Efter en kort besök i vad som kallades Islagunen hade han skyndat därifrån. Han hade definitivt inte blivit utjagad i alla fall. Inte hade han råkat välta ett stånd med lergods som allihopa åkt i marken, så klantig skulle han aldrig vara. Det var faktiskt inte hans fel att en jättestor grå varg med dassig man knuffat till honom så han for in i tantens stånd. Han visste inte att tanten skulle kräva honom på kompensation i sån mängd att det verkade överdrivet. Tillslut hade hon vänt honom ryggen för att kalla på Isblod som redan var på väg och då hade han lyckats springa sin väg. Han var inte säker på om någonsin skulle vara välkommen tillbaka, åt vilket håll han sprang eller om han var förföljd.
Nu orkade han dock inte springa längre och stannade därför vid en grumlig göl. Han drack några klunkar innan han orkade se sig omkring. Vattnet smakade kalk, var varmt och fick den blå nosen att skrynklas ihop. Han såg sig omkring över det platta landskapet. Det fanns inte jättemycket att titta på om man inte tyckte om att inspektera gulnat gräs och stenar. Inte var det vad Pond kände för i alla fall. Dessutom var himlen täckt av ett så tjockt lager moln att man inte kunde se solen och han kunde inte orientera sig i det platta landskapet.
Plötsligt såg han en vit varg kliva ut från ett klippblock lite längre bort, han var inte säker på om den sett honom eller inte men han tog genast ett språng över gölen.
"Hallå hallå!" ropade han samtidigt som han rusade emot den vita "Hej, hallå ursäkta!"
Hennes ansikte vändes mot honom och svansen började veva bakom honom när han kopplade på sitt breda leende som han visste fick alla på fall.
"Kan du hjälpa mig?" frågade han samtidigt som han bromsade in framför henne.

Det var en verkligt energisk, blå varg med klar blick som bromsade in framför Vit. Hon hade knappt hunnit ut ur sitt lilla vindskydd innan han var framme. Hon hade sett honom komma farandes ett ögonblick innan, men lyckades ändå rycka till i överraskning.
  Hanen hälsade glatt, och Vit log blygt till svar. Hanen bad sedan om hjälp, alltjämt leende.
   “Hjälpa?” Hon tippade huvudet lite på sned, och ett frågande uttryck föll över de mjuka ansiktsdragen. “Hjälpa med vad?” Han verkade inte precis i nöd. För det var hon åtminstone tacksam – hon hade haft nog med äventyr de senaste månaderna. Tillräckligt för en livstid, kändes det som. Men hon ville gärna hjälpa om hon kunde, även om han bara var en främling. Den hjälp hon själv fått av snälla främlingar var ovärderlig.

Hon var väldigt söt, någonting som han insåg när han mötte hennes röda blick. Hennes ansikte var näpet, ögonen öppna och välkomnande när han stannade framför henne. Svansen svepte ursäktande bakom honom när han öppnade munnen.
"Jo du ser, det är nämligen så att jag kanske gått liiite vilse, inte alls mycket men lite grann bara." han hade alltjämt en urskuldande ton samtidigt som han fortsatte le ursäktande "Så jag undrar egentligen bara om du skulle kunna peka ut vägen till typ Kaiwood eller Döda skogen? Bara inte tillbaka till Islagunen.. Eller!" han såg ut som att han kommit på en briljant idé "Eller så kanske jag kan få hänga lite med dig? Du verkar sjysst och jag har inte jättelust att gå nu på en gång, om du.. har lust kanske."