Skymd i trädens skuggor, bland gräset, hade den enorma honan lagt sig i ett försök att lugna stormen som ekade innanför pannbenet på henne och drev den växande huvudvärken till en tjutande yrsel. Sedan mötet med den mörka hanen, sedan de försökt slita ut inälvorna på varandra, så hade någonting skett. Någonting som egentligen var omöjligt, som var menat att aldrig någonsin ske. Utan tvekan hade hanen besuttit förmågan att läsa tankar, sträcka sig in i andra individers sinnen, men det var en kraft som för henne inte var obekant. Sedan födseln hade hon befunnit sig i sin systers närvaro, en syster som ägt förmågan att ta del av andras tankar och föra konversationer utan ord. Det hade aldrig gått särskilt väl när hon försökt kommunicera eller använda kraften på sin syster, just för att hennes tankar alltid var ett virrvarr av kaosartad sjukdom. Men aldrig förr hade det hänt att denna sjukdom som vilat inom hennes sinne, som legat och grott i takt med hennes psyke och täckte varenda millimeter av den varelse som var hon, hade sträckt sig ut och satt klorna i någon annan. För det var väl det som hänt? Innan hon vetat ordet av det hade någonting i hanens blick förändrats, och det kändes som att en vägg som suttit uppe innanför hennes pannben hade fällts. Som om det funnits någonting som kämpat för att hålla hennes sjuka sinne i styr och hjälpt henne kunna plocka till sig åtminstone de tydligaste av tankar som cirkulerat i det kaos som var hennes hjärna. Hanen, obekant med den sjukdom och det kaos som för henne var vardag, hade tappat besinningen. Och med den tunna spärren i hennes egna sinne borta, var det som att hon själv tappat lite av den kontroll hon vanligtvis kunde skryta om att ha.
En dov morrning lämnade henne, och en av de stora, svarta framtasarna lyftes för att dras över hennes ansikte. Det ansikte som ändrat utseende sedan mötet. Varför hon var medveten om detta var för att hon mycket snart efter striden sökt sig till vatten, för att släcka sin törst, tvätta sina sår och kyla huvudet som kändes som att det var redo att sprängas. Den svarta färg som alltid legat över hennes nosrygg och sträckt sig bak till hennes svans över ryggen hade smetats ut, och klädde nu större delen av hennes ansikte. Rösterna som krockade med donande kraft inne i huvudet på henne tycktes tala om att det passade henne bättre. Ja. En förbättring. Det klädde henne. Klädde dem. De kunde inte hålla tyst. De skrek, viskade, mumlade, artikulerade... allt om vartannat. Hon önskade tystnad. Nej. Hon begärde det.
Nosryggen vibrerade, och tassen som låg placerad över hennes ögon trycktes hårdare emot ansiktet. Ja. Hon krävde tystnad. Krävde disciplin. Krävde makt. Krävde... någonting annat. Vad? Hungrig. Kanske? Törstig? Nej. Rastlösheten spred sig genom hennes kropp likt eld, fick det att klia i musklerna. Någonting krävde hon. Någonting... någonting....

Flockens blickar hade drivit henne till vansinne. Medan de allra flesta bara stirrat med öppen mun eller åtminstone tittat till att börja med, så hade många frågat rakt ut. Flera gånger om. Hon visste att det bara var en fas, att de skulle vänja sig så småningom, men hon hade aldrig gillat att vara i direkt centrum. Det var inte det att hon inte uppskattade sin position – det var allt hon någonsin kämpat för, och hon ledde dem med ambition och entusiasm. Däremot gillade hon inte att bli utstirrad. Hon förstod varför, och hon hade berättat - det var inte så att hon ämnade hålla dem i mörker - men Inferon visste att det fortfarande fanns många frågor som hon inte kände för att svara på just då. Frågor hon inte visste svaret på själv.
   Därför var det tacksamt att röra sig genom Yanamorë utanför Kärnan, där få kände igen henne från förr. Inga nyfikna blickar - åtminstone färre - men inte tillräckligt för att ge henne det lugn som krävdes för att försöka vänja sig vid... Tassarna. Resten. Ronia hajade fortfarande till varje gång hon såg ner mot sina tassar, och varje gång hon vände så att ljuset träffade rätt. Men tassarna var värst. Platta, märkliga i jämförelse med de kargblodet givit henne. Marken kändes inte likadan under trampdynorna, om än det förbättrade greppet om underlaget var ett välkommet attribut. Hon kunde heller inte klättra längre. Den insikten hade varit värst. Men hon vågade inte vara otacksam. Det var hon inte heller, absolut inte, hon kände sig hedrad, trots att händelsen definitivt satt henne ur balans. Tillfälligt, men ordentligt. Hon hade sett honom. Aurinko hade valt ut henne, av någon anledning, och det nya hon såg i sin spegelbild var trots allt välkommen. Hon tyckte om det, och på sätt och vis kände hon sig mer sann till sin natur än förr. Hon behövde bara... Vänja sig. Smälta det. Röra sig, använda sina förmågor, i ensamhet. Låta de blandade känslorna lägga sig.
   Ronia hade ensam strövat mot revirets yttersta gränser, och sedan passerat dem helt. Hon hade tidigare förvarnat både Roop och Chayan om att hon skulle vara frånvarande över dagen, och de båda hanarna hade reagerat ungefär likadant – skeptiskt höjda ögonbryn, men sedan nickat, och inte ifrågasatt. Om det var något hon uppskattade med dem var det, förutom lojaliteten, deras likasinnade ointresse i att snoka. När hon helst önskat att få vara ifred för att tänka hade de accepterat det utan vidare, inga frågor ställda. De var pålitliga, båda två. De skulle utan vidare kunna upprätthålla Yanamorë under hennes frånvaro, både nu och över den stundande resan.
   Ronia var tillräckligt försjunken i sina egna tankar för att nästan missa den stora honan som låg och tryckte i snön en bit bort. Hon upptäckte henne inte förrän hon uttalat ett obegripligt mumlande, och Ronia stannade tvärt till. Blicken svepte över den kraftiga skepnaden, som gjorde det klart för henne att den främmande tiken var åtminstone i Blacks storlek. Tassarna som låg krampaktigt tryckta över främlingens ansikte var lika stora som Ronias egen anlete. Hon mumlade för sig själv. Det gick inte att höra vad hon sa, men något av den ihopsjunkna gestalten fick henne att dröja kvar ett varv extra. Hon såg nästan plågad ut, och reagerade inte på Ronias närvaro. Var hon skadad? Sjuk?
   “Du.” Hon såg mot främlingen med allvarlig blick, och rörde sig varsamt några steg närmre, huvudet sänkt en smula. Hon kunde fortfarande inte se hennes ansikte. “Allt väl?”

