egentligen? Som inte var död.

Han ruskade av sig tankarna på det och fokuserade istället fullt på sitt fotarbete, för att slippa att råka snubbla och falla i berget och därmed riskera att bryta något. Snart blottade han två skepnader en bit bort när han höjde de klara blåa ögonen en kort sekund. Han vippade med de ljust gråa öronen, tvekade över sitt val att ta sig upp till dem, han skulle kunna vända nu, låtsas att han inte märkt dem. Men det spelade inte heller någon roll.
Han kände faktiskt att han inte riktigt brydde sig om någonting som det såg ut just nu. Så att bara föra ett samtal med dem kunde inte skada. Ico fortsatte därför sin vandring upp för att hälsa på dem.

OFF
hoppas det var OK att jag joinade c:

| Okej, okej! Jag nämner det inte igen, så låtsas vi att det inte hänt. Men de var härifrån som jag fick det--> "Helst vill han ta sig ner till marken igen. Komma nära havet. Här uppe på bergen känner han sig faktiskt osäker. Det är en känsla han inte riktigt uppskattar." En liten del jag kopierade av inlägget du skrev innan jag i mitt följande inlägg nämnde att Kaine såg osäker ut.
Kaine- det går säkert bra! ^^ |

Emon tänkte på platserna hanen nämnde och sökte efter bilder att koppla ihop namnerna med, han insåg då att han aldrig besökt Ruinerna. Det låg inte långt härifrån, något han kanske borde besöka. Han påminde sig sekunden efter att detn som nyss berättat om platsen, sagt det i samband emd reviret till sin flock. Han borde inte klampa in där. Men kanske kunde han gå i utkanten...
Han påminde sig att sedan fråga om reviret var över alla Ruinerna.
Kaines fråga om hans egna revir fick honom att glömma sin fråga han skulle ställa.
- I en del av Lövskogen, jag har någonstansifrån att nån flock som kunant vara IsialAnar hållit till uppe nära Kaiwood..., det sistra sa han nästan som om han tänkte för sig själv, men hans aningen frågande blick om svar på sin fundering avslöjade att han menat funderingen hörlig åt den andre.
En okänd doft smög sig runt honom, hans öron vickade genast bland den blodröda manen, nosen vibrerade lugnt på sin plats efter noggrananre dofter.
Han bar på hans systersdotters flockdoft, hanen sökte sig tillbaka till mötet och kom ihåg var han träffat tiken. Lavaöknen, TDN:s revir. Denne varg som vandrade här tillhörde alltså The Dark Nation, men det var inte León, hon var tik. Den här lukten avslöjade en hane.
Emon kände lukten komma närmare, alltså förflyttade sig vargen mot Kaine och Emon, efter en kort tids inväntan svängde han huvudet snett bakåt mot höger.
Ljuset var dåligt men han tydde en vargkropps figur.
Emon spetsade öronen innan han skjöt dem åt sidorna för att ta in ljud från alla håll. Sen smått bakåt i irriterad ställning. Hans ögon höll sig vid nykomlingen och med hastig rörelse steg han upp och vände på sig aningen så han kunde se främlingen bättre men på samma gång se Kaine i ögonvrån.

[Emon. Du missade: Det är en känsla han inte uppskattar. Det är bara en känsla. Inte något som visas utåt.
Mistico. Det är bara att joina. :)]

Kaine hade tidigt kunnat känna av ännu en närvaro. Genom vätskorna i dennes kropp. Öronen klipper till på hans huvud och han vridet lätt på nacken så att blicken sveper över berglandskapet och efter en stund kan han skymta en grå gestalt. Ha har fortfarande full koll på Emon. Lyssnar till dennes ord. Lövskogen. Där har han aldrig varit någonstans. Men Lövskogen låter som en fin plats. Han ser på Emon igen och nickar.
"Lövskogen? Ligger det högre upp i landet?". Alltid bra att veta. Sen funderar han en knappt märkbar stund på orden som följt.
"Jag har hört att IsilAnar blev utrotat för länge sedan. Men ättlingar till den flocken har nu rest sig och återskapat flocken igen". Säger han. Detta är vad han hört. Faktiskt är Kaine glad över att få tillhöra en flock. Speciellt IsilAnar då en ung varg som Kaine ser lite som sin bäste vän är ledare. Det är en flock han faktiskt kan stå för att skydda. Och nog skulle han göra det. Men hans hjärta kommer alltid att vara kluvet.
Han lägger åter mer uppmärksamhet på nykomlingen.
"Goddag". Säger han. Dels för att nykomlingen ska märka att han är upptäckt. Dels för att Kaine, trots att han har förändrats på många sätt, fortfarande uppskattar att möta andra vargar.