Sanden var varm under tassarna, stegen hennes utmattade och svaga. Flämtandes rörde hon sig framåt. Hon kunde inte minnas då hon senast såg en levande själ och insett att hon blivit galen utav värmen, då hon talat med sig själv.
   Azyas mage kurrade högt och länge, munnen var torr som öknen själv och tungan sträv. Hon hade inte ätit på länge, väldigt länge, inte druckit heller. Den fluffiga pälsen var full utav sand och gömde hennes utmärglade kropp, ungvargen sjönk ihop i hettan. Hon låg där länge, med uppspärrade ögon, tiden gick men hon märkte bara hjärtslagen och de få vindar som drog i hennes päls.
   Slagen blev långsammare, med för långa pauser. Andetagen blev alltmer snabbare, i panik av vad som skulle hända härnäst. Inte ville hon dö, hon ville skrika, skrika efter hjälp och sin älskade mamma. Men stämbanden kunde inte förmå sig att skapa något ljud, en väsning var det närmsta.
   De frenetiska andetagen gjorde att sand letade sig in i nosen och hon fnös ett flertal gånger, det tog avsevärt på krafterna.
   Smärtan i magen blev starkare, den kom i vågor. Vargen vred sig i smärta varje gång som den uppmärksammades. Gråta, ville hon, men det gick inte.
   Musklerna spändes en sista gång, andetagen upphörde. En suck lämnade kroppen, lidandet var äntligen slut.