De kraftiga käkarna var sammanpressade så hårt att det kändes som att de skulle spricka av den enorma press som lades på dem. Det tunga huvudet gungades sakta från sida till sida, fortfarande vilande på marken med den ena framtassen pressad över ögonen. Om de kunde ge henne en sekunds tystnad... ett halvt ögonblick... så kanske hon skulle kunna separera rösterna och tankarna åt tillräckligt för att åtminstone kunna avgöra vars hon befann sig och vars hon var på väg. För stunden var allt en enda sörja, minnen, idéer, konversationer från då och nu, tankar, instinkter... likt en grötig soppa som rördes runt, runt, runt i ett hav av oljud som aldrig tycktes stanna upp ens för att kippa efter andan. Var det såhär det skulle vara från och med nu? Den intensitet hon levt med tills mötet med hanen hade varit vardagsmat, ingenting hon märkt av. Det var ingenting jämfört med hur kraftfullt det kändes nu. Hon trevade med blodbändningen genom sin egen kropp, kontrollerade organen i ett försök att lista ut om hon glömde bort att andas under den tyngd som för stunden låg över henne. Men lungorna arbetade troget på av sig själva. Hjärtat slog, blodet pumpades genom ådrorna. Så det var bara psyket som gått sönder och samman. Det kunde hon känna sig till, om än det inte gick att tänka så mycket längre. Psyket hade gått sönder... och det var såhär resten av hennes liv skulle se ut. NEJ. Huvudet knycktes åt sidan i en rörelse som såg oroväckande skarp ut i kontrast till nackens rörelsemönster. Ilskan anslöt sig till kaoset som stormade just bakom ögonen, klöv den tjocka massan som hotade spräcka skallbenet på henne. Nej. Hon tänkte inte tolerera det här. Detta var inte hur hon skulle leva resten av sitt liv. Detta skulle inte kuva henne. Ingenting, inte någon, hade tidigare fått henne att lägga sig ned och betvivla sin styrka. INGENTING!!!
En blandning av en morrning och ett skall lämpade den torra strupen, fick snön att yra om ansiktet på henne. Om ilska var vad som krävdes för att hjälpa henne fokusera blicken och ta sig framåt så skulle hon hålla fast vid den till sista blodsdroppen. Allt som behövdes var någonting som skulle hjälpa henne stilla detta kliande begär. Denna rastlöshet... 
Närvaron av en annan varg var ingenting hon var medveten om. De svarta öronen var slickade emot nacken, nosen pressad emot snön, rösterna kolliderade fortfarande med pannbenet, fick henne att behålla ögonen stängda. Det första uttalandet från den andra honan nådde henne aldrig. Det försvann i surret av allting som pågick i huvudet på henne. Inte förrän hon tog till orda en andra gång uppfattades orden. En annan varg. Hona. Allt väl? Hur vågar hon? Det ryckte fortfarande i nosryggen medan hon flyttade tassen som legat över ögonen. Blicken som lades på den andra honan var glansig av intensitet. De giftgröna pupillerna var så vidgade ett de orangea irisarna inte var mer än tunna cirklar i dess utkanter. Hon ser ut som honom. Tanken var så vass att den fick henne att kasta huvudet åt sidan i ett försök att undkomma smärtan. Svart. Med röda inslag. Till och med blicken var densamma... Hon reste sig sakta upp, blicken vek inte en tum från den andre. Ser ut precis som honom...
"Ja... ja det gör hon..." Den mörka rösten var grötig, och tonen var låg. Det var tydligt att hon inte talade till honan, men det var inte ens säkert att hon var medveten om att hon yttrat sig.

