Att någonting inte stod rätt till blev bara mer och mer uppenbart för Naira. Hon ville bort. Då Vulcan talade såg hon vagt på honom. Orden lämnade hans mun i snabb följd. Hon hade svårt att förstå vad det var han ville ha sagt då orden varit ganska så osammanhängande. Så vitt hon hade förstått dem innebar de att han gick dit han ville och struntade i vad andra tyckte om saken. Han var en ensam varg som inte behövde någon. Eller ville han inte behöva någon? Det var frågan.

Det blev tyst mellan dem. Naira visste inte riktigt vad hon skulle svara på det som nyss sagts, men som tur var behövde hon inte göra så heller i och med att varelsen invid henne började tala igen. Han skulle till en skog. En plats som passade honom. Naira var personligen inte speciellt förtjust i skogen. Men det till trots övervägde hon om hon skulle ta emot hans erbjudande. Nej. Det skulle hon inte. Tiken skakade till en början endast på huvudet åt hans erbjudande. Skogen var allt för kall för henne, och sedan var det Vulcan i sig...
"Jag.... jag går nog åt ett annat håll." sade hon och gjorde en paus.
Hon funderade på att hon kanske borde visa någon sorts tacksamhet över att han frågat om hon ville slå följe.
"Men tack ändå."
Helt utan hyfs var hon inte.

Det ryckte obekvämt vid en punkt i hans nacke, som protester från hans förvridna kropp mot denna nyvunna pondus i hållningen. Vulcan vred nästan omärkligt på huvudet med jämna mellanrum, i fruktlösa försök att eliminera dessa enerverande ryckningar, det riste i den långa, bleka pälsen över hans nacke och rygg. Men under dessa ögonblick då han nästan en smula uppmuntrande - välkomnande, inbjudande - iakttog Naira efter att ha lagt fram sitt erbjudande, så var hans sinne förhållandevis intakt. Demonen låg ännu mer latent än innan, då Vulcan målmedvetenhet antingen intresserade den nog för att iaktta, eller pressade undan dess för ögonblicket rätt svaga viskningar i vrenens huvud. Han var i själva verket en smula förväntansfull - men på ett högt egoistiskt vis - eftersom denna deformerade varginna tycktes vara ett så osannolikt lämpligt mål att utöva en smual makt över - ett umgås med, i Vulcans ord.

Men faktumet att Naira börjat lägga märke till och rygga undan för de osammanhängande, illvilliga signaler som Vulcan sände ut, hade gått honom obemärkt förbi. I detta solsken och detta sinnenas mörker var han inte så observant som han vanligtvis var. Han var fullständigt övertygad om att Naira var honom undlägsen och lydig - ett intryck mycket förhastat format - och att hon självklart ville följa med honom. Därför slog hennes svar honom som en snöstorm i öknen. Han hejdade sig, hämtade in det. Något knäcktes.

"Va?" Vrenens blick var stirrig och djupt överrumplad, då den stint vilade på Naira. "Annat håll?", upprepade han häpet. "Varför? Skogen är en trevlig plats, mycket fåglar och skugga. Varför inte skogen?" Hans ögon smalnades av något, röstens skärvor samlades en smula, ett par av öronen lades misstänksamt mot nacken med de andra spetsade. "Är det målet eller sällskapet du backar inför?" frågade han med ens, i ett rappt, jagande tonfall. "Du vill förråda mig, hugga mig i ryggen då jag vänt mig om. Du verkar svag och obetydlig, men gömmer ditt sanna skinn där ingen ser", utbrast han med ens, som om en plötslig insikt slagit honom.

Vulcan kröp plötsligt ihop - Hans smäckra kropp ormade sig i en jagande katts låga position. De vida käkarna särades och han väste djuriskt och onaturligt mot Naira, med blicken vild och misstänksam. Skuggorna i hans sinne gjorde att han inte visste hur han skulle hantera detta omslag, såsom hans selektiva tankar tolkat det. Vartenda hårstrå på hans kropp var rest, och köttet pulserade under det bleka skinnet över hans sidor.

[Vulcan är en elak liten person. Han kommer nog aldrig få några vänner, stackarn.]

Naira tog ytterligare något steg innan hon insåg att Vulcan stannat upp. Minen i hans ansikte visade förvåning och... någonting som hon inte kunde sätta fingret på. Men vad det än var tyckte hon inte om det. Hon hade sagt någonting väldigt dumt, så mycket var lika klart som solen själv. Sakta vände hon sig om så att hon stod så gott som öga mot öga med den andre medan denne svamlade om skogen. Fåglar visste hon inte ens vad det var, inte heller skugga... Hon visste bara att skogen var en kall plats och att hon inte trivdes i den. Helveteshunden riktade de fem ögonen mot Vulcan. Han såg misstänksamt mot henne. Hon gillade det inte alls.
"Är det målet eller sällskapet du backar inför?"
Frågan hade hon inte väntat sig. I sanningens namn var det både men hon valde att inte säga det.
"S-s-skogen." svarade hon stammande och backade ett steg.
Han skrämde henne ordentligt nu. Plötsligt såg det ut som om han begripit någonting. Han anklagade henne för att vilja förråda honom. Naira skakade våldsamt på huvudet.
"Nej!" utbrast hon.
Vad skulle hon göra? Paniken började byggas upp inom henne. Hon blev ståendes på stället, frusen. Skrämt kunde hon bara se Vulcan krypa ihop, redo till ett anfall. Han skrämde henne innan, men det var ingenting gentemot nu. Plötsligt fick hon rörelse i benen och lyckades backa undan ett fåtal steg. Hon ville härifrån. Nu!