Ronia tyckte att hon stått på någorlunda behörigt avstånd, men när den svartvita tiken reste sig fick hon ändå vrida på huvudet för att kunna möta hennes blick. Hon tog varsamt ett steg längre bak, osäker på vad hon skulle göra. Främlingens huvud och nacke vreds i spasmer, och de orangea ögonen som stirrade tillbaka var nog att göra vem som helst obekväm.
   Ronias ögonbryn drogs, knappt märkbart, ihop när den andra talade. Orden var obegripliga, sluddriga, som om hon egentligen inte visste vad hon sade. Ronia såg på henne med ett invant lugn. Hon tänkte inte dra förhastade slutsatser, men någonting men den andre verkade väldigt fel. Något frånvarande, alarmerande. Utanpå syntes inga skador, förutom en utläkt reva på ena sidan av ansiktet. Det här var inte första gången hon stött på vargar utan sinnesro - flera hade passerat genom Yanamorë. Några hade skapat problem, och det var något som Isil Anar varit tvungna att hantera innan det spårade ur, liksom de hanterat slagsmål vargar emellan eller övriga situationer som hettat till av diverse anledningar. Ronia kunde inte vara säker på någonting gällande den andre, och kanske var det inte hennes ensak, men hon fann det svårt att bara vända ryggen till ifall där fanns något hon kunde bidra med.
   "Om du har ett problem kanske du kan berätta det för mig." Inferon nickade långsamt, som för att understryka sina ord. "Jag kanske kan hjälpa."

[Ronia is breaking my heart! Erbjud inte Selva hjälp... hon förtjänar det inte ;O;]

Öronen som legat slickade emot nacken i ett desperat försök att finna tystnad och ro i helvetet som rev på insidan av hennes ögonlock, stod nu spetsade. Raggen hade åter lagt sig för att endast bli en del av den tjocka pälsen, och svansen med sin ovanliga längd svepte sakta från sida till sida bakom henne. Det tunga huvudet vilade i höjd med hennes axlar, då den andre var mindre fanns det ingen anledning att sträcka på nacken. Det var inte säkert att hon kunde, då hon för stunden inte styrde över alla rörelser som kroppen utförde. Kanske var det ett sätt att skydda sig själv som hon beslöt att hålla huvudet i en något mer avslappnad position, om än avslappnad var det sista hon var.
Nosen drog in den andres doft. Den barriär som tidigare tyckts skiljt det psykiska och fysiska åt i den stora kroppen var borta, och tankarna spann lydigt i uppgiften att försöka analysera vad det var för individ som befann sig framför henne. Luktar till och med som honom... Ja, för visst var doften nästan densamma? Den hon känt av innan hanen uppenbarat sig, anklagat henne för att befinna sig alldeles för nära hans flock. Det ryckte lätt i de svarta mungiporna. Ja. Det var utan tvekan samma doft som hon kunde associera med den flock vars marker hon vandrat intill. Den flock som den stora hanen dykt upp för att skydda. Döda henne. Orden västes med sådan upprymdhet att ögonvitan kunde skymtas i utkanten av irisarna på henne.
Döda henne!
Problem..." Hon smakade på ordet, med samma dova röst som tidigare. Som om hon inte riktigt förstod. Eller som om hon för sitt liv inte kunde komma på varför den andre kunde tro att hon hade något slags problem. För det som tidigare drivit henne mot fullkomligt vansinne, arbetade nu som urverk i sinnet på henne. Döda henne. Gudarna verkade le mot henne idag. Att erbjudas denna möjlighet, kanske som tröst efter att hon inte lyckats slita ut inälvorna på hanen innan striden varit över, var nästan för bra för att vara sant. För trots sjukdom, galenskap, så var hennes sinne tillräckligt vasst för att kunna lista ut att detta var en hona vars död inte skulle gå obemärkt förbi för den som väckt sådant hat inom henne.
DÖDA HENNE.
"Hjälpa mig..?" De svarta läpparna sprack upp i ett brett grin, blottade de långa hörntänderna och det skära tandköttet.
DÖDA HENNE!!!
"Det kanske du kan..."

Den andres leende var inte det av glädje, och Ronia började nästan ångra att hon närmat sig till att börja med. Ändå stod hon envist kvar, även om det egentligen lockade att bredda avståndet mellan dem markant. Trots att det inte var första gången hon stött på mer eller mindre obehagliga individer var det någonting med den svartvita tiken som fick henne att vilja resa raggen över ryggen och blotta tänderna. Någonting opålitligt. Hon gjorde det nästan.
   "Det kanske du kan." 
   Ledaren tog ett spänt steg bakåt, mest för att enklare kunna möta den främmande honans blick, och hummade varsamt. Hållningen hade långsamt ändrats från avspänt allvarlig till vaksam, som tydligt sken igenom fasaden av tålamod. Hon vek inte undan med blicken, ens för en sekund.
   "Jaså?" Undrade Ronia. "Berätta."

[Kvalitet före kvantitet I guess, lol]

Det märktes att den andra honan inte kände sig bekväm i hennes närhet. Hållningen hade gått från lugn till spänd, hela hennes aura skrek vaksamhet. Men vem kunde klandra henne? Kroppsspråket på den stora honan skrek att hennes avsikter inte vara av den goda sorten. Och ändå hade hon inte rört sig en centimeter emot den andre. Inte än. Dock lockade det att följa efter när den andra honan backade för att säkra avståndet mellan dem. Jaktinstinkterna spann nöjt inom henne, slöt sig samman med rösterna som skrek, viskade, om att döda, sätta tänderna i hennes kött, bita samman käkarna tills hon hörde ben krossas... Kunde den mörka honan läsa tankar, skulle hon antagligen inte vara kvar. Det hade de inte gemensamt. Hanen hade kunnat läsa tankar. Snokat där han aldrig skulle ha varit och rört från första början. Det var hans fel att kaoset var överväldigande. Hans fel att hon inte kunnat samla sig tillräckligt för att kunna klargöra vars hon befann sig. Komma ihåg vars det var hon ville färdas härnäst. Vad som tagit henne till denna plats. Allt var hans fel. Och framför henne stod en kopia. En mindre variant. En hona. Som inte kunde läsa tankar... men som annars såg ut precis som honom. Ett sådant tillfredsställande byte. Döda henne.
Grinet som legat på läpparna tycktes endast bli bredare när honan bad henne berätta hur hon kunde hjälpa. Det var uppenbart att det inte längre var en prioritet. Att hjälpa till. Åh om hon tog till flykten... så underbart det skulle vara att få jaga... fälla... döda medan honan desperat försökte ta sig ur hennes grepp. Vi kan slita hjärtat ur bröstkorgen på henne. Spräcka bröstkorgen. Krossa skallbenet! Det fanns många sätt som hon kunde hjälpa till på. Dock innebar dem alla blodspillan och död, å hennes bekostnad.
DÖDA HENNE.
"Du ser ut precis som honom." En rynka tog form på den mörka nosryggen. Fortfarande vilade det sinnessjuka grinet på läpparna, och utan att släppa honom med blicken för en sekund så tog hon långsamt ett steg framåt.
Döda henne.
Ett lågt, kvävt skratt lade sig i strupen, men tilläts aldrig riktigt komma fram.
Döda henne.
"Dödar jag dig... kanske det lugnar ned sig igen. Dödar jag dig... kanske de blir tysta." Den övre läppen gled upp, blottade hela den övre raden tänder och tandkött.
DÖDA HENNE!!!!
"Vad jag skulle ge för lite tystnad......."

Uppenbarelsen sköljde över henne i en våg av otämjd ilska när hon uttalade faderns signalement. Det var samma frustration som grott inom henne alldeles för länge, ända sedan den där dagen hon återvänt till kaos. Något hade varit så bekant, tillräckligt för att hon skulle ha velat erbjuda sin hjälp. Sin hjälp. 
   En ljudlig morrning steg ur strupen när den andra tog ett långsamt steg närmre. Huggtänderna glimmade farligt under läpparna. Kroppen vibrerade i återhållen vrede. Ronia backade automatiskt, trots att hon hellre hade velat riva bort det motbjudande flinet i hennes ärrade ansikte. Det hade varit hon. Hon var precis som honom, utstrålade samma mörka energi som han hade gjort enda sedan dess. Det var samma obehag som fick det att krypa i huden, raggen att resa sig. Hon hade inte känt igen det först, men tiden spenderat vid faderns livlösa sida hade varit nog. Hade hon smittat honom? Var det vad som hänt? Tanken äcklade henne nästan.
   "Det var du." Rösten var mörk. Nosryggen krusades ytterligare när tungan slank ut mellan framtänderna. Det tog all självbehärskning och självbevarelsedrift Ronia ägde för att inte kasta sig huvudstupa över honan. Det skulle trots allt vara lönlöst. Hon visste bättre än så efter alla långa timmars träning med den mycket större fadern. Hon hade inga som helst chansen i närkamp med en så stor varg. Fick hon tag i henne skulle hon vara död, och hon tänkte inte ge henne det nöjet.
   "Jag svor på att du skulle få ångra dig", uttalade hon långsamt. Hon log plötsligt, ett förvridet flin genom morrningen. Var det tystnad hon ville ha?
   "Så låt mig ge dig tystnad."
    Inferon kastade sig plötsligt åt höger. I samma sekund tog den främmande honan ett språng framåt mot den punkt hon precis stått på. Eld strömmade ur Ronias käftar när hon landade, och exploderade i en pelare av flammor mot den svartvite.

[Ronia har efter sin lilla incident med Aurinko allmänt svårt att vänja sig vid tassarna, sin nya ras, allt det där. Därför har hon det knepigt med att kunna göra det hon normalt är väldigt skicklig i, så hon är lite klumpigare än vanligt just nu. Be gone, Selva!]

Ett dovt, långsamt skrockande steg ur den breda strupen medan hon iakttog hur den andre plötsligt verkade inse någonting. Någonting som ändrade situationen totalt. Hon visste inte vad det var som fått den andra honan att inta en mer offensiv inställning, vad det än var rörde henne inte i ryggen, men hon såg plötsligt så mycket mer möjligheter framför sig. Visst hade det varit roligt med att få jaga lite, se den andra honan springa för sitt liv i ett desperat försök att få behålla det. Men om hon skulle möta henne i strid... så mycket mer spännande. Roligare. Att få kämpa för blodsmaken. Det gjorde det hela så mycket mer tillfredsställande när hon väl skulle gjuta marken med den andres blod, fläcka luften med stanken av död och lidande. Ja. Hon längtade efter det. Hungrade efter det.
Morrningen som lämnade den andra honan fick en rysning att krypa uppför ryggraden, och de kraftiga käkarna såg för en sekund ut att skaka. Rädsla eller kyla var dock totalt uteslutet som anledning till det, för blickade man in i den stora honans ögon så var blicken så glansig att man kunde ställa sig frågan vare sig hon var medveten om vad som pågick egentligen eller inte.
Allting med den andra skrek plötsligt att hon var redo att försvara sig. Redo för strid. Hon talade, men det var ord som aldrig registrerades i karghonans sinne. Öronen var spetsade. Tänderna blottade. Raggen reste sig sakta upp på ryggen på henne. Salivet producerades med sådan intensitet att det droppade från hakan. Tanken på den metalliska smaken av blod var vad som till sist drev henne över kanten som hon stått och balanserat på sedan hon först placerat blicken på den andra honan. Hon krävde ljudet av kött som slets från ben. Värmen som ångade ur en sargad kropp. Stanken från vätskor som blandade sig med luften.
DÖDA.HENNE.

Bakbenen sparkade ifrån marken, och hon kastade sig emot den mörka honan. Men de hade rört sig samtidigt. Honan vek åt höger, och i samma stund som Selvas tassar slog emot marken kunde hon i ögonvrån se hur eld sprutades ur den andres käftar och riktades mot henne. TSK. Fnysningen skar genom huvudet på henne, samma ögonblick som frambenen vek sig och hon kastade sig åt sidan, slog bogen emot marken och i en förvånansvärt smidig rörelse med tanke på sin storlek reste hon sig efter att ha rullat ett varv. Så den andre bar på eldens gåva. Nosryggen vibrerade medan hon sakta vände blicken emot honan som nu befann sig längre bort än tidigare. Eld. Hon skulle behöva lära av honan att nyttja den kraften. Den försvårade det avsevärt att komma tillräckligt nära för att sätta tänderna i ryggraden på henne.
Käkarna särades, och en rosslig morrning lämnade henne medan hon sänkte huvudet och placerade den ena av framtassarna framför den andra. Rösterna skrek i huvudet på henne. Försökte överrösta varandra. Försökte ta kontroll, driva henne framåt. Hugga. Slita. Men hon lyckades ändå locka fram den välbekanta känslan av sin egen kraft som strömmande ut i ådrorna på henne, kröp genom märgen, nådde ända ut i klorna. Hon sträckte sig efter den andra honan, lyssnade till hennes hjärtslag, kände hur blodet pumpades genom ådrorna. Hon smekte varenda muskel i den andres kropp för att försäkra sig om att hon visste exakt var hon hade henne. Så kastade hon sig på nytt emot den andra honan, med käkarna vidöppna och klorna utspärrade.


[Notera att Ronia inte känner av vad Selva gör.  Hennes kraft fungerar på olika sätt beroende på hur hon avser använda den; i detta fall kan hon känna av varenda rörelse, andetag och hjärtslag i Ronias kropp med hjälp av blodbändningen, utan att faktiskt inverka någonting alls på henne. Så det hon gör är helt enkelt att stämma av Ronias fysik C:   ]

Honan undvek elden, och Ronia snodde runt i tid att se henne häva sig upp på benen igen. Det dröjde bara någon sekund innan den främmande honan åter kastade sig över henne. Den här gången var det ett väntat drag, men när hon vek av för att undvika anfallet var det precis så att klorna inte rev henne i sidan. För en kort sekund hade hon svurit på att spetsarna nästan kammade genom den täta pälsen. 
   Ronia svor inombords. Tassarna. De förbannade, vidriga tassarna. De sinkade henne. Hon var inte van. De var så otympliga i jämförelse med de hon var van vid. Plattare, något bredare. Greppet om marken var helt annorlunda från de gamla tassarna. Där hade hon fått koncentrera sig på balans, medan det nu handlade mer om att finna ett sätt att dra nytta av sin nya styrka. Hela kroppen kändes lika familjär som annorlunda. Det var otroligt störande i den stridsteknik hon tidigare känt till.
   Så fort Ronia undvikt attacken dansade hon undan så långt det gick i ett försök att vinna tid, trots att frustrationen över att inte kunna ge sig in i närstrid stegrade. Snön yrde runt benen när hon tog sig undan. Den svartvite följde snabbt efter, men de enstaka sekunderna hon vunnit var nog för att kunna skicka en ny pelare av eld efter henne.

Hjärtat pumpade stadigt i den äldre honans bröstkorg. Musklerna var redo för att möta en ny attack, och precis som innan så kastade hon sig undan. Men det var inte lika smidigt, inte lika beräknat, som förra gången. De långa klorna hade vidrört pälsen, men hon hade varit sekunden för sen för att lyckas göra någon skada. Det hade endast rört sig om bråkdelar av en sekund... Varenda rörelse, andetag, som den andra honan gjorde kunde Selva känna av i realtid. Så fort musklerna spändes under huden på den andre visste hon att hon gjorde sig redo att undvika ännu ett anfall. Självklart var det händigt i strider som denna, det gjorde det betydligt lättare att förutspå sin motståndares nästa drag, men det var inte anledningen till att hon höll den andra under så skarp uppsikt som hon gjorde. Hon bidade sin tid. Inväntade rätt tillfälle. Honan fick kasta sig bäst hon ville, i slutändan tog det endast på orken och den fysiska kapaciteten. Den större honan kunde vänta...
Blodbändningen sjöng i takt med rösterna inuti hennes huvud. Meddelande att den andre inte tycktes röra sig lika smidigt som man kunnat vänta sig av någon med fysik som talade för att hon var en krigare. Tassarna sattes inte emot marken på ett sätt som garanterade henne balans och stabilitet. Det var som att varje rörelse var fördröjd. Det tunga huvudet lutades lätt åt sidan samtidigt som kroppen vändes för att åter möta den andra honan. Den kontrastrika blicken höll den andre i ett så stadigt grepp att det såg ut som att hon önskade nåla fast henne. En långsam blinkning skar intensiteten i blicken, det ena ögat slöts en halv sekund före det andra. Baktassarna sparkade ifrån marken, och där kom det hon väntat på.
Eld sprutade åter ur käften på den andra honan, men denna gång var den yngre beredd. Framtassarna slogs i backen med överväldigande kraft, begravde klorna djupt ner i snön, och tillät henne att styra åt sidan just och pass så att elden skulle sluka snön som yrde upp bakom henne men missa den tjocka pälsen. Tungan gneds emot gommen, kraften fokuserades på musklerna i buken på den andra honan, innan den sakta vred om i inälvorna innanför den andres hud. Blodbändningen var fenomenal på det sätt att den kunde låta henne känna av alla levande ting med hjärtslag omkring henne. Hon kunde läsa av fysik, finna skador, hjälpa sår att läka... men hon kunde även söndra och riva inuti andra individers kroppar som om de tillhörde henne själv. Hon var ännu ung, och långt ifrån att bemästra sin kraft totalt. Men nog kunde hon orsaka tillräckligt smärta, och lossa ett organ eller två om det föll henne in, för att avvänja den andre att använda sin förbannade eldkraft.
"Ful vana du har där..." Tungan fuktade läpparna, nosen. Hon lät blodbändningen krama om hårdare inuti den andra honan, sakta sakta sakta ökade intensiteten.
"Försöka komma undan med hjälp av eld."

Smärtan som exploderade inombords var omöjlig att jämföra med något Ronia förr varit med om. Det kändes som att alla organ hon ägde vreds om samtidigt, stack som tusen nålar genom hela buken, en sprängande värk som skrek fel, fel, fel. Hon förstod först inte vad som hände, men efter att ha tvingats ner i halvliggande ställning flackade blicken mot den svartvites håll. Genom smärtan som strålade ut i hela kroppen var det som att ett ljus gick upp för henne. Åh, så det var så hon burit sig åt. Ronia ville skratta högt, skratta för att det var så patetiskt, skratta åt sin egen situation. Hon var hjälplös i kraftens grepp. Det var som att energin sipprade ur henne för att istället absorberas i snön därunder. Mötet med honom hade redan rubbat henne ur balans, och allt som var nytt var fortfarande tillräckligt färskt för att göra henne sårbar. Starkare än förr, hon kunde känna det, men i det tidiga stadiet var det mer än förbannelse än något annat.
   "Skrämmer den dig?", frustade hon ansträngt. Ronia log nästan genom den plågade grimasen, käkarna hårt sammanslutna. Mörka fläckar dansade framför ögonen när hon fixerade den större honan med blicken. Hon borde rädas elden. Det fanns ingen mer destruktiv kraft i Numooris marker, ingen mer oberäknelig och vild. Aurinkos element, hans gåva. Den som förgås i eld var lika lyckligt lottad som olycklig.
   Ronia skakade våldsamt när ännu en våg av smärta sköljde över henne. Illamåendet fick saliven att rinna till i munnen. Hon kväljde, och väste vildsint på nytt.
   "Det borde den."

Skrämmer den dig?
Frågan som lyckades krypa sig fram mellan honans sammanpressade käkar fick den yngre att bryta ut i ett hysteriskt skratt. Honan trodde alltså att det var fruktan som var orsaken till att hon ville sätta stopp för fortsatt bruk av kraften? Skrattet skar genom den tjocka stämningen som lagt sig över de båda vargarna. Det skar vasst i halsen på henne, hotade att tippa över den tunna gränsen mellan skratt och gråt. Fruktan? För elden?! Tanken skar sig med resten av kaoset som yrde innanför pannbenet på henne, fick rösterna att skratta lika högt och sinnessjukt som hon själv gjorde. För en sekund var hon inte säker på om hon fortfarande gav ljud ifrån sig, eller om allt endast utspelade sig i hennes stormande sinne.
Men så var det som att hon lyckades greppa den bit av medvetandet som fortfarande registrerade vad som pågick runt omkring henne, och skrattet övergick till ett väsande som sakta sjönk tillbaka ned i bröstkorgen medan hon studerade den mörka honan som halvt om halvt låg tryckt mot marken tack vare smärtan som rev inom henne. Det var en lustig syn. Trots den smärta hon kände gav hon inte vika, utan behöll sin arroganta attityd. Lustigt. Irriterande. Avsmakligt. Det ryckte lätt i den svarta nosryggen, men om än hennes blick sade att hon inte roades det minsta av den andre så låg det breda flinet kvar på läpparna. Nog hade det varit att föredra att honan skrikit, målat upp en klar bild av hur blodbändningen tuggade på hennes organ. Eller att hon gett ifrån sig något ljud alls. Tystnad kunde tala förvånansvärt mycket för hur mycket smärta en annan individ uthärdade. Ja. Blodisande skrik, eller tystnad. AVSLUTA DET. Tanken fick det tunga huvudet att knyckas åt sidan i en tvär rörelse. Honans ord var inte ett dugg tillfredsställande. Blod. Död. Skräck. Hon blinkade långsamt. DÖDA HENNE.
"Låt mig avsluta ditt lidande." Tassarna förde henne närmare den andra honan, slöt avståndet mellan dem. Och i samma stund som hon släppte det hårda grepp hon haft med blodbändningen, högg hon mot den äldres ansikte. Det sista ljud som skulle lämna den arroganta hyndan var ljudet av hennes skallben som gjordes till grus mellan hennes käftar.

Om blickar kunde döda hade hennes plågoande varit borta sedan länge. Skrattet ekade, ett ljud i galenskap. Hon ville agera, ville avsluta det, men kunde inte. Något hade ett järngrepp inom henne. Hon kunde inte andas, och hon reagerade knappt när den svartvita tog ett steg närmare. Hon attackerade.
   Käkarna hade nästan slutit sig om hennes skalle när smärtan plötsligt lättade. Blodet rusade till i kroppen, ett hjärtslag, två. Ögonblicket tycktes frysa tiden, som om allt fick väldigt mycket långsammare, trots att det hela skedde under sekunder. Ögonen slöts på reflex, och i nästa ögonblick slukades Ronias man av flammor.
   Brinn.
   Kargens gälla skri skar i öronen när en elden omslöt dem och pulserade ut i en massiv chockvåg av bländande ljus. Hettan svedde hennes päls och brände i lungorna, men det bekom henne inte. Tänderna rev i den tunna huden över nosryggen när hon slet sig fri med ett vrål av smärta och otämjt raseri. Blod stänkte ut över det som återstod av snön. Fläckade det vita i mörkrött, blödde ut i de smälta pölarna i ljumma rännilar. Förblindad av skenet snubblade hon baklänges för att undvika de väldiga käftarna, ifall de skulle hugga efter henne igen. Det hände aldrig.
   Elden försvann ur luften lika plötsligt som den dykt upp. Kallt adrenalin pumpade genom kroppen när Ronia hastigt drog efter andan. Pälsen glödde i skenet av flammor som kämpade för fäste i fuktig bark, av eld som fortfarande klättrade utefter hennes egen kropp. Hon kände det knappt. Det var nosryggen som brände. Hon kunde inte se det tydligt, men huden var söndersliten. Djupa revor klädde hela nosen, från ena sidan till den andra. Tre stycken, ilsket röda mot den sotsvarta pälsen. Hon fnös genom sammanbitna käftar.  
   Blicken föll tung på den andra honan.
   “Trodde du att du kunde döda mig?” Hon tog ett hotfullt steg närmare den andre. Hon var definitivt svedd, men inte lika allvarligt som hon väntat sig. Kontroll. Hon behövde finna kontrollen igen. Utan den var hon inget. “Trodde du det, skabbiga ohyra?” Hon morrade genom smärtan som pulserade i hela ansiktet. Ögonen förblev vassa som sylar, trött på leken. Blacks öde hade legat över henne i alldeles för många månader, och nu stod hon där inför avgörandet.  
   “TRODDE DU DET? VA!?” Hon gjorde ett utfall, men högg inte. Blodet blandade sig med saliv när det rann över de blottade tänderna. Patetisk. Hon var patetisk, den svartvita. En vek själ som vältrade sig i snön. “Du kan försöka igen och igen, men mig dödar du inte. Du skulle inte lyckas om du så försökte i en livstid. Mig kommer du inte åt. Hör du det!?”
   Ronia stirrade ner i det främmande ansiktet. Det var ett ungt sådant. Väldigt stort, mycket större än henne, men ungt. Yngre än hon själv. Kanske inte ens vuxen. Det var tragiskt. Någonstans inom sig kände hon nästan medlidande, för hon tycktes lida av samma sjuka som plågade hennes far. Hur det smittat honom visste hon inte, men det drev sina offer till vansinne. Den större honan hade nästan dödat honom. Nu kunde Ronia döda henne.
   …
   Nej.  
   Nej. De var kvitt.
   “Du vågar dig inte närheten igen.” Ronia väste fram en morrning, en sista varning, och släppte henne med blicken. Hon sköt ifrån med bakbenen och lämnade platsen i fyrsprång. Det snurrade i huvudet, och tassarna domnade under henne i våldsam fart. Allt gjorde ont. Hon behövde komma därifrån. Nu.  
   Förbannat.

Allting gick så fort sekunden efter att blodbändningen släppt taget om den mörka honan. Kanske skulle greppet ha fått hålla kvar, knutit ihop inälvorna så långsamt att den stadigt ökande smärtan varit så olidlig att honan inte kunnat göra annat än trycka sig mot marken i desperation att försöka komma undan. Låst fast henne, förblindat henne för allt annat. Det skulle utan tvekan ha gjort situationen betydligt lättare att kontrollera. För det var vad blodbändningen innebar. Kontroll. Total, dominant, ostoppbar kontroll. Men var fanns det roliga i att hålla fast sin motståndare så att denne inte kunde annat än acceptera en fysisk attack? Lydigt invänta sin död, oförmögen att göra det minsta motstånd. Det fanns ingen charm i det. Ingen spänning. Inget spelrum för att utöka möjligheterna till att dra ut på, eller ändra, stridens gång. Men då lämnade det ju även utrymme för motståndaren att bjuda på fula trick. Precis så som den mörka honan gjorde i samma ögonblick som blodbändningen lät hennes innandöme återgå till hur det vanligtvis såg ut. Kanske hade det varit att vänta sig. Kanske var det ren idioti att tro någonting som helst annat.
Eld klättrade plötsligt över pälsen på den andra honan, tycktes sluka henne så som den slukar frodig mark i en skogsbrand. De massiva tänderna på den unga honan hade nästan slagit igen över ansiktet på den andre, hon kunde smaka blodet som befann sig under hennes hud, men i samma stund som elden flammade upp mellan dem slet hon sig undan. Käkarna slöts med en kraftig smäll, men det enda de omslöt var luft och hettan från elden som tillåtit den andre att komma undan. Nosryggen var rynkad, de blodstänkta tänderna blottade, och det var i sista sekund som hon hann kasta sig åt sidan innan hon själv skulle ha slukats på samma sätt av lågorna så som den andra honan. Ändå kände hon hur det sved på höger sida. Elden hade slickat henne över bringan, upp över halsen och bak över örat. En dov morrning undslapp henne i samma stund som hon tappade fotfästet i sin landning och hamnade på sidan i snön. Kylan som bet tag i det område där hon var svedd av elden kändes överrumplande tillfredsställande. I samband med den metalliska smaken som lagt sig på hennes tunga var det nästan som att hon återigen var döv för omvärlden. Tungan gneds emot gommen, lät henne njuta av varenda liten droppe blod hon hunnit få i sig, samtidigt som kylan stimulerade den svedda huden som pulserade emot snön.
Luften som varit fylld av den stickande stanken av eld fylldes nu istället av blod. Den vita marken fläckades röd. Blodbändningen sträckte sig automatiskt efter vätskan som rann på marken, drog den till sig.
Den andre talade, men det var ord som aldrig registrerades. Sinnet var fullt av blodsdoften som omgav dem, abstinent efter smaken som nu saknades på tungan. Den andre gjorde utfall, en rörelse som uppfattades i ögonvrån, men rörde henne aldrig. Det tunga huvudet vreds till sist så att hon kunde lägga blicken på den andra honan. Pupillerna var så vidgade att ögonen såg ut som två giftgröna klot. Honan fortsatte tala, ord som hördes som ett blurr. Det hon fokuserade på var såren hon lyckats lämna på hennes nosrygg. Blodet som rann ner i käftarna på henne, fläckande tänder och tandkött rött. Ett till bett. Ett till bett om strupen på henne, och hon kunde slita sönder halspulsådern. Ett dovt väsande tog form långt ner i strupen på henne samtidigt som tanken växte sig starkare. Blodet som fläckat marken hade dragits intill henne, och hon var redo att smaka mer av det. Hon ville ha det färskt. Hon ville tysta den andra honan som fortsatte prata prata PRATA.
De massiva käkarna särades, blicken var så glansig att den andre antagligen kunde spegla sig i den. Hon ville slita kroppen på den andre sönder och samman. Hon ville ha mer blod. Men i samma stund som de stora tassarna placerades under henne för att hon skulle kunna ställa sig upp, vände sig den andre om och satte av i flykt. Det tog inte en halv sekund innan hennes instinkter reagerade och hon slängde sig upp för att jaga efter. Men hon hann inte ta mer än två steg, innan blodbändningen tvingade henne att stanna upp. Den svedda huden på halsen sved och stack nu när den inte låg pressad mot snön, och blodet hon samlat upp från den andra honan låg kvar i en pöl intill den plats där hon själv legat. Kroppen talade för att det räckte. För denna gång. Såren på käken hade just tagit ihop, det skulle krävas tid och energi för att läka dessa nya skador.
Pupillerna drog ihop sig, samtidigt som hon vände sig om och lyfte blodet från marken med hjälp av kraften. Små, prydliga droppar av blod svävade nu intill henne, och hon särade på käkarna för att placera en av dem på tungan innan hon sneglade åt det håll som den andra försvunnit åt.
"På återseende."

[ Avslutat?? C: ]